Urban lyrik

Paradigmskifte
I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk

Skifta bild
Skifta paradigm
Genomlysta regnbågsdiagram för guldåldern
zoner av koner, vektorer i sektorer
tårtbitar interiört och initierat bestrålade

Skifta till eliminationsprocessen
ingångna fördrag bekräftar uppsagda avtal
brutna regelverk, bild utan ram

Tabellernas pilspetsar siktar mot den

oändliga oavhängighetsförklaringen
i de metastaserande provrörsbarnens

återhållsamma dramaturgi

Eskalerande urvalskriterier
något är det alltid som ska elimineras
genom brödraskapens glädjekalkyler för global maximalism

Skriften på väggen
Den mekaniska nödvändigheten av procentuell exklusion
medger seriemord, sektorsvis
fjärran all nöd


ur Möjligt Land, -01

Lilla globala Stockholm

Den globala staden* av Ulf Stahre var en oväntad och varmt välkommen läsupplevelse. Antagligen är den inspirerad av Mike Davies’ epokgörande Los Angeles-bok, fast inte lika häftig – eftersom Stockholm tack och lov inte är fullt så häftigt som metropolen därborta.

Stahre visar på gemensamma drag i de internationella storstädernas utveckling, en spiral av segregering, gentrifiering och polarisering. Är du intresserad av galleriornas genomslag? av vagnborgarna i Berlin? eller mer allmänt av Platsens Betydelse? Då finner du något i denna bok. Är du intresserad Stockholms nedrivning och uppbyggnad finner du massor; en angelägen nutidshistoria på stadsdels- och folkrörelsenivå.
Här får vi perspektiv på Klarakvarter, almar och reclaim-fester. Här ser vi likheterna mellan storpolitikernas fallokratiska glassbyggen, och skillnaderna mellan byalag, lobbygrupper och autonoma aktivister.

Gillar du Stockholm kan du fördjupa er relation. Medan jag som ogillar stan fick ett sammanhang där den platsar.
Varning! Om du avskyr 08-or i allmänhet riskerar du att du får viss sympati genom denna bok.


*Den globala staden är publicerad av Atlas akademi/Agora och säljs på Bokus

Otroligt queer

Tänkte skriva nåt om Zaremba och det queera. Avstod sedan jag läst briljanta Brink. Gör det du också. Eftersom de reaktioner jag hört från så kallat vanligt folk är extremt närsynta och apolitiska.
”Nu måste man visst vara sådär queer för att få ett jobb överhuvudtaget. – Och vi som inte är sådär queera och intellektuella då vi får väl hålla mun i fortsättningen då. – Ja nu gäller det att veta vad man säger annars kanske någon blir kränkt för att hon inte får heta Pelle eller nånting. – Nä men gud, är man tillräckligt queer ifall jag heter Pelle!? – AAAhahahahah!”

Detta är typiskt otillfället att säga: Hörni, jag är faktiskt så queer att det inte ens märks.
Ty de skulle inte ha trott mig.

Därför tar jag mig friheten att ifrågasätta om de lättkränkta verkligen är kränkta. Kanhända är det trötta de är.

På tiden

Det var på tiden – Fidel Castros avgång, alltså. Att vara kommunist betyder på intet vis att man vill att samme försvagade och intolerante kommunist ska styra oavbrutet och halvsekelvis.

Under interregnum och i väntan på fria val är det på tiden att säga något om kommunismen. DN:s ledare skriver: ”Kommunismen prövades verkligen, i halva världen, och visade sig givetvis oförmögen att leverera vare sig välstånd eller frihet.” Men på annan plats i bladet läser man att ”Fidel Castros regim har lyckats väl när det gäller utbildning och hälsa. Analfabetismen har utrotats och medellivslängd och spädbarnsdödlighet är på nivåer jämförbara med betydligt rikare länder” - en betydelsefull del i mänskligt välstånd, kan man tänka sig.

Men låt oss anta att ledarcitatet stämmer, att både välstånd och frihet uteblev. Då är det ordet ”givetvis” som sticker ut. Utgången var given? Alla visste hur det skulle gå? Var det DN:s journalister som hade facit i hand, eller världskapitalismen?
Lika gärna kunde jag skriva: Socialismen prövades visserligen i stora delar av världen, men visade sig trots allt oförmögen till det gemensamma byggandet av välstånd och frihet.

Kommunismen däremot... har vi ännu inte prövat. Ett samhälle utan klasser där var och en fritt kan växa. Det vore på tiden att komma ett enda steg närmare.

Foto HD: Malecon, Habana

Etablissemang och islamofobi

Ännu en vass artikel av Andreas Malm om islamofobi. Jag är särskilt nöjd med det stycke som pekar på att islamofobin framför allt verkar som ett medel för att bekräfta och befästa Europa. Under tidigare århundraden var det nidbilden av juden som utgjorde ett hot mot nationen – kunde den enskilde medborgaren verkligen vara både tysk och jude? Nu är det rädslan för en hel civilisation som tänks ta över institutioner och sedvänja från Siracusa till Kiruna. Det självutnämnda upplysningens och humanismens Europa vilar på så bräckliga benbitar att det kräver en fiende för att hjälpligt hålla ihop fasaden.
Därför, skriver Malm, marscherar islamofobin i takt med tiden. Och därför kan prominenta EU-politiker skylta med sin illvilja.
"Medan den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll i och med överskridandet av nationalstaten växer islamofobin snabbt fram som det definierade tillståndet för det nya Europa, skriver Bunzl” skriver Malm. Ja, och varför inte definierande?

Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.

Det var en gröning, en röding och programmet

Storstockholms vänsterpartister hade årskonferens i den förträffliga lilla staden Sundbybergs förträffliga kulturcentrum i Hallonbergen. Bitvis var det förträffligt trevligt, det tyckte iallafall partiledaren Lars Ohly och partisekreteraren Anki Ahlsten.


Efter konferensen presenterade Lisa Rasmussen och jag förslaget till nytt partiprogram. Opponent var Aftonbladets Lotta Gröning, och det blev en ganska gemytlig tillställning. Gröning verkade inte så intresserad av vårt blivande program utan ville hellre fördöma orättvisorna i samhället, vilket vi kunde instämma i. Hon var också kritisk till Göran Persson, vilket inte heller var särskilt provocerande. Allra minst för oss sundbybergare som under hela valrörelsen betraktade honom som vårt största problem. Grönings kritik av V gick ut på att vi är alltför parlamentariska och inte tillräckligt har kritiserat den offentliga sektorn. Vi har inte haft tid! är ett lamt men dock försvar.

En väsentlig fråga som Gröning väckte är den om politikerns roll: att styra tjänsteutförare och lyssna till medborgarna, inom eller utom budgetramar och lagstiftning. Detta kan man diskutera länge, och varje folkvald bör göra det med sin spegelbild varje morgon. Men det är mera en etisk än en programmatisk fråga.

På nationaldagen inleds Vänsterpartiets kongress. Programdebatten kommer att dra igång långt dessförinnan.