Socialistisk debatt med kulturkritik

Senaste numret av Socialistisk debatt ("Kultur/kritik" som du köper här) är ett kulturnummer som väl fångar kulturens mångfald, spretighet och nödvändighet. Bravo – både politik och poesi! Tidskriften rymmer en introduktion till Terry Eagleton, en brittisk marxistisk kulturteoretiker, vars essä Vägen till postmodernismen väcker många idéer och stundom även motsägelselusta. Bland övriga skribenter finner vi
- Åsa Linderborg som ställer den snälle elefanten Babar till svars som ärkekolonialist
- Lotta Lagercrantz som berättar om sin konst, skulpturer av armlösa mäktiga män
- Mia Sand som knyter ihop Hollywoods filmproduktion med den usa:nska krigsindustrin, och samtidigt lyckas göra ett inlägg i den märkliga frågan om dokufiktion
- Anita Persson som låter Aino Trosell berätta om ett tufft försök av arbetarförfattarna att genom en lästurné ta det tillbaka
- Gunilla Palmstierna-Weiss som skriver tänkvärt inlägg om konstnären som en skapare och spridare av arbete - arbetstillfällen - åt andra

Slutligen är vi inne på det kulturprogrammatiska området. En svidande kritik av Alliansens kulturutredning får vi av Lars Göran Karlsson, med intressanta jämförelser med kulturpolitiken av år 1975, och Ann Mari Engel berättar om förslaget till nytt kulturprogram för Vänsterpartiet (finns också en insändare i Flamman, dock ej på nätet.)

René Vázquez Díaz efterlyser intellektuell frispråkighet, här ett citat: ”Vad tiger man om idag? Våra dagars globaliserade kapitalism kräver en ny påtvingad entydighet. Den som skapar sprickor i entydigheten försvinner ur de stora indoktrinerande organens spalter. Entydighetens viktigaste uppgift är att dölja sambandet mellan vår livsstil som ’frossande herrefolk’ och världens konflikter, terrorismen inkluderad.”

Efter det förstår jag inte varför Ekdahls jävla tradiga stycke om "den lilla djävla kulturen" ska ta upp sån jävla plats i en i övrigt jävla bra tidskrift?

Gratulationer till vårdagjämningen och Nouruz!

Skojiga trosor

Tänk jag missade hela tingalinget. Satt framför teven, såg något fjomp med hoppande babuschkor, brydde mig inte, fattade inte, programinslaget var alldeles för komplicerat, jag var tvungen att läsa om det i efterskott.
I Tobias lilla värld sluter jag mig till att det var var späckat med schabloner, och via DN gissar jag att ryska ambassaden, ovan vid yttrandefrihet, har överreagerat en smula. ”En drift med den svenska publikens fördomar om Ryssland” föreslår Jinge, vilket är mycket möjligt, men hur kan man veta vem som är måltavla när pilen är så trubbig?
Andra bloggare skriver att det är bättre att göra motsatir - förvisso! - men om någon ännu minns vitskriget mellan Sverige och Norge så började det helkul och slutade bajsplatt. Humor är inte enkelt.
Jag ser också argumentet att vi driver med svenska landskap och nordiska grannländer så detta är precis samma sak. Är det?
Svepande sägs det att man måste kunna skämta om allt. Måste man?

Länge trodde jag att gränsen för det möjliga var att skämta om Auschwitz, men faktum är att det faktiskt skämtades även då och där, när det pågick, och för några år sedan publicerades ett seriealbum som visade att det gick att förena Förintelse-skämt med kvalitet. Dock avråder jag bestämt ifrån det i mellanmänskliga samtal med obekanta, ty gränsen finns.
De flesta av oss avstår också från att skämta om negrer, judar, muslimer och zigenare. Men känner på oss att det är fritt fram att driva med göteborgare, norrmän och jänkare.
En fin humoristisk film heter Masjävlar, medan fotbollslaget som ligger i botten på vår skola kallas arabjävlar. Ett nollåtta-skämt går bättre hem än ett lapp-skämt, och det är mindre smaklöst att göra sig lustig över män än över kvinnor.
Det är nämligen maktrelationen det handlar om. Att garva uppåt! Medan stereotypdart mot den som redan är i underläge är mer än förlöjligande, nära förföljelse.

Därför är det faktiskt svårt att avgöra vad som är roligt ifråga om Ryssland - ett land som varken är nära eller fjärran, varken stormakt eller stackare.
Sen finns det underhållning som tydligen är förenande över nations- och språkgränser. Och dit hör tydligen att visa trosorna!?

Elit men inte övermänska

Nu föreslår en utredning en ny svensk dansarutbildning på elitnivå, något som uppenbarligen är nödvändigt om Sverige alls ska vara självförsörjande med dansare i framtiden och kunna hålla balettkompanier i världsklass.

Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.

Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.

I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.

Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.

Ingen tid, ingen vård, men flera val!

Tidsbrist ger ett ovärdigt liv, konstaterar Aftonbladet. Det kan vara riktigt ur fler aspekter, men just här handlar det om den äldrevård vi valt i Stockholm. Det vill säga: en majoritet av stockholmarna har valt Moderaterna & co som valt att sänka skatten och sälja ut, så att stadens gamla får välja mellan olika tjänsteföretag som i sin tur väljer olika varianter att korta tiden med brukarna så det blir lönsamt. Mervärde för somliga, ovärdigt för andra.

Hur är det med sjukvården? Nyligen fick hushållen Vårdguiden i brevlådan, en informationstidning från landstinget. Förgäves tittar jag efter presentationer av länets sjukhus, olika specialistmottagningar eller patientföreningar. Men förgäves. Ty i Moderaternas krympande landsting botar du dig själv. Tidningen svämmar över av självhjälpstips: hur du ska sitta för att slippa värk, konsten att dricka lagom, hur du slipper överdriven svettning, samt goda råd till de gamla för att inte gå och drutta omkull...
Mitt i detta hurtiga egenfix kommer några ”nyheter”: närakuterna Farsta och Södermalm har stängt, ungdomsmottagningarna i söderort har slagits ihop - detta är vad som syns bäst bland spalterna med mystiska små vårdföretag som ändrat telefonnummer.
För att avsluta riktigt råttigt cyniskt kommer en artikel som heter ”VAR NÖJD - med allt som livet ger. Skratta och ha kul. Det gör dig friskare och förlänger ditt liv med upp till sju år.” Sedan när vi självbelåtna skojfriska stockholmare trots allt måste lämna in, märk väl sju år senare, så heter det ”sjukhus bra, men hemma bäst” - alltså, hur du dör lugnt och stilla hemma hos dig.
Det är så tryggt, skriver de. Och med Moderaternas sjukvård kanske det stämmer.

Vårdval, privatisering, skattesänkning. En oöverskådlig vårdmarknad och ett landsting som ser som sin uppgift att komma med storebrorsiga förmaningar.
”Att vara tacksam, optimistisk och förlåtande är ett vinnande koncept,” står det i VAR NÖJD-artikeln. Jajamensan!
Hör här, väljare, det är dig det hänger på. Din förmåga att intala dig tacksamhet, optimism och ett förlåtande sinne är faktiskt avgörande för att de moderata styresmännen ska vinna ett val till!

PS: Den riktiga vårdguiden finns kvar på www.vardguiden.se, vilket är bra men inte riktigt fyller kraven på tillgänglighet

Femtioårig vagabond i rosa

Barbies 50-årsdag förflöt i veckan. Jag firar den med en inte fullt femtio år gammal historia:
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.

Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.

Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.