Är det partiets fel?

Idag kan man läsa en intressant intervju med en av dem som kan bli ledare för Vänsterpartiet; Jonas Sjöstedt. Något urtypiskt i sammanhanget är att tidningen inte kan eller bryr sig om att skriva rätt namn på övriga kandidater. Andersson och Dinamarca klarar de, men sedan ska det vara Hans Linde (inte Jens Holm, även om han också är en hyvens prick).

Sjöstedts politiska ståndpunkter är förträffliga – som denna till exempel: ”Vi går faktiskt igenom en kris för det kapitalistiska systemet. Då måste vi våga vara systemkritiska och föreslå reella maktförändringar där demokratin växer på spekulationens bekostnad. Det är vår själ i politiken.”

Sjöstedt beskrivs ofta som tydlig och rak, den skarpaste politikern av de fyra kandidaterna. Enligt tidningen säger han själv att han är den enda ”som vågar prata i termer av ekonomisk makt och att vi är ett socialistiskt parti” (nej: han är inte den enda). Men han ”tänker inte driva fråga om att förstatliga näringslivet”. Detta kan vålla bekymmer. Inte att han avstår från utspel i utopiska frågor! – det är inte en partiledares uppgift, hen ska arbeta på lång sikt och med förnuft. Bekymren kan uppstå ur de enorma förhoppningar som många kamrater knutit till Sjöstedt. Honom ska vi ha! – och då tänker man sig att han tufft och rakt och skarpt och tydligt och medryckande dra med sig massorna i kampen för socialism...
Men han kommer inte att driva frågan om att förstatliga näringslivet. Han kommer inte att se till att privatskolorna läggs ned. Han kommer inte att införa sex timmars arbetsdag och lika lön för lika arbete. Hur i alla helgons mörker skulle han kunna göra det?

Politik är inte en show, den utspelas i ett sammanhang. Dagens sammanhang är kapitalets hegemoni. Och i slutet av intervjun börjar jag undra hur Sjöstedt tänker om det, om politikens idag mycket trånga villkor. Det är när han får frågan om Vänsterpartiet kan exploatera ett politiskt vakum, och svarar: ”Absolut, det är bara vår egen förmåga som hindrar oss. Men det har den gjort förut.”
Det är inte mycket till förklaring. Att det är partiets fel. Det är framför allt inte den förklaring jag vill höra av någon som eventuellt ska leda sagda parti.

Bortsett från det kan Sjöstedt nog bli bra. Bara ingen förväntar sig att han ska flytta berg eller motsvarande hos svenska folket. Det kunde inte Ohly heller, som också var en bra karl, skicklig politiker och god socialist.
Det är ett försök till lösning som kallas "mera av detsamma".

Intervjun finns här.

Normalläge?

Börjar vi närma oss normalläge igen? I brist på nyheter om islamistisk terrorism återbrukar tidningarna de gamla. Breivik däremot är mentalsjuk medan Sverigedemokraterna är ett ansvarskännande, regeringsstödjande parti.

Den som vantrivs med normalläget rekommenderas att läsa Mustafa Cans artikel.
Den handlar om diagnosen av Breivik och därmed om vårt samhälles sätt att hantera ondska. ”Utøya lär oss att det inte måste finnas en motsättning mellan galenskap och ideologi, att ’galenskapen’ kan vara själva grundförutsättningen för ideologin” - så lyckas Can förklara det komplexa.

Breivik är lika klok som vilken kallt kalkylerande massmördare som helst. Eller omvänt: alla som hyser extrema livsåskådningar och är beredda att dra konsekvenserna av dem ska sjukförklaras. ”Extremister, oavsett politisk färg, religion och etnicitet, lever på sätt och viss i en helt schizofren sinnevärld, men det betyder inte att de per definition måste vara schizofrena” säger Can.

- - -

Roligt påhitt / påhopp från fejsbok: ”Lena Mellin: ’Trots all dynga jag spridit om Håkan Juholt i månader och så fort jag kommit åt, så ligger Alliansen och de rödgröna lika i mätningen. Fan, vad gör jag för FEL?!’

I verklighetens Aftonblaska ägnar sig Mellin åt icke-nyheten att blocken ligger opinionsmässigt lika trots att Socialdemokraterna backar. För att förmedla detta krävs 2400 tecken och lika storslagna ordval som när viktiga saker som klimatkrisen eller schlagertävlingen står på spel: rekordhögt - historiskt lågt - nästan exakt lika många - historiskt mönster - tvekampen - historiskt skifte - genombrott - historiskt låga - krisen - världsbild - historiskt maktskifte - -

Försök till historieskrivning i all ära, men jag tycker jag historieberättandet på fejsan var bättre.

Nya caremor att vänta

Hörde i radionyheterna att det kommer att bli tvång för kommunerna att privatisera sin äldreomsorg. Med hjälp sitt extrema stödparti, Sd, kommer regeringen att genomdriva sin högsta prioritet: privat ägande. Kapitalism - ja! Demokrati - nej!
Lagtvång innebär att det kommunala självstyret sätts ur spel. Det är en del i Alliansens framgångsrika kamp såväl ideologiskt som praktiskt för att sabotera välfärden och berika företagarna. Därför kan det göras utan att kommunmedborgarna tillfrågas, utan att kvaliteten ökar, och utan att några som helst lärdomar dras av Carema-affären.

Kjell Hanseklint har bloggat. Även Hanne Kjöller skriver bra, fast hon har den uppfattningen att Vänsterpartiet inte har sagt någonting. Det tillkommer kanske inte henne som skribent på landets största tidning att hålla så noga reda på sådant?
Vänsterpartiets principiella hållning till vinstdrivande omsorg borde vara klar. Riksdagsledamoten Eva Olofssons uttalande i det aktuella fallet finns här.

Retoriken i antipolitiken

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.