Det är 70 år sedan det stora kriget slutade. Och 40 år sedan det lilla kriget slutade. Medan mer eller mindre historiekunniga fajtas om rätt tolkning av det stora kriget har det varit häpnadsväckande magert i spalterna om det lilla.
Ändå var det för fyrtio år sedan en
arketyp, den stora sagan; David mot Goliath, barnet som dräpte jätten.
Det lilla Vietnam besegrade supermakten
USA. Men det var efter ett långt, barbariskt krig som för min generation gjorde
världsordningen plågsamt tydlig.
Några tidningar nämnde krigsslutet. De parade
ihop foton från turistparadiset Vietnam med svartvita klassiska, eller på nutidssvenska ”ikoniska”. Några tidningar skrev en halv spalt om hur bra det gått för
Vietnam sedan de ”fick fred” – det stod inte att de efter oerhörda uppoffringar
segrade. I andra tidningar konstaterades liknöjt att kriget ”kritiserades av
många”. Det stod inte att den som kritiserades var supermakten USA som bedrev
ett smutsigt angreppskrig mot civilbefolkningen, och att alla vi många som
då protesterade kallades kommunistyngel – och sedan fick rätt.
Med glädje ser jag att Flamman har en
artikel om det nutida Vietnam med minnen från kriget. Men texten finns inte på
nätet.
Ni som är unga nu kan inte
föreställa er vilken djupgående verkan detta satans krig hade på oss som var
unga då.
Se på de ”ikoniska” bilderna*. Den nakna
flickan med brinnande napalm längs armarna och fången som skjuts i huvudet är allt
utom ikoner! De är bara fixeringar av krigets grymhet, två bilder i massan som
vi matades med, till frukost med tidningen eller kvällen med nyheterna.
Vi vaknade och somnade med det svinaktiga
kriget pågående i ett litet land långt borta som ändå kom att bli så nära oss därför att vi delade – inte
särskilt mycket, nej – men vi delade en motvilja mot kolonialism och
imperialism och utsugning och makaber grymhet och vapen som tekniska
landvinningar och profitpotential, liksom en förkärlek för solidaritet och
socialism.
”Vietnam är nära, utanför ditt fönster / blåser vinden rök ifrån Haiphong
Vietnam
är nära, nära som ett löfte / om att förtryckarna ska störtas från sin tron en
gång”**
Vietnam kom nära. Det berörde
så många. Så småningom den socialdemokratiska regeringen, även om det tog ett
tag. Eftersom krigsförbrytelserna mot civila var så nära i dåtidens svartvita
teve förstod vi inte hur vanliga borgerliga hyggliga människor kunde mena att
detta var ett lämpligt sätt att motarbeta kommunismen. Men det menade de, och jag har inte hört att de gjort avbön för sitt stöd till terror?
Läs om bombmattorna över
Hanoi julen 1972***, den bittraste jul av alla jag upplevt och den vidrigast
förbittrade kristna jul som är föreställbar. USA siktade mot utrotning. Men som
vid alla terrorkrig biter sig civilbefolkningen, i detta fall mestadels buddister,
kvar i sin inrotade dröm om att hålla ut.
Terror matar fanatism. I Vietnams fall
visade det sig vara av godo, ty tre år senare vann detta lilla land ett
storkrig.
Det kändes overkligt, även om vi bara väntat på det och även om de vid det laget hade världsopinionen på sin sida. Också hemmaopinionen i USA hade påverkats, så till vida att man inte ville se fler yankees dö för abstrakta
ideal.
Några av oss går fortfarande
i demonstrationståg och ropar KROSSA USA-IMPERIALISMEN.
Kanske är vi precis så rostiga som ni
tycker, ni som nu är unga. Eller så har vi fortfarande rätt.
Vi hade dock fel ifråga om Vietnams idolstatus. Inte blev där så underbart som vi för en stund vågade tro, vi på andra sidan
jordklotet. I Kjörlings Flamman-artikel står det: ”Vietnam fick den otacksamma rollen att skapa det idealsamhälle som många
unga i väst hoppades på.” En förtvivlat intelligent och sann mening, i det
att den avslöjar att också vi antiimperialister var fast i koloniala tänkesätt
och trodde att små fattiga länder skulle ha förutsättningar att göra det som
demokratiska välfärdsstater inte klarade.
Men vi hade och har rätt om
USA-imperialismen.
Ni som är unga idag har bara vant er vid
den.
USA svor på att aldrig mer
föra krig på ett sådant sätt, för att slippa förlora. De förfinade sin
vapenarsenal, skapade tänkande robotar. Hellre det än döda yankees!
De betalade givetvis inte något
krigsskadestånd till det lilla landet. Vietnams
kemiskt förstörda åkrar var omöjliga att odla i åtminstone tjugo år
efteråt.
Befria
Södern! sjöng vi då. Jag kan fortfarande det mesta av den texten, liksom den tidigare citerade. De betydde så mycket. Men det är förfluten tid.
Idag heter det: En annan
värld är möjlig.
Det är just det vi fortfarande hoppas! Men då måste vi krossa USA-imperialismen.
Det är just det vi fortfarande hoppas! Men då måste vi krossa USA-imperialismen.
Vilket är omöjligt. Det var bara så att detdär lilla landet gjorde det omöjliga för fyrtio år sedan.
* Bildgoogla napalmskador
respektive polischef Hanoi
** Melodi Theodorakis, text Maria FNL-grupp
*** Det räcker med att googla julbomb så kommer flera resultat
** Melodi Theodorakis, text Maria FNL-grupp
*** Det räcker med att googla julbomb så kommer flera resultat