Rätten till utbildning

Minister Nyamko Sabuni vill dra ned på modersmålsundervisningen eftersom den ändå inte var bra för lärarna var otillräckligt utbildade.
Jag tycker vi skära ned på regeringen. Den är ändå inte är bra, och ministrarna är otillräckligt bildade.
Suck.

Det brukar sägas att undervisningen i modersmål (hemspråk) infördes under det reformglada 70-talet. Det är inte sant. Undervisning i modersmålet svenska infördes i och med folkskolestadgan av år 1842. (Dåtidens liberaler var intresserade av rätten till utbildning.) Denna undervisning gällde alla barn som vistades i landet, oavsett vilket deras modersmål var.
Hemspråksreformen under 1970-talet innebar att skolan erbjöd undervisning i immigranternas modersmål. Till skillnad från de svensktalande barnen var modersmålsundervisningen ett tillval, inget obligatorium. Och ända in på 00-talet väntar vi på fullgod undervisning i minoriteternas modersmål, såsom romani.

Modersmålsundervisningen i immigrantspråk har inte alltid fungerat, där gör Sabuni en riktig iakttagelse. Men hur är det med svenska, matte, fysik, musik, historia, biologi, idrott... har dessa ämnen fungerat i allo lysande med adekvat utbildad och därtill lämpad personal i varenda klassrumsvrå?

Det nya förslaget går ut på att immigranternas barn ska studera exempelvis matematik på sitt modersmål. Eftersom begreppen och logiken i matten är språkutvecklande. Och ungarna ändå är usla i matematik.

Vad säger vi nu då, vi som hela 1980- och 1990-talen jobbade oss blå för studiehandledning på modersmålet. Rätten att träna bråkräkning och kartläsning på arabiska. Rätten till undervisning inte bara i språk utan till ämnesundervisning på språk. Nu har pendeln slagit i väggen, nu ska barnen få studiehandledning och jag kunde ha sagt äntligen – men då blir det på bekostnad av modersmålsundervisningen. Ministern har ännu inte frigjort sig från missuppfattningen att modersmålsundervisning för immigranters barn är en form av villkorat stöd. Inte ett behov som de delar med alla barn världen över.

Som vanligt till skillnad gentemot de svenskfödda barnen, vars modersmålsundervisning ser ut att flyta på. Trots att de inte allihop är godkända i matematik – och detta fastän de räknat på modersmålet sedan de satt på pottan och räknade tårna.

Överklassens mindre diskreta arrogans

Jag såg det först hos Josefin Brink: ”Det är bättre att lyfta fram goda exempel än att bara jaga företag som är arbetsmiljöbovar”. Ja, det var inte J.Brink som tyckte det. Inte nån positivt tänkande moralist till scoutledare heller. Det var ”ansvarige ministern Sven Otto Idioti” som Mattias Håkansson i Flamman fick till det.

Brink drog parallellerna till annan lagstiftning. Exempelvis att belöna alla bilister som inte kör mot rött. Eller alla män som inte våldtar. Så kan man göra om det känns trist att harva med förbud och sånt. Hon ifrågasatte också helt seriöst om regeringen själva begripit att arbetsmiljölagen är en lag och varför lagar stiftas.

Om detta borde någon sorts konsensus råda. I en demokrati. Liksom ett buttert medgivande av vikten att lagarna följs. Men – underskatta aldrig överklassens arrogans!
Det kan mycket väl vara så att de faktiskt tror att lagar som inte intresserar dem är mindre viktiga. Eller att lagar bara ska följas av det röriga otuktade folket. Dem man stiftar lagar mot, för jössenam!

Ja, det kan mycket väl förhålla sig så att arbetsmiljölagen bland vissa skumma regeringselement överhuvudtaget inte betraktas som en riktig lag. Ty riktiga lagar försvarar egendomar och stabilitet, medan en lag som försvarar folks hälsa kan avfärdas som ”såssig” partsinlaga. Och sådana kan man skämta bort. Med positivt tänkande, moralism, scoutanda och glada knappar för rockslaget.

Kasino-ansvar

I en debattartikel i DN får det obegripliga pensionssystemet rättvis kritik. Nja, inte systemet som sådant tyvärr, men åtminstone det undermåliga presentationen av det. ”Två av tio sparare begriper pensionsbeskeden” har man fått fram vid undersökningar.

Den ojämlika pensionsuppgörelsen och införandet av kasinoekonomi beskrivs av författarna som en nödvändig reform. Att man inte kan lova i förväg hur mycket pensionen ska bli, fastslår de som något självklart. (Jag bävar för den dag man inte kan få ett löneavtal heller, utan måste vänta till bokslutet.) Men de tar äntligen upp den totalt oöverskådliga fonddjungeln och de många motsägande beskeden som skickas ut till förhoppningsfulla medborgare som trodde vi gjort oss förtjänta av en värdig ålderdom. Skribenterna räknar kallt med att virrvarret beror på branschens egenintresse, och tror inte på någon självsanering så länge någon tjänar på att folk inte förstår. Trots ett konstaterande tonläge riktigt ruskigt skrivet.

Men skribenterna sitter fast i vår tids evinnerliga moralkaka: Folk måste lära sig ta ansvar. Det vill säga, fokusera på egenintresset så att de kan överlista branschen! Alla ska spara, investera, jämföra, beräkna, riskera och kalkylera. Detta monomana sysslande med money-money-money ifrågasätts inte.
Men det finns fortfarande en hel del gott folk som inte har någon lust till finansspekulationer. Folk som hellre ägnar sig åt svampplock, pianospel eller kärlekshistorier. Sådana människor ska ingen pension ha. De tar inte ansvar - som om denna redbara egenskap skulle höra samman med spelarnaturer eller motbjudande småborgerlig gnetmentalitet.

Pacifist, inte passiv

Jag läste Hans Ingvar Roths recension av Kurlanskys bok om icke-våld, som verkar klart läsvärd. Något som förvånar mig är den skillnad som görs mellan pacifism och icke-våld: ”Pacifism betecknar ett passivt förhållningssätt (’vända ­andra kinden till') och icke-våld står istället för ett aktivt handlande (’att genom idogt handlande och kärlek vinna över fienden till ens egen sida’)".
Det är möjligt att vi var helt fel ute, men under mitt lätt hippieanstrukna 70-tal använde vi termen pacifism om ideologin och termen icke-våld om dess metod.

Roth återger i recensionen den fråga han ställdes inför som vapenvägrare, den evigt återkommande frågan till alla fredsälskare, den fråga som Joan Baez i sin vackra bok Det sorgsna nöjesfältet benämnde ”Vad skulle ni göra om...”
Frågan var ett försök att sätta åt ickevåldsförespråkaren. Snärja henne i den egna aggressiviteten. Ungefär såhär: Vad skulle du göra om någon misshandlar ditt barn och du har ett strykjärn i handen? Kasta det på honom, förmodligen. Hah, icke-våld fungerar inte!

Joan Baez’ svar var att även om icke-våld kanske inte fungerar, har historien visat att våld absolut inte fungerar. Roth hade också bra svar till hands. Ännu en invändning är att icke-våld bevisligen fungerar eftersom det är den metod varenda demokratisk regim använder för att få folk att acceptera oacceptabla lösningar.

Men frågan i sig bygger på en katastrofal sammanblandning av människors (mer eller mindre berättigade) vrede, och systematiserat underkuvande. En sammanblandning som går igen i vuxnas etiska samtal med barn: ”Hur ska det bli slut på krigen om ni slår varandra?” Men slagsmål är bara en usel konfliktlösningsmetod. De har ingenting med krig att göra.
Soldater är inte arga, åtminstone inte förrän de skrämts till det. Knapptryckaren i kärnvapenkriget är inte arg, inte heller vapenkonstruktören eller strategerna vid kartbordet. Det handlar om överlagd, kylig maktutövning som sätter olika värde på människoliv.
Den som desperat griper till våld för att försvara mänsklig värdighet gör kanske fel. Men att använda det som ursäkt för krigföring är ynkligt.