Föraktet på Lundsberg

Pennalism är ett annat ord för mobbning, som bara används när det är fråga om internatskolor. Just nu pågår en utredning om Lundsberg, och att det förekommer våld där likaväl som på andra skolor är inget anmärkningsvärt. Det obehagliga är att barnen bor på skolan så att den som är utsatt är utsatt hela tiden. Ännu mer obehagligt är att en del barn inte vill berätta för sina föräldrar, vilka ofta är gamla lundsbergare som månar om skolans rykte, sina egna festliga minnen och sitt barns image.
Det är aldrig roligt att ses som förlorare, men det måste kännas totalpest när en enig omgivning uteslutande går in för att fostra vinnare. Oavsett vad som hänt i det nu aktuella fallet verkar Lundsberg vara en egendomlig miljö att växa upp i.

Överklassen och de som gärna vill köpa sig in i den har Lundsberg som sitt kontaktcentrum. Där ska barnen träffa Betydelsefulla Personer som de i fortsättningen kommer att möta i bankpalats och styrelserum. Där ska man knådas till deg och bakas i form. Individuella behov har ingen plats, förutom att du kan få välja mellan ridning och segling.

”Skolan har funnits i över 100 år så risken är stor att det bland eleverna finns något som inte passsar in, de blir oftas entledigade enligt skolans regler” skriver en kommentator på nätet.
Elever som inte passa in i skolans form blir - entledigade? Menar han ”relle” som det heter i Guillous roman Ondskan?
Tydligare än så kan inte Lundbergs berömda skolanda uttryckas.

Hur tänker eleverna själva? Så här berättar Expressen: När de yngre eleverna fick tillåtelse att använda köket om kvällen reagerade flera av de äldre med att ”skolan sjunker ner i den kommunala dyn”.

Har vi egentligen en aning om hur mycket överklassen föraktar oss?
Isolerade i sin trånga lilla värld blickar de ut på oss, patrasket. Om det bara inte drabbade barn kunde de gärna för mig få banka skiten ur varandra därinne.

Kom detta ihåg: Du ska inte avundas överklassen, ty de har aldrig fått lära sig något bättre.

Ryck upp er, unga feminister

Seminarium om jämställdhet. Trevligt att få lyssna på forskare på arbetstid och roligt att se engagerade kolleger som förstått genussystemets betydelse. Mindre roligt var det dock att upptäcka att de här unga kvinnorna skaffat sig en helt andra kategoriseringsproblem.
En tyckte det var hopplöst att jobba på en arbetsplats där alla ser ut som hennes mormor.
En undrade vad hon ska ta sig till för att de gamla tanterna ska höra på henne, för männen har man ju med sig på ett annat sätt.
En liten grupp målade upp det formliga skräckscenariot: Hur kommer det att bli när man är 37 och bara går där på jobbet och ingen ser en längre!?

Om horisonten går vid 37 år är man inte så litet begränsad. Jag upplyste småtjejerna om att jag har jobbat i ytterligare nitton år och lever än. För även om ingen ser mig är jag alldeles säker på att någon hör mig.
De skruvade lite generat på sig. Typiskt tanter att bara såga dem sådär.

Att skylta med sin genuskunskap och missa sin åldersfixering är inte bara inskränkt och småelakt utan dessutom kontraproduktivt. Gubbarna har alltid sagt ”vi måste se till att släppa fram de unga tjejerna” - men inte är det för tjejernas skull!
Äldre män har alltid velat ha unga kvinnor omkring sig, dels därför att det är behagligt (eftersom man inte hör dem), dels därför att de är rädda för de unga männen. Det är ju de som är konkurrenterna, som ska ta över.
De äldre kvinnorna sitter där på hönspinnen strax under glastaket, och så enkelt var det inte att ta sig ens dit. Så det är bara att fortsätta...

När jag fick mitt första jobb var också jag besvärad av tyngden hos äldre kolleger, men då för tiden sa vi inte sådant högt. Det stred mot de värden vi höll på, som jämlikhet och solidaritet. Idag har samhällets åldersfixering gått så långt att det ingår i normen att yttra sig negativt om och till äldre personer, som att det visar på verklig självkänsla och framåtanda.

Så ryck upp er, unga feminister. Slåss mot de mönster som fångar oss, istället för de rynkor som fårar oss. Bli 37 år och kom igen!

Riskerna med kapitalism

Kanske borde jag bloggat tidigare om min upprördhet över Carema. Men det verkade så förutsägbart. Eller också var jag inte så upprörd som det förväntades.
Regeringen har sålt välfärden, spelat bort skattepengarna och sänkt skatterna. Precis som de lovat. Företagare använder våra skattepengar som startkapital för att skapa växande vinster och fler företagare. Precis som de lovat.
Upprörda är vi väl varenda dag - inte bara när det går för långt.

När det går för långt träder företaget fram och ber ödmjukt om ursäkt. De har insett att det är fel - på personalens utbildning. De kommer de på idén att satsa mer på kvalitet, den kanske lönar sig bättre? Den största risken i dethär är att ett enskilt bolag sanerar sin verksamhet så att spelet underlättas för de övriga, eftersom det är vad regeringen vill.

Riskkapitalister kallas de här företagarna. Inte därför att de riskerar våra liv och vår hälsa. Inte heller för att de riskerar att bli av med allt och stå på bar backe, för det gör de inte. De kallas så därför att det så länge har varit omodernt att tala om kapitalism att när inget annat begrepp finns att ta till måste det snyggas upp med en förstavelse som antyder mod och dådkraft.

Kapitalister har chansen och tar chansen, det är vad systemet bygger på. De som gillar detta system gillar att vinsten är överordnat intresse, men de kommer ändå och gnäller när de upplever att det gått för långt i det enskilda fallet.
Med borgarnas oförmåga att urskilja strukturer förblir Carema-skandalen ett undantag, inte ett symtom. Eller så kan den ses som en katastrof - för företagets rykte.