Sverigedemokraterna mot folkbildning

Det var hos Motargument som jag fann gårdagens exempel på sverigedemokratisk motionsteknik – och i detta sammanhang betyder inte motion att spräcka blindtarmen på vasor och maror, utan att dra fram ett förslag inför riksdagen.

idag ska vi ägna oss åt motion nummer 2012/13;Ke328. Den kommer från Sverigedemokraterna och handlar om folkbildning.

Det verkar vara något som behövs. Folkbildning alltså, inte Sd.

Enligt Sd har folkbildningen sina rötter hos Grundtvig. Visserligen skriver de inte namnet, men om man redan hunnit skaffa sig lite folkbildning ser man Grundtvig rakt igenom beskrivningen av ”den tidens nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell samverkan”.

Grundtvig är i Danmark en odiskutabel storhet, vars remarkabla framgångar i vissa avseenden kan diskuteras. Men i Sverige är han inte särskilt uppmärksammad. När det gäller undervisning har vi hämtat vårt inflytande främst från tyskpråkiga länder och USA. När det gäller folkbildning, frivillig bildning utanför skolan, härstammar den främst från folkliga rörelser: nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Även från kvinnorörelsen och frikyrkan, men kanske i första hand arbetarrörelsen. Folket.

De socialkonservativa nationalistiskt sinnade ville av god vilja och omsorg om nationen dela ut bildningen i lagom doser.

Folket ville ta för sig själva, och skapade studiecirkeln, bildningsförbunden.

Sd:s motion kan vara lånad av Dansk Folkeparti och måttligt modifierad. Det försvarar inte förtigandet av arbetarrörelsens solidariska och upplysta bildningsverksamhet.

Förslagen då? Jo, de går ut på detta...

- Ensidig politisk eller religiös påverkan bör inte kunna uppbära statligt stöd inom ramen för folkbildningen

- Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap
- Allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, bör dras in. Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund

Sverigedemokraterna är bra på att säga vad de inte önskar. Men hur ska en myndighet som beviljar föreningsmedel kunna precisera exakt vilken verksamhet som ensidigt utövar politisk eller religiös påverkan och vilka som avstår från det?  

Hur pekar man ut vilka projekt det är som leder till motsättningar, när välformulerade ansökningar står mot varandra?

Förresten, vad är det för fel på motsättningar, när vi nu har motstridiga intressen?

Den enda konsensus vi kan begära att folk håller sig inom, är lagarna. Är det en annan, för oss andra obekant konsensus som Sverigedemokraterna vill fålla in oss i? 

 

För kännedom: Föreningar som uppmuntrar till lagbrott får inte bidrag idag heller. Det kan föreningar ljuga sig ur. Det behöver kontrolleras. Ju fler inskränkningar som införs, desto mer ökar kontrollen.  Hur går det då med folkets förmåga att bilda sig självt?  

Slutligen har jag alltid undrat över Sverigedemokraternas aversion mot det ”mångkulturalistiska” och vad de är ute efter. Det lär ju inte vara den på fransk terminologi grundade och etniskt blandade Operabaletten. Inte heller den på engelsk terminogi grundade, etniskt blandade fotbollen. Kanske vill de stryka Akropolis blandade basketlag och ungdomsverksamhet, saz-undervisningen i kommunala musikskolan eller möjligheten att läsa Haaretz på biblioteket?

Att lagstifta mot mänskliga motsättningar och skillnader är att lagstifta mot det mänskliga.

Föreställ dig ett sverigedemokratiskt maktövertagande.

Föreställ dig vilka myndigheter som skulle behövas föra att bevaka lagarnas upprätthållande mot kulturavvikare.

Föreställ dig vilka kvasivetenskapliga metoder som skulle tas till för att rensa bort splittrarna och rensa fram de sanna nationella gemenskaperna.

Sverigedemokrat, såklart. En inblick i självutnämnd självklarhet

”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek!” En länge missförstådd, god och vacker rörelse, det är vad Sverigedemokraterna vill vara. Politik och poesi har läst deras kommunikationsplan.

I planen beskrivs ganska många gånger i ganska yviga ordalag hur en sverigedemokrat ska vara - eller synas vara? Det är svårt att veta vilket.
Partitoppen är inte nådig mot de medlemmar som via internet sprider sitt hån och sitt förakt. Sådana tilltag kan få folk att tro att Sverigedemokraterna är arga och missnöjda! När det istället är tvärtom:
”Sverigedemokrater är förtroendeingivande, ansvarsfulla, omtänksamma och värnar gemenskap och likabehandling samt hyser en stark framtidstro.”

Länge har partiet varit den ”lilla idealistiska rörelsen som för döva öron påpekat att kejsaren faktiskt är naken”*, och detta så till den grad att de ”utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld” medan media tiger. Men nu ska de sluta vara martyrer, och detta trots sådana ”grova övergrepp /- - / som uteslutning ur fackförbund”**.
Nu ska de vara ännu mer idealistiska: ”Inte obildade och arga människor som drivs av hat och aggressioner.” Nej, det måste ju vara ruskigt att dra med sig obildade människor i politisk kamp – eller är det ruskigt bara när det märks? Så här ska det vara:
”Sverigedemokrater är engagerade, sakliga, omtänksamma och positiva.”

Det kändes kanske svårt att ge upp det länge lönsamma martyrskapet, men Sd:s ledning verkar ha insett att gnällperspektivet helt enkelt inte stämmer längre. De noterar ”den utveckling som både Sverigedemokraterna och medieklimatet i Sverige har genomgått de senaste åren har inneburit en betydande förändring rörande /--/ våra möjligheter att få komma till tals”.
Det vill säga, just det klimat som vi antirasister varnat för, där gränsen förflyttats och så att bilden av migration som problem börjar bli till norm.

Målgrupperna för Sverigedemokraternas ansvarsfulla, omtänksamma, gemenskapsvärnande budskap är:
- Värdekonservativa arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän
- Kvinnor: ”Vi har mycket att vinna på en ökad politisk bredd, ett lugnt och städat intryck samt en mindre konfrontativ och mer resonerande framtoning”***
- Förstagånsväljare

Du som fortfarande tvivlar, öppna ögonen:
”Det är den mest självklara saken i världen att vara sverigedemokrat”!

På Motargument finns en förträfflig granskning av Sd:s aktuella riksdagsmotioner. Några av deras konkreta förslag är:
- Märkning av skäktat / halalslaktat kött
- Avskaffad jämställdhetsbonus
- Intensifierat arbete mot svenskfientlighet
- Bevara de svenska ortnamnen i fjällvärlden

Självklart kanske, för en snäv och förskrämd skara. Men det mest självklara i världen? Nej, den är tack och lov större än så.


* = Kan någon tala om vad de menar?
** = Sd tror att facken är en sorts myndighet. Det beror inte på obildning förstås, utan på ovilja
*** = Det är väl självklart att vi kvinnor har behov av att det går lugnt och städat till

Storstad I

Nu kommer fotoserien Storstad*...
Den börjar i den största stad vi har, staden av glas och järn - här stenstaden Stockholm

 Birkastans nyklassicism

 Husrader sedda från Karlbergs station

 Markelius ritade kollektivhuset på Kungsholmen. Där har Birgit Cullberg bott.

 

 Östermalm är Stockholms enda verkligt vackra stadsdel -

även om Vasastan bildar fascinerande mönster när man ser den som Karlsson på Taket gjorde, eller som här uppifrån Wennergren center

* Förort och Småstad har körts tidigare i Politik och poesi

Läs Världen!

Läste just ut Therborns Världen, en inledning. Denne sociolog har tagit sig för med att skriva en bok om hela världen och varför vi är de vi är. Utan pretentioner och utan att göra det till stor berättelse ger han en översiktlig bild av världen, dess sex globaliseringsfaser och tre globala omfördelningskrig, av dess familje- och konsumtionsmönster, av levnadsbanans skilda möjligheter.

    De tre världskrigen? Therborn räknar han in kampen om världsherravälde mellan England och Frankrike, vilket pågick av och an mellan 1750 och 1815. Det förklarar mycket. Till exempel att det som vi kallar första världskriget var nästan oundvikligt hundra år senare.

Therborns bok är på ett överraskande vis lättläst och bekväm, till och med bekräftande. Det är en bok som får mig att känna det som att, dethär visste jag väl. Det gjorde jag naturligtvis inte. Men Therborn skriver in läsaren i sitt sociologiska perspektiv - om läsaren har ett vänsterperspektiv.   

”Det är på ett vis orätt att Göran Therborn inte fått samma genomslag som Naomi Klein, Slavoj Zizek, Toni Negri, Michael Hardt och and­ra radikala samhällstänkare” skrev DN 2011 i sin recension. Ja, det är orätt och det beror inte på språket eftersom originalet är skrivet på engelska. Min enda invändning mot Världen, en inledning är en hel del konstiga meningar som kan vara översättningen eller bara slarv. Genomslaget borde ha varit större än att stå på nyhetshyllan i förortsbiblioteken.  

Har du undrat över varför vi blev som vi är och varför vi är där vi är? Är du också trött på drömmande, invidivualistiska, livsstilspräglade förklaringar? Tycker du att det är fascinerande att se världen utbredd framför dig och försöka förstå mönstren och sammanhangen, och brotten i sammanhang? Då rekommenderas Therborns Världen