Gatan har talat

Kommentar överflödig

Negrer i den gamla skolan

Flamman skriver, som så många andra just nu, om Sverigedemokraternas framgång. Daniel Poohl från Expo förklarar att somliga helt enkelt är rasister, medan andra översätter arbetslöshet och kriminalitet till invandrarproblem (som om inte kopplingen är rasistisk i sig). I mer välbärgade områden har det blivit mer rumsrent att rösta på Sverigedemokraterna efter andra partiers hårdare-krav-politik.

Därför är Sverigedemokraternas framgång inte särskilt oväntad. Den traditionella konservatismen, med krav, kontroll, test och övervakning på hårda sidan och det ljuva hemmet och den goda modern på mjuka sidan, gav framgång åt Kristdemokraterna och skulle ha gjort det också åt Folkpartiet om de hållit sig till datorlagen. Varför skulle den då inte ge framgång åt Sverigedemokraterna hos de väljare som accepterar eller önskar att människor med utländsk bakgrund ska pekas ut särskilt.

Nostalgivågen och rasismen hänger ihop. I den gamla goda skolan fanns negrer bara på bild, lata och barnsliga. Zigenare fanns i verkligheten, men åkte ut eftersom de inte kunde anpassa sig. De politiker som vill ha den gamla goda skolan förespråkar inte rasism, men kan inte - får inte tillåtas - dra sig undan helheten i det förflutna de frammanar.

Kunskapen och dess dödgrävare

En klok socialdemokrat har bloggat om fullmäktigemötet i vår lilla stad. Själv satt jag på läktaren sprängfärdig att blåsa en åder på borgerlig inskränkthet. På dem som trodde att skoldebatt går ut på att köra konventionellt gnäll på oordning och moralkakor om läxor och kontroll. Ingen paragraf i Kommunallagen kan hindra sådan argumentation, men att upphöja den till ett ideologiskt ställningstagande för kunskap är faktiskt pinsamt.

En av de borgerliga hade vikkat tre veckor på gymnasiet där han gav läxor jämt så eleverna blev jättenöjda. Det var väl bra. Men om denne ex-vikarie tror att tre veckors fallstudie är tillräcklig för tvärsäkra yttranden, då saknar han respekt för kunskap och framför allt för hur man skaffar sig den. Vi pedagoger brukar räkna med lite längre tid och lite bättre underbyggnad.
En annan borgare sa att han var emot ”flum”. Begreppet användes odefinierat och utan koppling till den övriga diskussionen, eftersom ingen sagt sig vara för ”flum” eller i övrigt väckt frågan om ”flum” på detta möte. Kanske greps han av ett emotionellt laddad sug efter personlig varudeklaration - men vi pedagoger förväntar oss att man introducerar och förklarar sin begreppsanvändning om den ska syfta mot ökad kunskap.
Borgarna var också måna om ordning och reda och sa det massor av gånger, i enlighet med den pedagogik som kallas ”upprepning till leda”. De flesta av oss kan redan den läxan eftersom vi läst deras valmanifest. Medan deras inbitna tro att den röda sidan arbetar för oordning och oreda tyder på att de missat kunskapens mest elementära del; faktainsamlandet.
Såsom i valrörelsen så ock i fullmäktige. Det enda de självutnämnda kunskapsförespråkarna presterar är en demagogi så kunskapsfientlig att den nästan är folkföraktande.

Några stackars liberaler skruvade lite på sig när ovan nämnda socialdemokrat sa: ”Det enda som skulle kunna få mig att leta efter en fristående skola åt mina barn är om skolorna i vår stad ser ut som i Folkpartiets reklamfilm.” Men liberalerna har bara att välja på att vara generade eller rycka upp sig, för ingen av deras företrädare vågar ta en diskussion om kunskap och hur den genereras.
Fakta - färdighet - förståelse - förtrogenhet. De är pelarna i kunskapens hus enligt gällande läroplan; en utmärkt modell över kunskapens natur. Om jag trodde på upprepning-till-leda skulle jag ge dem det i läxa.
Men viljan att lära måste finnas först.

Organisering av ett förvånat folk

Veckan efter valet gick vi ut med flygblad igen. Det var på tiden. Medborgarna såg mest förvånade ut. Några sa ”jag har redan röstat”. Andra ”varför kommer ni hit nu?”, men det säger de mitt i valrörelsen också.
Politiker förväntas vara ute bland folk, och när vi är det undrar folket varför. Det är bara en såndär sak som är.

Vi har lärt av Joe Hill. I allt vi säger ligger ett ”Sörj inte, organisera” i olika ordval och tonfall. Vi har lärt att förlora och att börja om från början. Vi värjer oss från lärdomen att man minsann inte får något genom hårt arbete!

Några röster ur folkdjupet var nyfikna och oroliga: ”Hur ska det bli nu? Ska de sälja bostäderna? Lägger de ned Kulturcentrum?” Det vet vi inte, men misstanken ligger nära till hands. Så folket frågade: ”Vad tänker ni göra nu?”
Men se nu var det tänkt att ni ska göra något!

Fixarrollen har aldrig passat vänsterpolitiker. Nu sämre än någonsin. Om vi ett enda ögonblick glömde bort att det är aktivitet som bär vår rörelse har vi all anledning att dra oss det till minnes nu och handla utifrån det. Även om folket ser förvånade ut.
Antingen är detta djupt avslöjande för hur politik har bedrivits. Eller så har de bara inte kommit igång.