Årets SM körs i Sala!

Finalen i poetry slam utspelas nästa helg i Sala. I år med två grenar; lag och individuellt. Jag har lyssnat på andlöst dramatiska finaler i Rinkeby Folkets hus, missat de legendariska Borås-tävlingarna, medverkat som emce i den gamla hyttan i Avesta. SM är spännande även för den som inte tävlar själv - precis som SM i fotboll vilket tycks engagera en otrolig massa människor som inte är inblandade.

”Det är omöjligt att tävla i poesi, därför gör vi det” är ett bevingat ord från Förenta Staterna som ännu står som ett motto för tävlingarna. Poeten Erkki Lappalainen tog tävlingsformen till Sverige. Elva år senare är slammet en seriös och lätt vanvettig verksamhet med en lycklig vinnare som i oändliga kval besegrat rader av medpoeter. (Har kvalat in, förstås. Om man lider kval är upp till de egna tävlingsnerverna.)

Estradpoesi som folkrörelse är något ännu större, av vilken slammet är en del. Medan det i min ungdom betraktades som suspekt att skriva köar idag tonåringar och pensionärer på lika villkor till kaféerna och biblioteken som upplåter en miniscen med en presentatör. Estradpoesi är det tillfälle då människor som tror att vi har något att säga går upp och säger det. Undret som inträffar är att andra människor lyssnar.

Från Mariehamn till Östersund har jag varit estradpoet. Blivit påannonserad som ”poesidemonstrant”, ”stockholmare” och ”lady från Rinkeby”. Läst för enspråkiga latinos och blaserade förlagschefer, för småbarn och för döva. Jo - de lyssnar.

Som organisationsform tror jag inte på det ett ögonblick. Det är rörelse, det är folk, det är roligt och vackert, det sprider sig via lyktstolparna - en upptejpad lapp, några ord i ljuset. Men om lyktstolparna inte sprider något budskap, kolla www.estradpoesi.com för evenemangskalender.

Liberal livsstil

Gjorde just livsstilstestet i DN och fick som resultat att jag lever som en folkpartist. Kan bara beklaga de stackars folkpartisterna. Inte visste jag att så många av dem är deltidsarbetslösa och bittra med en usel pension i sikte efter tusen felslagna ambitioner.

Skumt test. Variablerna ovan framgick inte. Testet frågade om bakning, joggning och teve. Att jag aldrig bakar, avslöjar det min liberala sida? Knappast. Men det är sant att jag har en - den som inte rättar sig efter livsstilsregler. Den sortens liberalism påverkar varken mitt eventuella joggande eller mitt fullkomligt säkerställda röstande.

Att finna tester och dylika lekar roande är också ganska liberalt. Men länken nedanom är enbart ett slags test. För att se om nätet funkar har jag placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se

Vad vilja socialdemokraterna?

Våra lokala socialdemokrater är ute i förvalskampanj. Gatorna är tapetserade med budskapet: ”För en vänligare stad”, ”För en roligare stad”, ”För en mjukare stad”. Nä håll i mej, som man sa i min barndom. Vill de verkligen ingenting längre?

Vi har bra lokalpolitiker som gör hyfsat ifrån sig, när vi får lägga oss i blir det förstås bättre. Men har de något mål, förutom att fixa och dona åt medborgarna?

”Tryggare” har de länge kört med. Det rymmer åtminstone en politisk ansats. En åtgärd vidtas - trivselråd eller anställningsskydd - och staden blir i något avseende en tryggare plats att bo på. Men "mjukare", är det en ekologisk insats för fler gräsmattor? Nog för att vi ska låta det betas på Järvafältet igen, men jag tror det var en god idé från Miljöpartiet. Och "roligare"? Vår lilla stad är så rolig den kan bli med sitt utmärkta kulturliv, överutbud på kineskrogar och fyrverkeri två gånger om året. Resten av roligheterna klarar medborgarna på egen hand. Om inte, skvallrar det om vanstyre.

Men värst är ”vänligare”. Vänlig inte är ett objekt som ska levereras, inte heller ett tillstånd som nås via åtgärder. Det är en långtifrån mätbar nyans av mänskligt beteende. Därav får jag uppfattningen att Socialdemokraterna tagit sin landsmoderlighet på allvar. Vi behöver uppfostras: Inte snäsa grannarnas hundar. Leta p-plats med ett leende. Sjung med i bakgrundsmusiken på myndigheternas telefonsvarare.

Vad vilja socialdemokraterna? skrev August Palm, en man med vision nog att förklara det. Idag vill de tydligen att vi ska bli vänligare mot varandra så att de ostörda kan härska på.

Som ovänlig kommunist påstår jag att varje regim som föreskriver hur folk ska känna sig, ska betraktas med misstro.

Svängdörrstrygghet

Enligt dagens SvD är ”flexicurity” en ny modefluga på arbetsmarknaden. Det innebär en sorts trygghet med svängdörrar: sämre anställningsskydd, högre a-kassa. På så vis kan du överleva fler arbetslöshetsperioder. Möjligen får du också lättare ett nytt vikariat mellan varven. Flexibelt, alltså.

Tidningen skriver att enligt ”flera svenska debattörer” fungerar arbetsrätten som en inlåsning. Av rädsla att komma längre ned på turordningslistan går folk kvar på jobb där de vantrivs, och blir sjuka av det. Dessa svenska debattörer borde träda fram, då de gjort ett nytt medicinskt rön: Stress gör dig inte sjuk - det är tryggheten som gör det!

Istället för att ta itu med usel arbetsmiljö, grinig chef och taskiga kolleger ska man alltså säga upp sig. Det finns alltid någon annan fattig fan som står ut med vad som helst. Tack vare höjd a-kassa behöver åtminstone inte samhällsekonomin inte falla samman medan man söker ett nytt jobb - med samma förutsättningar.

Visst. Jag kan se en poäng (1 st) i att vi delar på arbetslösheten. Idag mig, imorgon dig. Men jag skulle föredra flexibiliteten och tryggheten i att vi istället delar på jobben.

Sista versen

Fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm: Walker Evans foton från depressionen i Förenta Staterna parallellt med Sune Jonsson som fotograferade de sista jordbruken i Norrland under 1960-talet. Jag ska inte recensera bilderna, det har gjorts av Emil Persson både i Flamman och Pollocks bollocks. Jag vill bara varmt rekommendera dig att se den.

Med tanke på tredubbel kvinnomöda är det ett framsteg att de små familjejordbrukens tid är förbi. Men Jonssons bilder återskapar det nära förflutna och minnena blir rent fysiska, mycket precisa. Så kändes stötarna när man satt i skrinda på grusväg. Detta var doften i mjölkrummet. Blicken fastnar i detaljer. Mönstret på korkmattan, pärlsponten, vedlåren - jag vet hur det såg ut utan att ens se efter.

Nedanför gårdsplanen står en rostande harv på tvären, som om någon avbrutit arbetet för att gå in och dricka elva-kaffe men istället tog sista bussen härifrån.

Jonsson dokumenterade en försvinnande livsform. De sista verserna i en sång som vi inte får sjunga igen. En del av de människor han fotograferat vet om att de är de sista. Andra ägnar sig åt intensiv frikyrklig utlevelse i en helt annan sorts uppbrottsstämning.

Men den som går med korna längs bygatan i kvällssolen, gör det i ett oändligt nu.