Första Maj i Fokus

Tidningen Fokus brukar jag framhålla som ett sällsynt exempel på aktuell, balanserad journalistik. Men säg mig, hur länge får man vara glad? I senaste numret har en raljant redaktion samlat sig till skitlöjliga ”allt du behöver veta om Första maj”. Läsare som antas vara ”trötta på uttjatade slagord” erbjuds alternativa sysselsättningar såsom: att gå i borgerlig demonstration, att fira EU:s utvidgning, att fika och se på teve, eller att frossa i brittisk nationalism vilket åtminstone är originellt. Men att vara borgerlig eller att slötitta på teve - hur kan det kännas fräscht, ens för blaserat gnöliga krönikörer?

Krönikörernas förhållningssätt till samhällsfenomen är att betygsätta deras underhållningsvärde. Men ett motförslag mot slagordströtthet är att genast genomföra reformerna. Då blir det tyst på oss gaphalsar! Ingen vettig människa skulle tråka ut omgivningen med rop på 6-timmarsdag, Socialism, Individualiserad föräldraförsäkring och Krossa rasismen NU, om det redan vore avklarat. Ingen vettig människa ligger heller hemma och ser på teve innan det blir avklarat.

Fokus tror en massa saker om en högtid de inte firar. Till exempel att det är obligatoriskt att hålla varandra i handen när Internationalen sjunges. Med min något större erfarenhet av Första Maj-demonstrationer har jag aldrig varit med om detta, men har hört talas om att seden förekommer hos Socialdemokraterna. Säkert kan det vara trevligt. Eller pinsamt, som Fokus för sin del tycker.
De är välkomna till oss i Vänsterpartiet som höjer knytnäven eller inte gör något särskilt med händerna mer än gestikulerar i våra evinnerliga interna diskussioner (om var vi ska ta en öl sen). Obligatorium förekommer inte - så möjligen är det därför vi på många orter har de största Första Maj-tågen. Sedan är det en ren bedömningsfråga om våra tåg är eller inte är journalistiskt intressanta.

Även på litet spaltutrymme kan illa bli värre. Fokus tror att texten till Arbetets söner handlar om en sliten kavaj som blir en mantel av renaste guld (sic). Faktakoll tycks alltså vara lika uttjatat och antichic som att ställa rättvisekrav.
Folk som stundom sjunger Arbetets söner vet att texten inte handlar om kavajer. Ture Nermans Första Maj-visa gör det, däremot. Det är i denna som en sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus, rimmar på vårvindars sus.
Alltså, inte en siffra rätt – för att använda ett uttryck lika nött som kolumnisternas fräschhetsmagi, lika slätstruket som demonstranternas paltor från KappAhl.
(Som Fokus påpekar, inte Armani.) (En korrekt men kanske inte så trendnära upplysning.) (Hetare designare finns, Armani är så gammalt att det blivit till stående uttryck.) (Dvs, sånt som funkar i mediokra krönikor.) (Nog om detta.)

Det mest uttjatade - värre än mediajargong, värre än stereotypa uttryck, värre än socialistiska slagord - det mest etablerade, väl genomförda och till träsmak i själen nedmalt är tidernas värsta tråkmonster: borgarklassens indiskreta egoism.
Den tråkar ut hela arbetarrörelsen. Och inte bara det – den kan driva oss till fullständigt raljansfritt ursinne.

Återfunna liberaler

Häromdagen hörde jag Bengt Westerberg och Göran Rosenberg i P1, ett riktigt intressant intervjuinslag. Dessa båda sympatiska herrar skulle diskutera vård, men var ense om det mesta.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.

Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.

Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.

Ännu roligare om de vore fler än två.