Att en roman feltolkas för att användas som slagträ i en valkampanj kan bara hända i Frankrike – är vad jag skulle vilja säga om jag trodde på nationella egenheter. Min beundran för det franskt rationella och litterära existerar i sig, oberoende av om dess föremål existerar. Ja tyärr, på precis samma sätt som de svenska nationalisterna hyser en uppriktig kärlek till ett diskutabelt och möjligen imaginärt objekt.
Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.
En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.
Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.
lördag, april 14, 2007
fredag, april 13, 2007
Ingen tebjudning
”Fp och M lanserar Sverigedemokraterna på riksplanet” är rubriken på ett utmärkt hemsides-inlägg av Lars Ohly.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
tisdag, april 10, 2007
Lång blick på delad stad
Vi har ägnat sex månader åt att få en överblick – så säger Kristina Alvendal, moderat ordförande i Stockholms integrationsberedning, en arbetsgrupp som efter valet inte haft ett enda möte enligt gratistidningen City.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
söndag, april 08, 2007
Duktig flicka klarar skivan
I december skrev jag om Theanders avhandling om flickboken, efter att ha läst recensionen. Nu har jag läst självaste Theander och kan bara konstatera att avhandlingen var till och med bättre än jag trodde. Inte ett ”försök” till äreräddning – utan med belägg i över tusen flickböcker utgivna under åren 1945-65 kan Theander visa att de beskyllningar som riktats mot genren i stort sett saknar grund.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)