Sista Björklund?

Kunde jag lova att det blir min sista björklundare vore jag tacksam. Men den mannens åsikter fastnar som iglar med överbett. I den intervju som jag gjort mitt bästa att sprida anger han som huvudorsaken till alla huvudsaker som gått fel inom utbildningen ” den socialdemokratiska flumskolan” - ett uttryck som började användas någon gång under 1980-talet och fick sådant genomslag att det idag fungerar som självklar hänvisning.
Flumskolan vet alla vad det är. Man behöver inte förtydliga, analysera eller definiera. Men schablonartade uttryck och sånt som ”alla” vet, är inte precis det som kännetecknar kunskap.

”Svallvågorna av 1968:s vänstervåg blev kraftiga i svensk utbildningspolitk”, säger Björklund, men detta famösa årtal var han fem år och jag tolv, så vi hann båda gå några år i den så kallade flumskolan och borde vara levande vittnesbörd om att den faktiskt aldrig fanns.
Vi satt där i våra bänkar. Ibland räknade vi. Ibland gjorde vi grupparbeten om elefanter. En dag fick vi sjunga gospel. (Oh yeah! vi glömmer det aldrig.) Någon ritade molekyler på tavlan. Någon annan suddade bort dem. Osv osv i tolv års tid. Särskilt bildande var det inte.

Därför försökte jag och andra pedagoger som var unga på 70-80-talen att ge ansvar och initiativ tillbaka till barnen. Eget arbete, egen planering. Gå ut och se efter hur det är. Gå till biblioteket. Se på nyheterna. Det är ni som går i skolan. Det är ni som ska arbeta. Vet ni inte varför, ta reda på det. Jag tycker fortfarande att den metoden är bättre än att tråka ut folk tills de får träsmak i själen.

Björklund delar inte min uppfattning. Men i slutet av intervjun tillstår han ändå att det handlar om politik, och att den är kontroversiell. Det finns olika uppfattning om vad kunskap är och vad den ska användas till. Det var där Fp borde ha börjat - istället för att låtsas som att somliga är för Kunskapen som andra är emot.

Vill man verkligen tala kunskap, är det en grov miss att tro att ens egen skulle vara den enda sorten.

Ingen överraskande wallraff

Snyggt wallraffande i SvD! Journalisten gick med i Sverigedemokraterna, gick på möten, lyssnade in motiv och argumentation. Mest upprörd blev han av ett föredrag med angrepp på muslimer. En allt igenom välgrundad, välskriven rapport, även om det hade varit mer intressant att läsa om vardagligt basarbete än denna långa skildring av en enskild gästtalare.

Sverigedemokraterna själva anser på Sd-bloggen inte att artikeln är särskilt komprometterande. Tråkigt nog ligger det något i det. Detta är inte ett avslöjande - det är vad Sverigedemokraterna står för, det är vad som finns i deras valmaterial. Åsikter som lätt går att få reda på utan fejkat medlemskap. Men den uteblivna överraskningseffekten beror förstås på vad man väntat sig. För dem som efter valframgången börjat räkna högerpopulism som en del av det demokratiska spelet, är sådana här påminnelser nödvändiga.

”Kontentan är att SvD gett oss lite gratis reklam, där många sunda och folkligt förankrade åsikter kommit fram” står det på Sd-bloggen. Om det funkar som reklam beror på synvinkel. Men det är ett faktum att Sverigedemokraterna själva med sin variant av sundhet avslöjar sig mycket bättre än någon annan kan göra.