Let's vomera

Soooh tired! - sådär brukar de skriva ibland. Vänner och fiender som tror att de blir mer uttrycksfulla på utrikiska. När Kulturkollo för ungar heter Summer camp är det dags att fråga sig vilken kultur det är de ska skolas in i. För redan nu blir det, när de vill skriva något riktigt vackert om bygden där vi bor, Dalarna forever.

Men inget modespråk och ingen stormakt varar för alltid. 

Jag har försökt – REALLY! som folk brukar tillägga som betoning – att bortse från privat språkpurism och politiskt USA-hat. Självklart ska vi låna användbara ord; mejla till exempel. Till och med coacha har jag accepterat, eftersom det trots sin gräsliga stavning täcker in en betydelse som svenskan saknar, något mellan att leda och stödja. Och en sabotör på internet är förstås en hackare. Men hen facerapear inte folk, inte ens fejsrejpar dem, utan attackerar eller våldtar ansiktet eller rollen. 

Nyligen öppnade mitt eget parti en feministblogg som heter Ladiesroom. Det är ett förträffligt initiativ, så jag går gärna in som följare (några säger follower. Oklart varför). Det enda jag inte uppskattar är bloggens namn. Vad är det för fel på Kvinnorummet? Eller kanske damrummet, tjejtoan?

Det var på tjejtoan jag klottrade mina första otympliga enradingar. Senare har jag vid åtskilliga tillfällen gråtit, skrattat eller spytt i damrummet. Det är en upplevelse som delas med flera – hur kan Ladiesroom vara mer intresseväckande?  

År 1977 utkom Marilyn Frenchs bok Kvinnorummet som skildrar olika grader av instängdhet i kvinnolivet. Vid något tillfälle i boken klottras dörrskylten Ladies’ room över med Women’s room. Om det är kvinnor vi är, ska vi väl heta det. French ansåg att benämningen ladies närmast är till för att dölja vilka vi är; ta ifrån oss sexualiteten och göra oss omöjliga för makten.

Åter till nutid. Jag försöker som sagt bortse från privata idiosynkrasier och hålla mig till Språkrådets riktlinjer. Språkrådet är inte purister, utan brukar ange användbarhet och begriplighet som kriterier på hyfsat svenskt språkbruk. Jag har bland annat frågat om det nu är dags att erkänna –s som svensk pluraländelse eftersom det används ideligen och onekligen är begripligt, men Språkrådet ansåg inte det. Plural-s bildar grammatiska problem. Dock tycks attraktionen i ett inlärt språk oemotståndlig.

Det är inte direkt nytt. Det är mer likt 1700-talet. De belästa skikten anpassade sig till den tidens ekonomiska och kulturella hegemoni och parlerade franska så fort de fick en chans. När Gustav III blev skjuten lär han ha sagt: ”Je suis blessé” (jag är sårad) eftersom det var de ord som först kom för honom. Ungefär som man idag skulle kunna säga ”it’s only a scratch” eller ”I ain’t dead yet”, om man prompt vill vara sådan. 

Gamla brev och dagböcker från 1700-talet ger ett pinsamt löjligt (ridicule!) intryck. Det gör dagens blandspråk också. Kom bara ihåg det. Men ur den dåtida språkmeléen (röran) fick vi mängder av idag oundgängliga lånord, och så kommer det naturligtvis att bli också med dagens svengelska. 

Vilka de viktiga lånorden är får vi veta först längre fram. Men är det verkligen en ursäkt för den urbota fånigheten att förtydliga ett svenskt uttryck med ett engelskt ("uppriktigt sagt, jag menar, in earnest")

Det är iallafall inte en ursäkt för att organiserade socialister fjantar efter tidens ekonomiska och kulturella hegemoni. Krossa imperialismen - genom efterapning!