Levande förort

Var på besök i en levande förort. Satt på parkbänkarna, hörde sorlet, fick glada och sorgliga nyheter.
Mest sorgliga, faktiskt. Så som livet är.

I denhär förorten där jag var på återbesök sätter föreningarna upp affischer för en gemensamma karneval under sagda rubrik: ”en levande förort.” Sedan följer ämnet: ”en karneval i vänskap och kärlek”.
Nåja - detdär är mest snack.
Denna skräpförort rymmer fattigdom, kvinnoförtryck, droger och andra brott.
Nåja - detdär är inte hela bilden.
Alla möjliga förorter har jag arbetat i. Men ingen av dem gick ut på byn och tryckte upp A3-papper om vänskap, kärlek och liv.

När jag gråtit över de sorgliga nyheterna mötte jag andra bekanta och fick de goda. Som inte var särskilt goda de heller.
- ”Vi försöker fortfarande, det vet du. Vi fortsätter, det gör vi alltid. Vi går våra föräldravandringar, vi ska göra något för de unga. Du vet, vi ville så mycket.”
- ”Det är inte lätt nu, för även om vi jobbar på försöker borgarna sudda ut hela vår historia. Det är som om allt vi gjorde under de goda åren inte ska få finnas. Idag verkar det fel att ens prata om det, demokrati, kultur, föreningarna, hela detdär livet. Ändå ville vi så mycket. Men, du vet, vi fortsätter.”

Vi ville så mycket.
Jag har arbetat i andra förorter. I samtliga ville man så mycket!
I ingen av de andra fortsätter man.

Plötsligt kommer frågan om jag har flyttat nu? Nej, jag bodde faktiskt aldrig här. ”Men du hör ju till!" Ja det hoppas jag. Eftersom jag arbetade i en levande förort, en med vänskap och fattigdom, brott, kärlek och droger.
En förort som ville så mycket, precis som alla andra.
En av de få som fortsätter.

Demokratiskt förbud att minnas

Det var det värsta jag sett på länge: i Israel finns ett lagförslag som kan ge tre års fängelse för den som offentligt sörjer och minns hur Israel år 1948 vann kriget över arabstaterna då 700000 palestinier tvingades fly.
Förslaget till ny lag innebär också att den som inte svär staten Israel trohet ”som judisk, sionistisk och demokratisk stat, till dess symboler och värderingar” kan berövas id-kort och andra nödvändiga personhandlingar.

Men detta hör inte hemma i en demokratisk stat, ett av vars kännetecken är att du inte behöver anse att den är det.
Endast en totalitär stat kräver edsvurna värderingar.
Endast en terrorstat kriminaliserar människors minnen.

När jag besökte Israel för tolv år sedan berättade värdarna stolt om skolornas målmedvetna program för fostran till ”israelisk identitet”. Något jag inte kan se som annat än en indoktrinering som begränsar människans fria tanke och vilja. Däremot såg jag mycket gott i Israel, främst i Haifa med dess trespråkiga gatskyltar och sitt Barnhus. Projekten som pågick där syftade till fred och solidaritet, med pedagoger av olika etnicitet och religion.
Jag hade hoppats att denna samförståndsstämning skulle segra.
Men tvärtom föreslås idag att israeliska medborgare måste dela statliga värderingar. Alla får inte ens sörja sina döda.

Läs också These exiled years , bland annat för den vackra rad som påminner om Biermann:
”I dessa tider är det en revolutionär handling att minnas”

Som i det stora, så i det lilla

”Den 27 maj ska ännu en massutvisning till Irak ske. Massdeportationerna är de tydligaste exemplen på hur våldet och avhumaniseringen dominerar migrationspolitiken.
2009 är året då regeringen har valt att satsa pengar på att effektivisera återvändandet av personer som fått avslag på sina asylansökningar. Migrationsverket har fått 40 extra miljoner för att kunna prioritera uppgiften. Polisen har fått ökade resurser att hitta och gripa papperslösa personer.
En av de 48 irakier som deporterades i den förra massutvisningen lever nu som landsflykting i Irak, hotad till livet. Han försökte ta livet av sig i Migrationsverkets förvar men hindrades. Istället fick han handfängsel och sattes med tvång på planet. Precis som flera andra drogades han för att hålla sig lugn.En annan person med psykiska funktionshinder och epilepsi togs från sina föräldrar mitt i natten, trots läkarintyg om att han inte klarar sig själv och inte kan ses som en vuxen. Nu har man än en gång samlat irakier för en massutvisning med tvång.
2009 är året då vi vägrar acceptera den statliga rasismen och förtrycket som drabbar våra utomeuropeiska vänner.”*

- Detta är konsekvenserna av att regeringen har krävt att fler skall kastas ut ur landet. Risken för en ökad användning av tvång och kränkande behandling är uppenbar, säger Vänsterpartiets Kalle Larsson.

En helt liten nyhet är ett anonymt brev jag fick. Sådana brukar jag inte bry mig om, men här var en sak intressant: Brevskrivaren såg det som bevis på min själviskhet att jag sätter medborgarnas behov av Hagaparken framför prinsessans, och drog slutsatsen att jag är ”invandrare” eftersom jag bara skränar och kräver, inte kan rätta mig efter hur det ska vara och inte vill ”vårt kungahus” väl.
Det var alltså en av de vanliga rasisterna, en person som valt ut Hagafrågan för att motivera ett utbrott.
Med såna vänner behöver kungahuset inga fiender.

*Denna (något kortade) text kommer från organisationernaIngen människa är illegal och Aktion mot deportation

Applåd för svenska mästarna!

Vad var det som hände i helgen?
SM i Poetry slam!
Tidningarna flödade över av insidesreportage, idolporträtt och oddsberäkningar.
Njaaa.
Lokalmedia höll fin bevakning, det framgår av Estradpoesi. Gott så.

Men faktum är att SM inte är en lokal händelse. Som namnet antyder är det svenska mästerskap.

Lag från hela landet jobbar i ett år för möjligheten att få tävla. I år ägde slammet rum i Norrköping, nästa år i Uppsala.

Författare som Bob Hansson och Solja Krapu och en estradör som Boyacioglu har alla uppstått ur poesislammet, detta märkligt fertila bottenlager. Även om det bär mig emot att påpeka det, för scenpoesins existens ska inte behöva rättfärdigas med några få som fått ett genombrott.
Den är tillräckligt vacker och rolig ändå.

Grattis till Oskar Hanska som vann individuella grenen,

och till Södermalm (t.v.) som blev bästa lag.

Fotona är tagna av Pia K, många fler finns på Dinstudio

I Europa för alltid?

En kolumnist i SvD skriver vardagsnära om rasismer i Europa. Endast avslutningen är ett litet snedsteg när hon kallar det ”trettiotal igen”. Hon kanske menar lågkonjunkturen. Men det låter som om 30-tal och 00-tal vore två dystra parenteser i vår europeiska historia - när de i själva verket är det synbara uttrycket för de koloniala och rasistiska förtryck våra samhällen byggts på.

Ännu ett exempel på sorteringen inom unionen finns i Flammans artikel om den ökade analfabetismen i Europa (Bulgarien, Rumänien). I första hand bland romska barn som inte står ut med att gå i skola för att lokalerna är utkylda och pedagogerna omotiverade, eller som hindras att gå regelbundet eftersom de måste arbeta.
Ska vi kalla det ”1800-tal igen”? Nej. Samma kontinent under samma till synes outslitliga historiska epok.

En bättre nyhet är utställningen på Romskt Kulturcentrum. Fotografen Tommy Wiberg visar bilder från det storartade, glada firandet av romernas skyddshelgon Svarta Sara i Saintes Maries de la Mer. Centret ligger på Lingvägen 100 i Gubbängen, Stockholm. Öppet vardagar kl 10-17


Detta inlägg tillägnas ett före detta skolbarn som nu inte längre finns.
Fortsätt Nadia Taikons kamp mot droger!