Barnindoktrinering

I Solna centrum har skolbarnens inplastade teckningar lagts ut över golvet av en proffsig dekoratör. Utförandet är läckert, färgrikt och roligt. Innehållet visar fredslängtan och god vilja på barns ogenerade vis. Men budskapet är ett resultat av barnindoktrinering.


Det finns teckningar om favoritlaget, Solna, Sverige och världen också. Samt allmän peace-love-understanding, som man bara inte kan hålla ungarna borta från hur mycket de vuxna än föraktar "-68". Men det är den europeiska unionens förmenta freds- och frihetskamp som dominerar.


Eftersom jag själv har sysslat med barnindoktrinering känner jag igen det. Men då lärde vi ut att FN var världens hopp. FN, som med sina svagheter ändå i teori och praktik är en fredsorganisation, inte en inmurad näringslivslobby.

Jag har aldrig gillat Afzelius' låtrad "Är det verkligen fred vi vill ha?*" - för det är det verkligen.

Men ögonblicksvis kommer texten för mig.

* hela texten finns här

Bloggigt och seriöst

I senaste numret av tidskriften SPRÅK finns en krönika av Olle Josephson om hur man skriver krönikor. Språkkännaren Josephson har vid flera tillfällen fått beröm i Politik och poesi, senast för sin JO-anmälan av regeringens bristande netikett, men se nu får det vara slut med den saken. Ty när Josephson vill varna för att texten blir för privat, för pratig, för oseriös eller för platt dissar han den med uttrycket ”det blir för bloggigt”.
Misstaget är dubbelt: han tar för givet att bloggar är privata, och att det personliga är oseriöst.

Josephson ger rådet att uttrycka åsikter som fakta, utan inledande ”jag tycker”, vilket jag finner högst riskabelt. Det är möjligt att etablerade tidningskrönikörer kan arbeta så, eftersom läsarna hyser en förväntan att möta åsikterna hos just den ena eller andra, precis som när man bläddrar bland favoritbloggarna. Men att kolla fakta ingår väl än idag i respektabel journalistik, och för seriösa civilbloggare med minimal tid till bakgrundsforskning måste sorteringsfunktionen tycka-eller-veta ständigt vara inkopplad.

”Essän ska tas på större allvar än bloggen” avslutar Josephson. Ett yttrande som, även om det i allmänhet stämmer, visar tankefelet: Josephson betraktar blogg som en genre, inte som en arena.

Men blogg betyder inte: Typ prata på med er mina kramizza läsare om hur perfekt NAJS mitt liv är nu utom den borgliga regeringen. Me hate! :(

Blogg betyder att skribenter som inte får betalt för att tryckas på papper kan publicera iallafall, till och med bygga upp en lite läsekrets för sina kåserier, krönikor, brev, foton, dikter, debattinlägg, predikningar o s v.
Att gam-media behöver tuppa sig inför denna oauktoriserade verksamhet är inte så konstigt. Men det förvånar mig att Josephson gör det.

Kom igen, läsare!

Manifestet för 10-talets litteratur är bra. Det anmärker på olidliga tendenser inom svensk bokutgivning: triljonerna deckare, det ständiga tjuvtittandets dokufiktion som alltid gömmer sig bakom ”jag bara skojade”, typologierna, hajperna av unga människor med udda hobby. Inte heller är författarna intresserade av finkulturella formexperiment, utan vill i dessas ställe sätta ett återupprättat berättande.
Men enbart en viss sorts berättande, förstås. Ty nackdelen med manifest är att de är manifest. Något du förväntas ställa dig bakom så att flera gör likadant.
Men en likriktad litteratur har vi redan, vi behöver inte en till!

Idag kommer svar på manifestet. Det är också bra. Här finns underbart utmanande exempel på allt som en mångfaldig prosa kan och får göra - men det som tas i försvar är banaliteterna. Författarna skriker, fräser och proklamerar att de minsann vill ha allt och är beredda att göra’t själva... men det snöpliga löftet att fortsätta skriva hårt genrestyrda deckare är inte direkt exciterande.

Märkligt nog poängterar båda uppropen att de vill ha massor av läsare.
Har vi utan att jag märkt det gått igenom en så introvert epok att behovet att bli läst måste påpekas särskilt? Eller är det en tävling manifesten emellan om vem som mest älskar den stora massan som ska slita manusen rykande varma ur våra skrivare?

Författande är inte synonymt med berättande, orerande eller ordbrukande.
Författande är att vilja ha massor av läsare.

Storstadsutveckling mer än villa

Det är synd om medelklassen i Stockholm. De lider av karriärstress och kan inte bo i villa, som en rörmokare på landet.
Det är också synd om Socialdemokraterna. De förlorar väljare, i synnerhet i storstäderna.
Dessa tu ting måste man kunna göra något av. Helst genast, konstaterar fyra socialdemokrater vars trollformel lyder: klassgränserna har suddats ut. Den illusionen leder till nästa, att sudda ut även partigränserna. Simsalabim - så har vi ännu ett borgerligt parti!

När de egna gamla S-väljarna röstar på sverigedemokraterna eller inte alls kan partiet antingen aktivt försöka vinna tillbaka dem, eller också gräva ett dike för att på allvar distansera sig från dem. De fyra socialdemokrater som skrev på gårdagens debattartikel är säkra på att framgången ligger i att glömma arbetarrörelsen och ömka den stockholmska medelklassen:
Ge dem villor och fler privatskolor, bygg ut deras trafiksystem och sänk skatterna i deras favoritbranscher, så de slipper lida förödmjukelsen att mitt i all karriärframgång sakna någon bekvämlighet.

Inom konceptet att valla och fixa och feja åt väljarna så att de slipper tänka föreslår de fyra sossarna att ”kvalitetslotsar” ska anställas i kommunerna. Deras jobb ska vara att hjälpa allmänheten med det tidsslukande valet av tjänster, och att sätta åt de tjänsteutförare som inte fattat att de ska erbjuda mest till dem som redan lyckats.

Boendet är en stor fråga. De fyras uppfattning är: ”När familjen växer måste de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det.” Var finns den mänskliga rättighet som säger att någon måste bo i villa?
En mer väsentlig rättighet är rätten att få försörja sig själv. Det har människor i bruksorter knappast kunnat under de sista femtio åren. Där slumpas fina gamla funkisvillor bort för ettpar hundratusen. För den som måste bo i villa är det bara att flytta dit, dra igång sitt tjänsteföretag och lära sig överleva!

I höst kommer S att anta ett nytt storstadspolitiskt program. Artikeln var så att säga varningsflaggan. ”Partiet som bejakar framgång” - som om den inte skulle vara sin egen belöning - vill underblåsa illusionen om att det går att få allt för dem som redan har.
Storstadsutveckling är alldeles för viktigt för att vara bete i hysteriskt röstfiske. Låt oss hoppas att några mer tongivande socialdemokrater väljer att tillsammans med vänstern arbeta med:

- antisegregerande lösningar för regional sammanhållning och rättvis fördelning
- värdet i variationerna mellan glesbygd-småstad-storstad
- balansen mellan kultur och kommers, hantverk och IT-bubblor
- en frisk miljö samtidigt som rörligheten inom länet underlättas

Se även Alla smutsiga detaljer
Noterar med glädje Aftonbladets uppfattning

Vad det är gulligt med kvinnor

Lite roligt att på min födelsedag få hylla Anne på Grönkulla, som fyller 100!
Det har varit stor konferens för forskare och läsare, där de förra betonar hur svårt det är att få Montgomery erkänd som ”riktig” författare. En sådan som skriver om allvarliga saker, inte om barndom, ensamhet, konstnärsskap och kärlek till nästan.
Det skulle gå lättare att vinna erkännande om inte konferensen skildrades som ett samkväm för besläktade själar som pratade om Montgomerys dagböcker, Prins Edvards ö och chokladkarameller. Som alltid när kvinnor är i majoritet talas det om upplevelse och närhet, för att inte tala om kommentarerna kring konferensdeltagarnas utseende. Här står det klart att när vi kvinnor får möta en livslevande flickbokshjältinna då klappar våra små hjärtan och tårarna är nära...
Vad gjorde forskarna där? Grät ut i varandras armar över usel mediabevakning?

Nåja, till all lycka innehöll samma tidning igår en rätt hyfsad essä om hundraåringen på Grönkulla och det komplicerade livet hos hennes upphov. Montgomery hade säkert anledning att gråta ibland. Men framför allt att skriva. Att vara författare.

- - -
Min födelsedagsönskning är att fler undertecknar uppropet Haga ska vara park!