Censurmyten

Än en gång har Politik och poesi fått den mystiska beskyllningen att ”tysta och censurera” debatten om migration. Det som är ett av bloggens allra vanligaste teman! Saknas på Politik och poesi är småprat om livsstilar och frukostvanor. Dessa väsentliga ämnen för tusentals bloggare formligen tigs ihjäl här. Liksom livsstilsbloggarna ignorerar väsentliga samhällsfrågor.

Vad Politik och poesi däremot har skrivit är att det är en myt att migrations- och integrationsfrågor skulle vara nedtystade. Att tjata om censur så fort någon inte håller med är ett sätt att tigga sympati, som dessvärre visat sig lyckosamt.

I Danmark trodde man att vardagsrasismen skulle avklinga om politikerna tog över Pia Kjaersgårds problemställning. Resultatet var det motsatta - skärpt tonläge från höger till vänster, starkt begränsad inflyttning och krav på yrkesförbud för kvinnor i sjal.

Idag säger Tamas i DN att så som Lasermannen fick moraliskt stöd av att se ett rasistiskt partis genombrott i riksdagen, så kan samhällsklimatet hårdna än en gång, och så kan en ensam vettvilling känna sig uppbackad. I samma tidnings pappersupplaga skriver Arnstad om den nazityska propagandafilmen Jud Süss och hur vi påverkas av ”bakgrundsbruset”, det ständigt pågående mumlet av röster, det vi också kan kalla tidsandan. Arnstad avslutar med frågan:
”Hur kan vi tolka dagens Muhammedteckningar, rondellhundar och ’burkadebatt’? - - Håller vi på att skapa ett nutida bakgrundsbrus angående muslimen? Vad har vi att lära av Goebbels och hans propaganda?”

Låt oss lära en sak: Hitler och Goebbels uppfann inte antisemitismen, utan gav fritt utlopp åt ett befintligt judehat. Och de påstod aldrig att det var för att lätta befolkningens känslor, så att hatet skulle avklinga.

Mycket obehagligt

När Tysklands Angela Merkel skärper tonen mot utomeuropeiska immigranter får hon stöd av svenska ledarskribenter och politiker. Det är som skulle vi alla den vägen vandra... dessa tunga dagar när politik och samhälle verkar fastnaglade på rullbandet utför.

Allt fler politiker som tidigare varit anständiga kommer att låta sig påverkas, att sugas in i det ständiga bruset. Det som börjar med den nedlåtande välviljan i lyssna-på-vanligt-folk och ta-in-deras-rädsla slutar med ett övertagande av rasisternas problem.

Det är klart att folk är rädda! Men värre synd om dem är det inte än att de kan ta reda på vem som skräms, om de bara vill!
Den som per automatik lägger skulden hos folk från andra länder har faktiskt gjort ett val, medvetet eller omedvetet.

Vi kan inte vänta på hjälp från ministrar eller opinionsinstitut. Vår överhet noterar tacksamt att folk äntligen har blivit tillräckligt rädda för att foga sig, och kommer inte att göra något åt att någon annan utpekas som Svarta Madam.

Nu har en tysk opinionsundersökningen visat att 55 procent av tyskarna tycker att araber är obehagliga.
Vem ska ställas till ansvar för att sådana undersökningar görs och sådana frågor formuleras? Vem ska ställas till ansvar för att tillfrågade tyskar (av vilken härkomst?) besvarar frågan som om den vore rimlig?

Hur kort är minnet - i Tyskland, i Sverige?
Rullbandet går utför.
Här har också Magnusson har reagerat på stämningarna.

Läsning om Afghanistan

Jag förstår mig inte på situationen i Afghanistan. Inte blir den mer lättbegriplig när jag läser nyhetskommentatorer som anklagar dem som vill dra tillbaka trupperna för att vara de som hotar världsfreden. Eller läser att nu, efter ett sorgligt men i krig helt normalt dödsfall, ska Sverige ha trupp i Afghanistan för att stöda våra trupper i Afghanistan.

Men en sak vet jag. När helst du hör en maning till nationell samling ska du bli misstänksam med både ögon och öron!

Därför är det bra att somliga begriper mer om Afghanistan än jag. Se Åsa Linderborg . Hon skriver om hur den vanlige hygglige soldaten deformeras av krigets verklighet och anmärker att Sverige nu gått i krig för att öka vår trovärdighet - ”särskilt i USA:s ögon”.

Se också debattartikeln av en journalist med erfarenhet av landet som hävdar att svenska soldater dör i onödan och att det visst är möjligt att förhandla med talibaner: ”De brister i demokrati och är högst kvinnofientliga, men de är ändå inte värre än Saudiarabien dit Sverige enligt starka uppgifter nu säljer vapen.”

Om Sverige bombar den ena skurkstaten och rustar den andra, då är det inte konstigt att man inte förstår.

Socialdemokraterna och den taskiga berättelsen

Socialdemokratins katastrofval är socialdemokratins katastrof. Vill du bli nedmuntrad, läs Suhonens svidande uppgörelse med "den tredje vägen", socialdemokraternas omfamnande av fienden.

Modeordet "berättelse" finns förstås med i artikeln. Inte för att det är fel, Suhonens iakttagelser och slutsatser är skarpa. Men visst är det mitt i eländet lite lustigt hur denna term från sociologin har spritts.
När kommunen skriver verksamhetsplan ska den vara en berättelse, när journalisten redogör för problemen på arbetsmarknaden ska det vara i en berättelse, och nu behöver vi en berättelse för att vinna val också, en bättre berättelse.

Men föralldel. Saker behöver inte vara fel för att de upprepas, även om det ligger nära till hands att tro det.