I en i övrigt helt okej ledare tycker Sanna Rayman att torsdagens FRA-demonstration inte var nåt vidare. Nja, den var liten. Men i övrigt helt okej, liksom hennes text var det.
”FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan”, skriver Rayman. Kritikens överlevnadspotential återstår att se – än så länge lever den. Att överleva är något annat, något man gör i isigt klimat som bister minoritet.
FRA-kritiken lever idag på sin mångfald. Stekarnas party på Café Opera var som Alla-smutsiga-detaljer sa en ”hysteriskt rolig” idé, och att demonstrera ihop med Liberal ungdom och Piraterna är en sanslöst ny upplevelse för SSU och vänsterut.
En del av oss är de människor Rayman inte tror finns – vi som verkar bakom en datorskärm OCH gillar allmän gatudans.
Rayman konstaterar: ”Alla vill de ’Stoppa FRA!’ – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod.”
Jodå, hon har rätt. Oenigheten ligger runt hörnet, så fort vi slutar komma med rappa kommentarer och börjar prata ideologi. Därför tror jag det är bra om konstruktiviteten får vänta bara lite till, till i höst och riksdagens öppnande ungefär.
FRAm till dess kan FRA-motståndarna FRA-ternisera!
lördag, juli 05, 2008
fredag, juli 04, 2008
Fourth of July
Kort besök i Förenta Staterna
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
otäcka tecken ogrundat grunda
skallen i sanden var
liket av läsaren
ur Manifestation, -04
Håll käften och var söt
Hold kaeft og vaer smuk, det var titeln på en dansk 70-talsroman. Boken minns jag inte, bara titeln som var en såndär enrading som under en period upprepas ivrigt.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.
Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!
Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.
Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.
Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!
Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.
Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.
torsdag, juli 03, 2008
Protestfest i den sovjetiska bananrepubliken
Med sambarytmer och många tuffa tal hölls bananrepubliksfest utanför Riksdagshuset i eftermiddags. Varför vänta tills efter valet med att avskaffa FRA? Se till att den aldrig genomförs! sa Alice Åström, V. Någon från Mp sa också att om ett lagförslag får kritik från höger, vänster, folket eller eliten kan det vara värt att genomföra ändå - men med kritik från samtliga dessa håll borde Reinfeldt ha tänkt sig för.
Amanda som grundat nätverket Svart måndag påminde om att detta inte är första, sista eller enda gången vi samlas i protest. När riksdagen öppnar igen 16 september är vi här igen!
http://stoppafralagen.nu/
http://www.svartmandag.se/
Tre som liknar Fem fast med sex
Stieg Larsson, tredje delen... Ja, tredjedelen hade räckt. Men det är inte i första hand Larsson som irriterar mig, utan de recensenter som fullständigt tappar både byxor och ansikte inför hans Millenniumtrilogin.
- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.
Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)
Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.
* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.
- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.
Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)
Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.
* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.
onsdag, juli 02, 2008
Statlig historisk vånda
På den tiden när jag skrev som mest om Europa fick jag kritik för att jag rörde ihop fiktionen och kartan. Konstruktiv kritik - eftersom jag valde att medvetet fortsätta det spåret. Europa är både karta och fiktion; geografi och ideologi.
Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.
Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.
Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.
Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.
Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.
Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.
tisdag, juli 01, 2008
Äntligen
Bekymrad över medias bristande uppmärksamhet inför romernas situation läser jag med glädje denna DN-ledare!
Litteratur och internationalism
Waltic, internationell kongress för författare och översättare, pågår just nu i Stockholm. En spännande samling som för kanske första gången kanaliserar litteraturen som positiv global kraftkälla. ”Med litteraturens hjälp kommer man närmare det annorlunda” som DN-kultur skriver.
Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.
Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!
Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.
Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.
Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!
Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.
I sin skröplighet har även detta en internationell prägel.
måndag, juni 30, 2008
Ett upprört hmmm från eliten
I maj skrev jag under rubriken Kulturarv och pogromer om upploppen i Napoli när romer tvingades bort från sina enkla bostäder av en italiensk mobb.
Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.
Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.
EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?
Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?
När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?
Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.
Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.
EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?
Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?
När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)