”Att staten ska välja ut vad som är kvalitet, enligt en sönderfallande 1700-talsidé om de sköna konsterna som sätt att producera stabila slutprodukter är ett symtom på att kulturpolitiken inte vill inse att kulturen befinner sig i ständig förändring.”
Citatet, här något förkortat, är från historikern Rasmus Fleischer i dagens SvD. Jag håller inte med om allt som Fleischer skriver, men denna slutkommentar är perfekt.
Att han viftar bort estradpoesi som ett exempel på ungdomlig naivitet eller småcharmig amatörism är en groda jag ursäktar i sammanhanget.
I tidningens kulturdel får två manliga, två kvinnliga litteraturkännare välja sin kanon. Tre av dem är negativa till kanonidén, Ebba Witt-Brattström menar dock att ”något måste ju göras”. Ja herregud, det säger man väl varje dag. Om allt möjligt. Deras subjektiva bedömningar sträcker sig från Gustav Vasas bibel (!) fram till Lindgren. Där ryms sådana döddansare som Heidenstam och Benedictsson, med Ekelöf som enda nydanare.
Jag lämnar frågan öppen om man blir en bättre svensk av att läsa den något snårige Ekelöf. Men har fått det bekräftat att Folkpartiet inte kommer att få det så lätt med sin kanon. Inte heller med sin övertro på statliga kvalitetsstämplar, förmodar jag.
torsdag, juli 27, 2006
onsdag, juli 26, 2006
Stora kanonen
Folkpartiets Cecilia Wikström vill skapa en litterär kanon. Låt en expertgrupp välja ut de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten. Det är ett viktigt verktyg för integration, menar Wikström, liksom en bot mot en ”urholkad syn” på litteraturens betydelse.
Gode makter, vad ska det bli härnäst. Minnes kampen om skolsångboken! Kloka människor sysselsatte sig i flera år med frågan om vilka sånger som är omistliga och försökte besvara frågor som: är Änglamark viktigare än Snickerboa hopp fallera? Passar Sommaren är kort in i skolan? Finns det någon som ännu vill sjunga Vi gå över daggstänkta berg? När resultatet publicerades blev det som väntat ett njaa. Det fanns något för alla - men var och en saknade något väsentligt.
Tänk er då denna kamp på ett prestigefyllt område som litteratur. Hur ska för övrigt ”normerande” tolkas? Det som gjort djupa avtryck i vardagsspråket är Astrid Lindgrens böcker och Svenska Ords filmer. De som likt Edith Södergran blivit stilbildande blev det genom att bryta mot normen.
Men med ett omsorgsfullt utredningsarbete är hitlistan genomförbar, jag säger inget annat. Då är frågan om varför resurser ska läggas på detta? Varje skicklig bibliotekarie kan plocka ihop böcker inom skilda områden: skarpaste arbetarlitteratur, mest folkkära skalder, deprimerade 1900-talsmän, känsligaste barndomsskildringarna och så vidare.
Böckerna finns. Kunskapen finns. Läslusten finns, förutsatt att tillgången är säkrad. Det är där resurserna måste till. Många böcker i närheten. Många goda exempel. Flera listor. Bra böcker är inte med automatik en bok för alla. Den bästa boken är den som drabbar just dig. Den som du inte kan förstå att någon annan har läst, därför att den skrevs just för dig. Den tråkiga boken är ingenting, du kan lika gärna jogga istället.
En så urholkad litteratursyn som Wikströms, en som sätter regelboken över den personliga entusiasmen, är oacceptabel.
Som den folkpartist hon är ser hon sig nödsakad att tafsa lite på integrationen också. Man måste ta till stora kanonen för att få utlänningarna att läsa - det är ju bara dumt.
Gode makter, vad ska det bli härnäst. Minnes kampen om skolsångboken! Kloka människor sysselsatte sig i flera år med frågan om vilka sånger som är omistliga och försökte besvara frågor som: är Änglamark viktigare än Snickerboa hopp fallera? Passar Sommaren är kort in i skolan? Finns det någon som ännu vill sjunga Vi gå över daggstänkta berg? När resultatet publicerades blev det som väntat ett njaa. Det fanns något för alla - men var och en saknade något väsentligt.
Tänk er då denna kamp på ett prestigefyllt område som litteratur. Hur ska för övrigt ”normerande” tolkas? Det som gjort djupa avtryck i vardagsspråket är Astrid Lindgrens böcker och Svenska Ords filmer. De som likt Edith Södergran blivit stilbildande blev det genom att bryta mot normen.
Men med ett omsorgsfullt utredningsarbete är hitlistan genomförbar, jag säger inget annat. Då är frågan om varför resurser ska läggas på detta? Varje skicklig bibliotekarie kan plocka ihop böcker inom skilda områden: skarpaste arbetarlitteratur, mest folkkära skalder, deprimerade 1900-talsmän, känsligaste barndomsskildringarna och så vidare.
Böckerna finns. Kunskapen finns. Läslusten finns, förutsatt att tillgången är säkrad. Det är där resurserna måste till. Många böcker i närheten. Många goda exempel. Flera listor. Bra böcker är inte med automatik en bok för alla. Den bästa boken är den som drabbar just dig. Den som du inte kan förstå att någon annan har läst, därför att den skrevs just för dig. Den tråkiga boken är ingenting, du kan lika gärna jogga istället.
En så urholkad litteratursyn som Wikströms, en som sätter regelboken över den personliga entusiasmen, är oacceptabel.
Som den folkpartist hon är ser hon sig nödsakad att tafsa lite på integrationen också. Man måste ta till stora kanonen för att få utlänningarna att läsa - det är ju bara dumt.
söndag, juli 23, 2006
Kända författare
Aftonbladet (0718) tar upp frågan om några kändistjejer som skrivit böcker verkligen är författare? En som är det, Björn Ranelid, har retat upp sig på fenomenet.
”Det är lustigt att tro att man är författare bara för att man har skrivit en text. Om jag hade varit murare hade jag inte velat att någon amatör, som aldrig murat men som kletar lite murbruk någonstans, kallar sig samma sak.”
Ranelid har rätt. Hur många timmar jag än räfsar och hyfsar i min trädgård, är jag inte trädgårdsmästare. Däremot är jag författare. Inte en som Ranelid tyvärr, som kan försörja sig på arbetet. Men iallafall en som som givit ut några seriösa böcker och kan vara medlem i Författarförbundet. Därför sympatiserar jag med Ranelid när han påpekar det hårda arbetets värde. Att skriva en bok som tredje steg i att bygga upp sitt kändisskap är mig osympatiskt.
Å andra sidan verkade kändistjejerna ta det med en viss ro. En av dem hade till och med bemödat sig om att ta reda på att Författarförbundets gräns är två titlar. För det är inget som säger att de här tjejerna är korkade bara för att de är blonda, bystiga och gör fånig teve.
Det var som vanligt kvällspressen som hetsade upp sig i onödan. Och byggde upp deras kändisskap lite till.
”Det är lustigt att tro att man är författare bara för att man har skrivit en text. Om jag hade varit murare hade jag inte velat att någon amatör, som aldrig murat men som kletar lite murbruk någonstans, kallar sig samma sak.”
Ranelid har rätt. Hur många timmar jag än räfsar och hyfsar i min trädgård, är jag inte trädgårdsmästare. Däremot är jag författare. Inte en som Ranelid tyvärr, som kan försörja sig på arbetet. Men iallafall en som som givit ut några seriösa böcker och kan vara medlem i Författarförbundet. Därför sympatiserar jag med Ranelid när han påpekar det hårda arbetets värde. Att skriva en bok som tredje steg i att bygga upp sitt kändisskap är mig osympatiskt.
Å andra sidan verkade kändistjejerna ta det med en viss ro. En av dem hade till och med bemödat sig om att ta reda på att Författarförbundets gräns är två titlar. För det är inget som säger att de här tjejerna är korkade bara för att de är blonda, bystiga och gör fånig teve.
Det var som vanligt kvällspressen som hetsade upp sig i onödan. Och byggde upp deras kändisskap lite till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)