Småstäder I: trä

När jag avslutade den uppskattade serien om förorten utlovade jag en om småstäder. Efterfrågan har inte varit skriande - men vi kör ändå.
Låt oss börja med den klassiska trästaden. Från norr till söder tur och retur.



Ett regnigt Lysekil - ett hett och vindstilla Östersund

En soltimme mitt på midvinterdagen i Luleå

Kära Hudiksvall, välkomnande i alla väder

Farväl från Filipstad!

Röda Korset kan. Högern kan inte.

En stor och djup lättnad. Röda Korset får fortsätta att driva vården av tortyrskadade i Stockholms län. Det är det viktigaste: människor i behov av hjälp kan få den.

En skön triumf: Filippa R och hennes alliansare i landstinget åker dit i förvaltningsrätten. Lag och ordning? Kunskap och ordning? Nej, det förstår de sig inte på.

Ett litet glädjeämne: Om lagen står på rättvisans sida, gör också juristerna det.

Om du glömt, så var det Stockholms läns landsting som genomförde en ny upphandling. Röda Korsets långa erfarenhet och goda rykte förlorade mot ett litet företag som aldrig mött tortyrskadade överhuvudtaget. Det lilla företaget var nämligen billigare och kunde antagligen inte erbjuda vad som krävs.

Orsaken till att förvaltningsrätten nu kan backa hela affären är att politikerna i sitt upphandlingsunderlag hade krävt beprövad erfarenhet från de aktörer som la anbud. Det lilla företaget hade ingen sådan erfarenhet och vann iallafall. Detta var landstingsalliansens fetfel. Deras kallsinnighet inför tortyrskadade är inte i första hand en juridisk fråga.

Förvaltningsrätten har bestämt att det ska göras en ny värdering av anbuden och att det lilla företaget då inte ens får ingå. ”Det innebär i praktiken att Röda Korsets verksamhet räddas” skriver Aftonbladet.

Ett bra beslut! - det var på tiden.

Hat och hot, inte särskilt korrekt

I en artikel i DN idag skriver Sveland om sambandet mellan hatet mot mångfalden och hatet mot antifeminismen. I stort sett är det en intressant artikel, men några saker vill jag ta upp.

Sveland beklagar att hon inte tidigare förstått omfattningen av den europeiska nationalismen. Som tur är finns det andra som gjort det, och Sveland verkar ännu inte riktigt vara med eftersom hon yrvaket frågar om det är 1930-talet i repris? om det då var som nu att högerradikala idéer ”sipprar fram”?
Glöm sipprandet. Europa var gediget nationalistiskt, byggt på utrotning och utsugning av koloniernas invånare, med förföljelse av romer och judar som vanlig ventil vid social oro. Demokratin var svag och hälften av befolkningen hade knappast fått rösträtt än i det ideologiska klimat där Tysklands kapitalister ursäktade Hitlers väg mot makten.
Vi är inte i den situationen idag. Vi har levt under Europas demokratiska mellanspel.

För övrigt beskriver Sveland tydligt hur dagordningar och frågeställningar förskjutits de sista tjugo åren. När ett Aktuellt-inslag heter ”Har invandringen gått för långt?” och programledaren oövertänkt kallar vissa grupper ”svårintegrerade”, då är det någonting helt annat som gått för långt.

Sedan gör Sveland sin koppling till antifeminism. Och visst finns det beröringspunkter - rasister är i allmänhet antifeminister. Men det omvända håller inte. (Sveland nämner inte rasismen vid namn, oklart varför.) En likhet i argumentationen mellan -ismerna är förlöjligandet av vad de kallar det politiskt korrekta, liksom det formliga hat som är så lättväckt, framförallt på anonyma nätforum.
Som Sveland konstaterar finns en risk att hatet bidrar till att förskjuta gränserna. Den som inte skriver ”döda,döda” får betraktas som förhållandevis normal, medan de som gör det skrämmer till anpassning.
Någonting har gått alldeles för långt när det verkar förväntat att få en flaska i huvudet under ett antirasistiskt möte eller att mordhotas för att man haft högläsning av Solanas.

”Politiskt korrekt” har jag avfärdat som en idiotterm. Sjävklart är jag politisk och förhoppningsvis är jag korrekt, brukar jag svara. Men Sveland anser att begreppet är farligare än så, att det tystar all kritik. Där håller jag inte med henne. Nog är det mer oförskämt än hotfullt när folk påstår att vi maskerar åsikter för att hålla oss väl med en föreställd makt- och mediaelit.
Politiskt korrekt ”är ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning” avrundar Sveland. Det är det som i mitt tycke gör begreppet löjeväckande.

Samtidigt ser jag hur hånet av det ”politiskt korrekta” banar väg för trollen under stenarna. Därför är fenomenet värt att hålla ögonen på. Men det är hatet och hoten som skrämmer till anpassning och flyttar normalitetens gräns.

Bristande feminism i dåtid

Gästbloggar idag på Clartébloggen med intryck från en omläsning av Sjöwall-Wahlöös deckare med deras besynnerliga kvinnosyn.

Självklara saker är sällan självklara

Stora förhoppningar är knutna till Vänsterpartiets nyvalda ledning - två män, och de är förträffliga män så det blir säkert bra. Vänsterpartiets förträffliga kvinnor blir vice, eller bildar majoritet i styrelsen, eller får utrymme på något annat hedervärt men mera lättviktigt vis.

Den interna debatt som jag av och till följt har betonat männens odiskutabla kompetens. De blir inte valda för att de är män, utan för att de är kompetenta. Samtidigt medges att också kvinnorna är kompetenta, så slutsatsen står öppen: De blir inte bortvalda för att de är inkompetenta, utan för att de är kvinnor.

Andra argument visar en övertro på performativa satser: Vi är ett feministiskt parti, så då är alla feminister. Eller, vi är alla feminister så vi gör ingen skillnad på kön. Eller, könet är betydelselöst så vi väljer vem vi vill.
Ja, vi väljer vem vi vill. Det gör vi för att det är demokratiskt, inte för att kön på något vis skulle ha förlorat i betydelse.
Att "inte göra skillnad" är jämställdhetspolicy. Feminismen säger tvärtom att kön gör skillnad och att kön (socialt, konstruerat, fostrat) är av ofantlig betydelse för att sortera makt och tillgångar. Hur kan det vara en spridd vänsteruppfattning att detta skulle vara betydelselöst?

Vi väljer vem vi vill, men vi ska komma ihåg att om Musses kompetens är större än Mimmis säger det inte med automatik att den faktiskt är det. Det kan också vara ett tecken på att vi inom patriarkatet ser och väljer Musses kompetens, hellre än Mimmis.
Detdär är elementa. Flertusenåriga civilisationer bygger på det. Det blir inte ogiltigt för att ett litet parti som vårt för sexton år sedan ändrade en programskrivning.

De simplaste argumenten handlar om att feminismen har segrat och är självklar. Vi behöver inte fundera på den mer eftersom också Musse är feminist och kan sköta kampen nu. Enligt den sortens argumentation är det vi som tjatar feminism som inte har förstått hur ointressant kön är, eller så missbrukar vi ideologi för att fernissa en helt annan agenda, exempelvis att motarbeta en man. I sista hand antas att feminism är ett godtyckligt verktyg som vi tar till i händelse av personmotsättningar.

Personval accentuerar ofta feministiska frågor – skulle vi då inte tala om dem? De flesta vänsterpartister är överens om att om gruppen kvinnor ska få mer makt måste gruppen män avstå från makt. Det är inte så svårt – sålänge det inte går ner på individnivå. Men då kanske den kompetente Musse måste gå åt sidan när den kompetenta Mimmi ska ta plats. Då blir det obekvämt.

Vi väljer vem vi vill. Men vi ska inte tro att feminismen är utagerad. När den är obekväm är den viktigare än någonsin.
Att förändra för rättvisa är inte lika med den enklaste lösningen.