Stockholm är bättre än programmet

Stoppa Stockholmsprogrammet – se Flammans ledare.
Eller: tänk att de kom på en metod att hota immigration och integritet samtidigt!
Eller: hur man använder informationsteknologi för att genom polisiärt samarbete stoppa oönskade migranter, terroriststämpla somliga och släppa in de lönsamma individerna.

Förslaget finns här. Men den texten är enligt ministrarna Ask och Billström bara ett av flera lika ointressanta diskussionsunderlag. Själva programmet försvarar de med att ingen vet vad som ska ingå i det!
Häpp! Om ingen vet något förrän det ska antas i december, hur ska då den demokratiska förankringen gå till?

Enligt Europaportalen är det ändå att betrakta som fakta att följande punkter kommer att ingå:
- Utbytesprogram för polis och åklagare i EU
- Bättre informationsutbyte mellan polismyndigheter
- Mer solidaritet mellan länder i flyktingmottagande
- Mer resurser till forskning om säkerhetsteknologi

Sommar

Den 20 juli var det Erik Axel Karlfeldts födelsedag, den store högsommardiktaren.
Här ett utdrag ur Bysantinsk sensommar, ett stycke i hans anda

Inte en tanke på abdikation
inte ännu.
Dagrarna spelar i lövslyet
över ån nästan stilla.
Sjösystemen mäktar.
Sista dagen, lugna draget
Mäktig dräktig
är Hon ännu

Inte en tanke på abdikation
inte ännu.
Dagspelet har jag,
rönnbrandens imperium
tungelkrönt kräftmörker
ståtande slåtter.
I vallmodrömmens gravallvar
sväller Hennes hallon ännu
tyst och inom sig
De som inte hör äpplena mogna
de hör inte.

ur Möjligt land -01

Vänskap bland mandariner

På Hedemoras eminenta bibliotek fick jag tag på Eva Franchells Väninnan, boken som berättar om tio år i Anna Lindhs närhet, även under det förfärliga mordet. Att kritisera en bok skriven om en mördad vän känns grinigt, så jag begränsar mig till ett nåja. Enligt min mening är helheten är inte riktigt lyckad.

Däremot finns det detaljer som vi inte skulle få veta på annat sätt, och Franchell har hållit sig ovanför skvallernivån, är journalistiskt korrekt i den mån jag nu kan bedöma det.

Ett stycke jag inte glömmer är när det framgår att Göran Persson systematiskt höll sina underlydande på tå genom att vifta med boken där han antecknade plus och minus i deras karaktärer och prestationer.
En bra chef kan fördela uppgifter och hålla ordning på de anställda utan psykningar. Enbart triumfatorn behöver underställda som ska bindas upp genom hemliga hot.
Föreställ dig den mannen som ledare under en mindre nogräknad, sämre kontrollerad regim...

En stämning som är mer svårgripbar är hur SAP:s mandariner ser på (sin) makt och maktutövning: det är en tekniskt avancerad problemlösning som automatiskt tillkommer dem som i en sluten miljö fostrat varandra till det.
Inom borgerskapet är detdär rundgången av självbekräftelse en självklarhet. Men inom arbetarrörelsen, vars mål en gång var förändring, är den en styggelse. Möjligen är det därför de i fräckt uppkomlingsnit stoltserar med den. Något som gör mig alltmer tvivlande till hur vänstern någonsin ska kunna regera tillsammans med denna konstruerade elit.

Boken skildrar ett revir runt regeringen, där allt och ingenting är politik. Franchell själv utropar stolt efter några månader som infoarbetare i en valrörelse att nu, nu är hon politiker! När hon slutat i Rosenbad saknar hon förståeligt nog sitt intensiva yrkesliv med dess konflikter och resor, men trots att hon vare sig knapptryckt i plenum eller eldat medborgarna med sina tal kallar hon det sitt liv "i politiken", ett liv där hon tyckte sig ha makt när hon servade Lindh med underlag.

En anställd kan naturligtvis påverka. Annars räckte det med en sökmotor.
Men anställd är inte förtroendevald!
Fackföreningsrörelsen vet det. Hoppas jag.
Mitt eget parti har den insikten. Hoppas jag.

Att allmänheten rör ihop begreppen är lätt gjort sett från utsidan, men det stärker enbart politikerföraktet om alla som haft något i en valrörelse att göra beskriver sig som "vi" med innegänget och skyltar med att de ingår i en liten elit som byter positioner med varandra.
Det heter förtroendevald. Det ska finnas skäl för det.

Boken recenserades i SvD i januari

Nya avslöjanden!

Altstadt klipper till så det ryker! När Eberhard avslöjas som idisslare (svenskarna är bortskämda och får inte tänka) bör alla populistiska jämlikhetsmotståndare huka sig.
Inte för att jag läst Eberhard. Det räcker med citat som ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar” för att jag ska avfärda författaren som okunnig bondfångare. Eftersom jag inte skattar bort allt jag tjänar och inte känner någon som gör det, är det tydligt att Eberhard ute efter något annat när han vill dra in mig i sitt utarmade tanketomma ”vi”.
Även Björnbrum kommenterar.

Annan rolig artikel var den i DN om överklassarna som leker med maten - de champagnesprutande turisterna som inte vill se snickare bli kung i baren. Mer sådant! Överklassen är sorgligt obeforskad och minst av allt tillräckligt skandaliserad. Men tror fortfarande att det är de som vet hur man uppför sig! Det ingen ser har ingen ont av - och ingen är alla vi andra. Vi som njuter av ett glas god champagne någon högtidsdag...

Inte ens konservatismen var bättre förr

Värdekonservatism blev plötsligt inne, konstaterar Elise Claeson belåtet, och avrundar sin KD-hyllning med att konservatism dessutom vinner val! En upptäckt som dessvärre gjordes redan i september -06: att reaktionen söker stöd hos de oroliga medborgare som inte hittat annan trygghet än nostalgin.
Men ängslans längtan kan leda alldeles åt helvete.
Ty de bullbakande mödrarna i det goda gamla bullerbylandet har alltid en motvikt, en negation. ”För länge sedan i fattigdomens dagar” som Astrid Lindgren skrev.

En mer vaken tänkare är Lena Andersson som med befriande klarsyn upplyser om att konservatismen alltid ter sig bättre i samtiden än efterhand, att vi ska vara glada att någon tänker och ifrågasätter gängse normer, och att vanligheten kan vara farlig.

Det vanliga, det upprepade, vardagens instängdhet, normala små fördomar som inte ens syns.
Kirche Kinder Küche hade också sin bakåtblickande lockelse.
På dem byggdes det farligaste samhälle som någonsin funnits.


Bara rent apropå förslaget om abortregister, som Marita Engström bloggat utmärkt om!

Harry Potter och barnuppfostran

Mugglarna på Aftonbladet är på hugget och har inom en vecka två kolumner där Harry Potters värld analyseras.
Båda riktigt roliga.
Att det finns all anledning att granska magiska fenomen framgår av den lilla blänkaren om rekordmiljonerna som redan intjänats på senaste filmen. Visst gillade jag den, men kanske inte mer än alla andra premiärer någonsin.

En av de saker jag gillar är att barn och vuxna kan arbeta tillsammans för ett gemensamt mål. Oerhört ovanligt i barnlitteraturen, där de vuxna antingen är oförståndigt elaka eller har funktionen av deus-ex-machina, liksom i vuxenlitteraturen där barnen är attribut på gott och ont i det riktiga livet.

För att inte tala om i verkligheten där det går ut på att gulla eller skälla. Men barn blir inte sockerdrogade skojvåldskonsumenter om vi inte dompterar dem med det betet. Det ska inte behövas en alltigenom magisk värld för att de ska ha en uppgift.

- - -
Glöm inte namnlistan Haga ska vara park!