Det är inte diktaturen de saknar

Vad finns det att sakna för den som levat i en diktatur?
Alltid är det något man saknar, som Salinger skrivit. Ett gammalt liv, en vanlig dag?

För länge sedan på järnridåns tid brevväxlade jag med en lärarinna i Leningrad, som stan hette så då. Vi beskrev våra jobb, vår vardag. Jag skickade nylonstrumpor och nagellack. Hon skickade en härlig rosensjal som jag har använt varje vinter sedan dess.
Hon berättade hur lycklig hon kände sig när hon en gång om året kunde resa till Helsinki och känna sig ”like modern people”, som hon skrev. Hon kunde inte shoppa så mycket, men blev glad över att se allt som fanns där, vilket jag gott förstod efter att ha sett standarden på behåar och tamponger i Leningrad.
En gång talade jag om för henne att en teaterföreställning på Dramatiska teatern eller en nyutkommen barnroman av Lindgren kostade hennes… vad det nu var, veckolön eller halva hyran. Först trodde hon mig inte. Sen skrev hon att i en sån värld kan man ju inte leva.

Vi som lever i en sådan värld vet att det går hur bra som helst. Och lärarinnan sa inget annat än att hon levde relativt hyggligt i Leningrad, under fullt berättigad kritik mot sin så kallade regering.

För länge sedan på järnridåns tid hörde jag många svenskar som trodde att de som levde bakom den aldrig hade en glad dag i sina liv.
Men riktigt så var det nog inte.

Kanske det som saknas är en form av jämlikhet, som Jonas Sjöstedt skrev i ett inlägg apropå den stora boken Jämlikhetsanden.

Poesi mellan hur och att

Poesidebatt - ordet är egentligen en motsägelse. Men det gläder mig att den dominerande språkmaterialismen nu ifrågasätts på kultursidorna. Den riktning som säger att en dikt bara är sitt språk och därför bara ska bestå av språkliga byggstenar. Som att en målning endast består av olja och pigment.

En av kritikerna är Greider, som efterlyser en lättförståelig poesi om människors vardagserfarenheter.
Nu skulle jag hellre välja prosa, om jag bleve nödd och tvungen att delge er mina vardagserfarenheter. Men jag vill överhuvudtaget inte slå fast hur poesi ska skrivas, och tycker det är mycket viktigare att den skrivs än att den debatteras.

En kommentar till Greider kommer från Aase Berg i en krönika om tolerans och poesi. Om att hjärnan är större än den egna förmågan att förstå, och att hennes krav på existensiell utveckling är långt förbi ”grabbig outsidermentalitet”. Den som skriver komplext gör det för att livet är komplext, menar Berg. Vi är alla främlingar, just därför är det nödvändigt att skriva. ”Målet med poesin är inte längre att söka tröstande förståelse” - men har det någonsin varit det?

Poesin har inget mål. Likväl kan den nå ett mål.
Kanske att möta en annan främling.

Rinkeby i blom

Den som tror att Rinkeby bara är betong, fyrkantiga 70-talshus och ett trångt litet torg är välkommen på ett besök i koloniträdgårdarna.

Här samsas lök och bönor med utsökta välplanerade miniträdgårdar.

Den som är vantrivs i mångkulturen föredrar kanske en kärvt inhemsk granplantering. Vi andra gläder oss åt vallmoprakt från Asiens höga stäpper.