Destruktivitet under mattan

Jag ägnade eftermiddagen åt Folkpartiets valmanifest. Ingen uppmuntrande läsning för den som är försedd med antirasistiska glasögon.

Att Folkpartiet driver en borgerlig politik kan jag inte klandra dem för. Det är deras uppgift. Men de har också åtagit sig uppgiften att lyfta upp i ljuset alla de problem som ingen talar om, problemen sopade under mattan - det vill säga, Sverigedemokraternas älsklingsretorik.

Fp menar att ett problem som osynliggjorts av makten är integrationspolitikens misslyckande. Då förstår jag inte vad Folkpartiet begär ifråga om öppenhet - har inte detta politikområde ända från sin födelse i en SOU under sent 1990-tal ständigt ifrågasatts och kritiserats från höger till vänster, från forskare och praktiker. Kritiken kan vara befogad eller obefogad. Min poäng är att den är och har varit öppen.

Vad Fp gör är att ställa upp som rumsrent alibi för de högernationellas klagomål. De skriver om kulturmönster som inrymmer våld mot kvinnor och barn, om kriminaliteten i utsatta bostadsområden, om språk- och kunskapskontroll, och undervisning i svensk värdegrund för invandrare som inte begriper den.

De skriver också att det är i områdena som präglas av utanförskap som ”en destruktiv vi-mot-dom-känsla” föds. En fantastisk problembeskrivning! De diskriminerade blir bärarna av destruktiva känslor. Jo tack, det skulle säkert jag också vara om jag blev alltför illa behandlad. Men majoritetsbefolkningens destruktiva vita ideal - de är sopade under mattan i dethär dokumentet.

Potentiella våldtäktsmän, nu igen

Tänk att så fort nån säger nånting om en karl - utom att han är världens bäste karlsson - då är det färdigt.

Att alla män är potentiella våldtäktsmän har blivit ett stående uttryck för någon sorts lesbisk, förtryckande, sexfientlig form av feminism som ingen vill befatta sig med. Man kan bara inte säga en sån sak - och det har gått så långt att det sägs ideligen, med avståndstagande, för att markera position: ”Jag är feminist men inte en såndär som säger att alla män…” Jag har sett utmärkta krönikörer slänga in det som brasklapp mot slutet. Annars skulle kolumnen aldrig se trycket.

Alla människor är potentiella mördare. De flesta människor kommer aldrig i en situation där mord eller dråp blir föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör. Någonting, yttre eller inre press, skulle kunna få oss till det.

Alla män är potentiella våldtäktsmän. De flesta män kommer aldrig i en situation där det är föreställbart. Men de kan. De vet på ett ungefär hur man gör, och någonting skulle kunna få dem till det.

Alla kvinnor är potentiella spädbarnsdödare. De flesta kvinnor kommer numera aldrig i en situation där det är föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör, dessutom är det ganska enkelt. Fattigdom och skam fick åtskilliga av oss till det under historiens lopp.

Varför måste då de potentiella våldtäktsmännen bortdefinieras så till den grad att de fungerar som väjningsplikt för seriösa debattörer?