Död åt kategorierna, leve moralen

Svensson går i sin blogg i polemik med Farrokhzad och Gerge som anser att queer är socialism. Att det inte har något med socialism att göra belyser Svensson tydligt och väl. Men hur angelägen är frågan? Queer är en teoretisk inriktning som när situationen kräver det övergår i aktivism, i syfte att upplösa kategoritänkande. Det är bra. Är queeristerna vänster är det ännu bättre, det borde många fler vara!
Jag tycker det är ett tusenfalt större problem med inlåsningen i kategorier, med snusförnuft och vardagliga förgivettaganden, med tvärsäkerheten på konventioner och faktoider som vore de sanningar, än att en grupp akademiker med tvivelaktigt stöd i en bänglig vokabulär försöker lösa upp smeten.

Men Farrokhzad och Gerge skrev faktiskt att queer är socialism, och då gör Svensson förstås rätt i att reagera. Till hans påpekande av olikheterna, t.ex. det queera individperspektivet, vill jag tillägga att vetenskaplig teori inte ska vara, eller utge sig för att vara, höger eller vänster. Det är människorna som väljer att vara det.

Svensson förklarar och bemöter följande famösa stycke hos F & G: ”Det är en missuppfattning att poststrukturalistisk teori innebär en fullständig relativisering av alla berättelser. Metanarrativens fall och upplösningen av distinktionen mellan de privata och offentliga rummen medför inte nödvändigtvis ett förkastande av alla värden.”
Här vill jag invända att jo, poststrukturalistisk/-modern teori leder ofta nog till relativisering och rentav värdenihilism. Än en gång: det är människan som väljer värderingar. Livsåskådning och moral motiveras inte i första hand av teoretisk underbyggnad, utan av subjektets ställningstagande mellan (sina tolkningar av) ont och gott.
Det är här, i valet och ställningstagandet, som politiken hör hemma.

Jesus hoppar fram

En långfredag nästan lika snöig som denna gick jag till numera nedlagda biografen Vinterpalatset. Enda filmen som fanns att se denna långa kalla dag var Mannen från Nasaret med Max von Sydow som Jesus. Jag minns att kassörskan inte trodde att en ung tjej skulle vara intresserad av en sån film. Men jag blev djupt gripen, handlingen ligger mycket nära evangelierna.
När jag många år senare var i Jerusalem stannade jag till på Via Dolorosa, än en gång djupt gripen. Jag såg just den portal där Jesus stod och flåsade när han bar korset! Sedan insåg jag förstås att det var Max von Sydow som flåsat där. Detta säger något, men jag vet inte om vad.

I efterhand har jag omvärderat både filmen och von Sydows tolkning. Han gör Jesus till en salvelsefull långpratare, bitvis sentimental. När det sista den karln hade råd att vara var just sentimental. Klipp av! Följ mig! Ingen tid att fjanta runt, ledsen mamma, men jag måste göra dethär. Den radikaliteten saknas ofta i Jesus-bilden.
Ännu oftare saknas hans humor. Jesus som trickster, den som alltid är någon annanstans, slår igen från oväntat håll. Vem tror du att du har korsfäst, en människa? Hoppsan, det står en gud bakom ryggen på dig! Varför tittar du in i tom grav? Trodde du för ett ögonblick att Jesus snällt skulle ligga där man lagt honom? Sånt gör han aldrig!

Om du inte gillar att prata om Jesus kan jag tillägga att den 21 mars också är internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering samt världspoesidagen. Leve det!

Etikett eller innehåll?

Andreas Malm bemöter här några av de kritiker som menar att islamofobi inte finns. Inlägget visar hur viktigt det faktiskt är att hålla isär saker och vårda sin begreppsapparat. Bland annat av det enkla skälet att de fullständigt rena begreppen inte finns.
Att man sedan ändå kan bli missförstådd med vilje handlar mer om anständighetsnivå.

Enbart populister debatterar med hänvisning till att ”alla vet ju hur det är”. De som Malm har mött i debatten är de som istället försöker plocka poäng på att genom snäva avvägningar finna fel i begreppsapparaten. De i någon mån kvasiintellektuella.

Googlar man på ordet islamofobi kan man dels hitta texter där en Elensky tycker att det är ett skrämselord, dels Gustav Fridolin som ser det som en del av muslimers brutala vardag. Detta är bara ett exempel på hur de som vill hårklyva terminologi inte kommer så mycket längre än till just terminologi. Det är som när jag började i integrationsbranschen och folk varje gång på nytt påpekade att "ingen vet" vad integration är. Mitt svar var att det stod var och en fritt att definiera eller förhålla sig till begreppet, och om de ville vara snälla och göra det fort så vi kunde fortsätta därifrån.
Nu hävdar somliga att "ingen känner igen sig" i islamofobin. Nej föralldel, bara de som drabbas.
Är det viktigaste då om de använder en obekväm glosa, eller – att de drabbas?

Vad vet DN om vänsteridentitet?

Zarembas slutreplik är bättre än början. Han återger en episod från universitetet där vänsterveteranen Johan Lönnroth blev anmäld för att han upplyste om att han håller sig med åsikter. I efterhand förvånades Lönnroth över att studenten ”inte försökte väcka diskussion i gruppen eller ens bråka med läraren, utan rände direkt med anmälan till högre ort”. Zaremba beskriver det som att studenterna ser sig som ”kunder i ett snabbköp där lärdomen är en vara och läraren en expedit”. Det ligger mycket i det.

Men reaktionen borde inte vara förvånande. Inte med den individualisering av medborgarskapet, marknadifiering av varje mänsklig relation och simplifiering av varje möjligt förhållningssätt som vi lever under.
Att tillsammans med kamraterna solidariskt kämpa för sin rätt beskrivs i samhällsdebatten som något fullkomligt pinsamt musealt. Så att kolumnisterna kan utfärda Staffan-Westerberg-varning och utan att känna sig det minsta tjatiga greppa ännu ett tillfälle att avhåna 70-talets Tillsammans-idealism.
Därför gör egocentriker med rättspatos hellre en anmälan. ”Diskriminering är svårt att komma åt. Men de ömmande fallen riskerar att försummas när myndigheter förleder oss att anmäla sådant som de själva vet inte går att beivra,” skriver Zaremba med viss rätt – men enbart viss rätt eftersom både antalet anmälningar och antalet åtal faktiskt inte har nått de inflatoriska höjder han antyder.

Ävenledes med viss rätt knyter Zaremba ihop fenomen som ”identitetspolitik, medborgarskapets sönderfall”, men fullkomligt felaktigt gör han det till vänsterpolitik. Såhär tror han att vi tänker: ”när proletariatet har lämnat återbud letar de nya klasser och hoppas att ’transvestiten’ och ’muslimen’ skall vara det på heltid för deras skull, underordnad och kränkt, så att man kan göra politik av det hela”.

Tre obs! åt Zaremba:
Vänstern behöver inte leta efter förtryckta.
Vänstern behöver inte hitta på någon förevändning för att göra politik.
Vänster begär inte att folk ska vara eller göra saker för vår skull. Tjäna på andras insatser låter mera som... tja, låt oss säga höger.

Inte heller Esbati anser att identitetspolitik är så särskilt vänster.

"I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk
Skifta bild
Skifta paradigm"
ur Paradigmskifte, Möjligt land, HD -01

Varje medlem värdefull

Årsmöte i föreningen i förorten. Gamla styrelsen avtackas, helhjärtat uppriktigt. De gjorde ett fint jobb och aktiviteten har varit så hög man kan förvänta sig. Men ordförande avgår och vi har ingen ny.

En ordförande kan göra allt och ingenting. Man kan vara en postadress för info in & ut. Man kan vara timanställd pol.sek, organisera föreningen på kommuntid och kalla det insats för lokal demokrati. Man kan med dunkla metoder försöka styra kamraterna in på en obekant politisk linje eller fixa poster åt sina kompisar. Man kan leda möten, hålla tider och försöka förmå folk att gå på distriktets arrangemang. Man kan dra igång studiecirklar, torgmöten, dörrknackning, biokvällar och folkrörelse (i betydelsen gemensamma promenader) och ställa upp vid uppvaktningar och begravningar.
Men när ingen orkar göra allt, finns risken att alla gör ingenting.

Om detta lär oss något så är det att de fick rätt, de som sa att fritids- och frivilligpolitikernas tid är förbi. Men det vore fel att tro att arbetsformen i sig är meningslös eller otidsenlig. Det är vi, människorna, som förändrats. Det vardagliga varat påverkar oss, och vi har en levnadsstandard och tidsbrist som gör att vi idag behöver ersättning för mängden nedlagt arbete. När behovet av kamp och solidaritet inte är kännbart direkt på huden längre börjar vi kräva något för egen del.
Det enda som är bra, är att vi vågar anse oss värda det.