Motstånd, bistånd, hotbild

Motståndet i Sverige är inte särdeles utbrett. En god vän i Grekland förmodade att hela Sverige är på gatorna för att protestera mot Irakspektaklet. Nej – varför var vi inte det? Det är inte längre en en återkommande söndagspromenad att gå till usa:nska ambassaden och skrika UT UR ALLT!, och senast jag såg en kraftfullt rinnig äggning var det på stackars födelsedagsbarn i förorten.

Biståndsbudgeten i Sverige är inte särdeles frikostig. Men den räcker till att bekosta en lakejkonferens för Condoleezza Rice & co.

Flyktingmottagandet i Sverige är inte särdeles generöst. Men det räcker till för att ge statsministern en förment humanistisk ingång i sina samtal med Rice. Om det nu är humanistiskt att säga ”ni ska väl också ha dom”.

Hotbilden i Sverige är inte särdeles påfallande. Antingen utgjordes den av tusentalet färggranna demonstranter på Sergels torg, eller var polispådraget rena teatern. Fotbollsmatcher är farligare, för tackålov var det ingen som kom på tanken att cykla längs med transportvägen och slänga in en femtonkilos ryggsäcksbomb.
Det hade annars gått bra, ty säkerheten är bräcklig som en fjäril och garantier finns det inga.

Vill du läsa något roligare, prova Erik Rune