En god vän
till mig sa nyligen att hen blir räddare och mer olustig, eftersom det inte går
en dag av politiskt arbete utan att immigration kopplas samman med våld och
brott. Det är som att vårt samhälles problem inte kan granskas utan ett negativt
filter som gäller invandring.
Vännen flyttade till Sverige som helt
liten och har därför reell orsak att vara rädd, utöver den rent allmänna
olusten över vad som håller på att hända.
När Löfvén
på ett visserligen fyrkantigt och förenklat vis (ja, han pratar ju faktiskt så,
och ni som skrattar gillade inte den briljante Palme heller!) pekade på hur
ojämlikhet och segregation bidrar till kriminalitet blev han dels utskrattad –
vilket är illa nog – dels uppläxad för att alla vet ju att han hade fel.
Alla vet ju att han försökte skylla på klasskillnader. Trots att alla
vet vilket problemet är. Det vill säga: vilka som är problemet.
År -00 gästade
jag en konferens i Schweiz för att tala integration. När jag kom in i salen trodde
jag att jag kommit till fel möte, eftersom alla bara pratade brottslighet.
Detta berättade jag efteråt, och det uppfattades som bister humor. ”Det är ju
därför det är så viktigt att du är här! Ni har en helt annan syn i Sverige!”
Idag är det inte särskilt humor.
För snart 20 år sedan hade vi en helt
annan syn i Sverige. Längre tid tog det inte att ändra diskursen: ”Inte en dag av
politiskt arbete går, utan att immigration kopplas samman med våld och brott.”
Rädsla och olust är en högst adekvat
reaktion. Särskilt när exempelvis moderater nu kommer och kräver en sorts avbön;
att vi ska förstå hur fel vi hade, eftersom alla numera vet att
det var immigrationen som skapade kriminaliteten. Men det är inte verkligheten
som har förändrats. Det är hur den beskrivs.
Numera har
vi i Sverige något som heter ”invandringsfrågan”, ibland bara ”invandringen”, en
rubrik som underförstått anger ett eller flera av följande: kriminalitet, våld,
fattigdom, hedersförtryck, kvinnohat, bidragslurendrejeri, islamistisk terror,
isolering, svenskhat, kaos.
Det är påfallande likt hur ”judefrågan”
gjordes till samlingsbegrepp i Tyskland. Där fanns aktiva och passiva antisemiter,
där fanns fattiga och orättvist behandlade, där fanns ett hårt samhällsklimat
av bristande tillit, och där lyckades man på till och med kortare tid än 20 år
nöta in ”judefrågan” som något som alla – till och med andra stater – måste ta
ställning till. Många intellektuella, många liberaler, många svenskar förstod
att ”judefrågan” på något sätt måste lösas.
”Invandringsfrågan”
är ett av de mest skrämmande och olustiga begrepp som någonsin figurerat i det
politiska samtalet i vårt land.
Tänk jämlikhet och mänskliga rättigheter
istället. Det är de som på något sätt måste lösas.
Tänk aldrig den slutgiltiga lösningen! När
det gäller människor handlar det alltid om utveckling och gradvis förändring.
