Nya tider, nya partier

Att missnöjda människor bildar nya partier är ett friskhetstecken. Men att missnöjda kvinnor bildar ett kvinnoparti och missnöjda immigranter ett invandrarparti betraktar jag i förstone som Vänsterpartiets sjukdomstecken. Vår feministiska, antirasistiska politik är antingen inte tillräcklig, eller så har den inte gått fram.
Men det förstås. Om de partibildande immigranterna och kvinnorna inte var socialister från början, då är det logiskt att bilda ett klassneutralt intresseparti. Precis som ekologer som inte var socialister bildade ett klassneutralt miljöparti, för vilket det gått ganska hyfsat.
Med jämna mellanrum bildas det småborgerliga svensksinnade partier för vilka det hittills inte gått särskilt bra. Det kan bero på okända faktorer, såsom ”hög facklig organisationsgrad”, ”kvardröjande god effekt inom offentliga trygghetssystem” eller ”gammal bondetröghet”. Det kan också bero på ökända faktorer, såsom apskumma företrädare.

Men jag som varit antirasist sålänge begreppet funnits borde väl inse behovet av ett ”invandrarparti”? Varför ropar jag inte oförbehållsamt: sii! nu har ni gjort det, kör!
Jo, det ropar jag till dem som vill just detta.
Men inte till besvikna socialister som öppnar eget på grund av att vårt parti misslyckats. Inte heller till dem som omtolkat samhällsbeskrivningen till att den i själva verket vilkar på etnisk grund.

Det finns inget själva verk. Det finns bara våra övertygelser. En urgammal övertygelse är den klassbaserade organisationen, som inte har föråldrats utan tvärtom visat sig hålla. Oavsett vad globalkapitalismens fragmentmedia säger så verkar vi inom ett klassamhälles ramar, och när vi grips av lusten och kraften att starta nya partier måste vi ändå (i bästa fall, om vi får möjlighet) göra politik med klassmärkta verktyg.

Det borde inte gå att vara socialist/liberal/konservativ utan att förhålla sig till frågor om sexism och rasism, men faktum är att det går. Tyvärr.
Däremot går det inte att i längden vara antirasist eller feminist utan att förhålla sig till klasspolitik. Eftersom det är den som förs. Också när den drabbar specifika grupper utförs den som klasspolitik. Därför tror jag att den måste påverkas som sådan.
Skillnaden är: med alla befolkningsundergrupper in- och medräknade. Det borde vi ha kunnat klara. Det måste vi helt enkelt klara.

Fågelkarta

Jag tänkte inte oroa mig för fågelvirus. På den punkten var jag så bestämd som bara en kvällstidningshatare kan vara. En karta med svarta plumpar betyder i sensationssammanhang bara en sak - någon vill skrämmas, kartan visar de fientliga truppernas framryckning. Först var de här (svarta moln över främmande kontinenter), igår var de här (plumpar i Östersjöområdet) och idag är de här: svärmar av svarta punkter har tagit sig innanför Visby ringmur, är kanske redan på busstorget i Trelleborg!

Kvällspresskartan ser likadan ut. Det kan vara alla arméer utom Förenta Staternas, eller människor på flykt från alla arméer inklusive densamma. Det kan vara utbredningen av religiösa läror och irrläror, sexuella sjukdomar och perversioner, mass- respektive seriemördare i små- respektive stora kommuner. Det kan vara invasionsstyrkor av halta kor, mordiska sniglar, bestrålade chips eller förkylda ankor.
Samma karta, samma budskap: det finns alltid en fiende som plumpt närmar sig Oss, vi bottenlöst oskyldiga nordiska miljövänner.

Men trots desinformationen gick det slutligen upp för mig att dethär handlar om fåglar. Då blev jag både ledsen och bekymrad.
En skog utan uppflog av orre. En park utan hoande duvor. En isfläckig insjö om våren utan svanar. En uppgrävd potatisåker om hösten utan tranor.
En sommar utan allt det som vi hör att fåglar gör - utan att viggen viggar, hägern hägrar, gjusen gjusar, lärkan lärkar, vipan vipar och svalorna svalar - en sådan sommar är inte en sommar, inte ett liv.

Men varför bedrövas över sådant vi inte kan påverka? Kanske är det så att kvällspressen tar sitt nationella ansvar när de lockar folk att mejlbomba statsministern med krav på vaccin som verkar i förväg. Det vore bara dystert att trycka en sida om fåglar och sådant som folk faktiskt bryr sig om.

Koltrastar och kommunister

Idag hörde jag koltrasten. Liksom för ettpar dagar sen, fast jag inte kunde tro det. Då harklade han sig bara. Jamade lite. Testade uppspelet. Idag gick han igång, under sämsta tänkbara förutsättningar.

Minus fem och lätt snöyra. Skulle inte släppa ut en katt i det vädret, inte en koltrast och helst inte mig. Men mat och motion ska man ju ha. Medan jag skaffade dessa tu, fick jag glädjen att höra koltrasten. Den börjar om igen, varje år, oavsett förutsättningarna.

Det är likheten mellan koltrastar och kommunister. Vi har fått lära oss att börja om från början. "Gång på varje gång från början". Det är något som ska göras: sjunga eller organisera, helst både och, så då gör vi det.

Skillnaden är att koltrasten, den sensibla musikaliteten till trots, struntar i villkoren. Han är biologiskt programmerad. Kommunister är sociala varelser som fått lära oss att förutsättningar och villkor är avgörande. Vi börjar alltid där vi är och utgår från det. Denhär grenens eventuella bärkraft. Bara det, för imgen kommer att hjälpa oss.

Förutsättningarna att vara kommunist är idag är minimala. Men sjunga och organisera kan man alltid. Det är vad vi kan lära av koltrasten.