Makt eller fjädrar?

”Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott?” frågar sig Hanne Kjöller i en ledare som i nätupplagan heter ”Borgerligt självmål” (rätt) och i pappersupplagan hette något i stil med Ska-jag-rösta-på-Ohly? (sannolikt inte).

Kjöller kräver en aning mer mognad och integritet hos dem som valts att styra oss, och hennes ledare är alldeles utmärkt. Spelet kring det nu fattade FRA-beslutet finner hon ”ledsamt”, vilket är nedtonat för oss som aldrig accepterat personfixerad utspelspolitik. Och den, det får Kjöller allt erkänna, har inte bara skapats av media, utan utövas också via dem.

Numera har bloggosfären börjat knapra på utrymmet, vilket är friskt men inte parlamentariskt.
Riksdagens för närvarande mest berömde personfixerade ledamot förstår att människor är besvikna sedan Han efter stort offentligt braverande fogade sig i FRA-frågan. Han förklarar för oss hur hårt de arbetade och hur komplicerat det var. Kanhända ska vi med detta förstå Honom också.

Saken är bara den att politiska människor faktiskt förstår, på ett helt annat sätt, vad det innebär att befinna sig i en position av förtroende, makt och beslut.
Vad trodde grabben att han skulle göra i riksdagen? Spela ut, bravera, fjädra sig?
Det fanns ”i realiteten inget alternativ för oss att agera” skriver Federley. Men det gör det alltid. Ansvar och val finns är det enda som alltid finns. Hela vägen ner i helvetet om så är.

”Att socialdemokraterna - egentligen - inte är ett spår bättre är i detta sammanhang /FRA/ en klen tröst” säger Kjöller. Nä, för tusan - fråga vänstern! Men vi har det lilla glädjeämnet kvar att vi åtminstone kan rösta på ett annat parti. Det parti som av en personfixerad rubriksättare kallades för "Ohly".