Farväl till Stockholm
stan där till och med fåglarna
har attityd
lördag, juli 12, 2008
fredag, juli 11, 2008
Jane Austens bokklubb har talat!
I dagens Flamman hittar jag en recension av Martina Haags senaste bok. Den verkar inte vara särskilt bra. Därför blir jag ordentligt uppretad när jag mitt i den försiktiga sågningen ser en komplett onödig referens till en av de allra största engelska författarna. Haags bok tänks vara ett modernt svar på Jane Austen, som till och med benämns ”föregångare”.
Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.
Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.
I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.
Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?
Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.
Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.
Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.
Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.
I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.
Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?
Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.
Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.
torsdag, juli 10, 2008
Beslutsfattande via prästkrage
En lättnadens suck i kvällningen när jag går igenom dagens bloggerier. Jag får bekräftat att mitt parti inte behöver "markera" avstånd till högerextremister. Vi håller det.
Men S och Mp presenterar det som världsnyheten: nu har de bestämt sig, de ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna!
Gick det åt mycket svett för att komma fram till det?
Och så fort de bestämt sig tänker de följdriktigt att alla andra inte har det utan går där och tvekar med prästkragsbladen: rasism ja, nej, ja, nej...
”Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten,” skriver S och Mp.
Men gode makter, våra tänkta samarbetspartier: Var hade ni foten förut? Bakom örat??
Det är inte dags att lova. Det är inte heller dags att spekulera i valutgången.
Det är dags och i senaste laget att föra ut en politik så uppenbart skild från högerextremister och populister att ett samarbete utesluts på sin egen orimlighet. Nolltolerans, som vi brukar kalla det inom vänstern.
Tack Ohly, för att du inte undertecknade något så patetiskt som detta "beslut". Hade det hänt skulle jag fanimej sätta ner alla fötter jag har. Hårt.
Fler som bloggat är die Quelle och Jinge
Men S och Mp presenterar det som världsnyheten: nu har de bestämt sig, de ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna!
Gick det åt mycket svett för att komma fram till det?
Och så fort de bestämt sig tänker de följdriktigt att alla andra inte har det utan går där och tvekar med prästkragsbladen: rasism ja, nej, ja, nej...
”Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten,” skriver S och Mp.
Men gode makter, våra tänkta samarbetspartier: Var hade ni foten förut? Bakom örat??
Det är inte dags att lova. Det är inte heller dags att spekulera i valutgången.
Det är dags och i senaste laget att föra ut en politik så uppenbart skild från högerextremister och populister att ett samarbete utesluts på sin egen orimlighet. Nolltolerans, som vi brukar kalla det inom vänstern.
Tack Ohly, för att du inte undertecknade något så patetiskt som detta "beslut". Hade det hänt skulle jag fanimej sätta ner alla fötter jag har. Hårt.
Fler som bloggat är die Quelle och Jinge
Under Stockholms broar
På Stockholms stadsmuseum kan man under sommaren se en bild som ser ut ungefär såhär, som denna jag tog någonstans under Slussen.
Bilden på muséet är fotograferad av Andreas Feininger, "en av de ledande arkitekturfotograferna" och avbildar ett brospann i svartvitt.
Skönheten i Stockholm finns på udda platser.
onsdag, juli 09, 2008
Än slank hon hit, än slank hon dit
Att S sedan tidigare inte var främmande för avlyssning visste vi. Antingen det gällde kommunister i fackföreningarna eller FRA-spaning. Det har därför varit glädjande men inte helt övertygande med deras stöd i den senaste tidens intensiva proteströrelse.
Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.
Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.
Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge
Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.
Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.
Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge
tisdag, juli 08, 2008
Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap
”Sahlins integrationspolitik gynnar sverigedemokrater” är den föga tilltalande rubriken på en
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.
I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!
Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.
Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.
Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!
Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?
De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.
”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.
- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.
I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!
Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.
Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.
Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!
Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?
De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.
”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.
- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati
Forskningsillusioner
Jag läste nyss Heather Pringles Härskarplanen, en bok om Himmler och ”Ahnenerbe”, det vill säga det nonsens som under vetenskaplig täckmantel försökte få fatt på den germanska rasens urhem. En mycket speciell bok som ger ett specifikt utsnitt av denna ytterst välbeforskade period.
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.
Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.
Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.
För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.
Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.
Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.
För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?
måndag, juli 07, 2008
Vilken värdegrund?
I DN uppmärksammar Ramqvist att Sverigedemokraterna i en artikel formulerat sig likadant som Nationalsocialistisk front.
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?
Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.
Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.
Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.
- - -
Trollhare m fl har bloggat
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?
Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.
Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.
Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.
- - -
Trollhare m fl har bloggat
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)