Under början av 00-talet växte de antirasistiska rörelserna snabbt. Det ohyggliga 90-talet hade skrämt människor och det var dags att kämpa för människovärdet igen. Vänstern och de gröna var initiativtagare – högern var inte särskilt synliga.
Bara några år senare är det svårare att vinna opinion. Antirasismen har utmålats som ett inte bara vänster- utan extremvänsterprojekt*. Ingen utom möjligen boulevardpressen vinner på beskrivningar av nazimarsch och motdemonstration som ”gängbråk”.
När prydliga nazister marscherar i takt är det en del av deras strategi. Det är gott i sig, men när media berömmer deras ordnade led har de lyckats. Då framstår ett öppet avståndstagande vid sidan av som störande. Utanför marschen överges sedan den militanta disciplinen. Det är då nazisten provocerar eller slår ner homosexuella eller utlandsfödda.
AFA, som inte heller är någon demokratisk organisation, slåss med nazister och polis under aktionen/upploppet på gatan. Det är illa i sig. Men de går inte ut en en vardagkväll för att knacka hetero och blondiner.
Polisen ska hålla lugnet på gatorna. Det är ett viktigt och svårt uppdrag, och inte deras enda. Men det får inte leda till att uppdraget att förebygga eller stoppa hets mot folkgrupp glöms bort. Även media har släppt grundvärdet: detta handlar om mänskliga rättigheter. Inte om höger och vänster.
Men med insnörd huvudfåra-logik ser media bara unga våldsamma extremister som förstör vardagen för alla oss normo som bara vill ha det lite normalt.
Kom ihåg: Kristallnatten var inget tonårsproblem.
Och vem är terroristen? Samtidigt som pressen skrev som mest om de somalier som skickat pengar till Afrika, avslöjades ett av högerextremister hopstulet vapenförråd.
* Paradoxalt nog finns det också de som ser antirasism som trist, PK myndighetspropaganda. Jämför med förbittrade utifrånskildringar av feminismen som samtidigt statsreligion och könskrigshets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar