Det började med ett
uttalande på fejsbok, det fortsatte med presstalesmannen Bylund som inte hade
sagt det tidningen hört honom säga, och det urartade i Koranen-exegetik. Islamforskaren
Hjärpe säger att det är påhitt, en bloggare kan visa att det i Koranen står att
en man får utnyttja sina slavinnor sexuellt och sen rullar det på tills
konflikten handlar om vem som har rätt eller fel ifråga om vad som står i en
gammal bok!
När jag lägger ut länken om
Jomshof på twitter får jag höra att jag minsann borde vara lite kritisk mot
Hjärpe också. Det vore roligt, om det vore roligt.
SD har en förbryllande
förmåga att lyckas vrida varenda diskussion till en sådan som står på
dagordningen i fundamentalistiska dårsekter. Utgångspunkten är att människor
inte döms efter sina gärningar eller sitt tal, utan efter vad som står i boken
och det gäller alla som läst och gillat den.
Att detta är själva grundfelet i deras logik hinner vi aldrig fram till. Antingen för att det är bekvämare för dem att resonera om gamla texter, eller för att de håller sig med en essentialistisk kultursyn och tror att de kommer med något väsentligt.
Men: Religionerna är inte vad som står i boken.
Religionerna är sina utövare. Några är kloka, andra inte. Några är progressiva,
andra reaktionära. Några är bokstavstroende regelryttare, andra har ett personligt-mystiskt
förhållande till det gudomliga. Det finns lika många islamer som det finns
muslimer. Detsamma gäller givetvis kristendom och judendom. Religionerna har formats och formas av oss som utövar dem, av påverkan från yttre förhållanden, av tryck och mottryck i samhället. Inom gruppen finns hos kristna eller muslimer eller ateister lika stora olikheter som mellan grupperna.
Att säga ”våldtäkt är ett
uttryck för islamisk kultur” så som Jomshof citeras, är att förolämpa och
spotta på varenda muslim som lever sitt eget vardagsliv och vill bli tagen på
allvar som människa och medborgare, och därför yttrandet prövas juridiskt som
hets mot folkgrupp. Det blir inte mindre allvarligt därför att det sagts av en
person med särskilt ansvar för lag och rätt.
I dethär landet – som SD så
ofta säger sig värna om – är den enskilda individens rätt inför myndigheter och
samhälle helt fundamental. I andra länder kan familjen eller någon annan
gruppering ha starkare tyngd, men så är det alltså inte här.
Det innebär att man har rätt att förvänta sig vissa saker: - att vi inte sprider rykten om människor baserat på en grupptillhörighet
- att vi inte dömer någon efter hens sällskap eller läsning, utan efter hens handlingar
- att vi inte tillskriver någon egenskaper eller sedvänjor för att någon som liknar hen antas ha dem
Underblåsandet av fördomar
är möjligen en del av SD:s kultur, men jag kan inte rimligen påstå att varenda
SD-are gör det. Det räcker för tillfället med Jomshof.
