fredag, maj 24, 2019

Borgarnas människoförakt, då som nu

Borgarna har förändrats. Eller om de har sjunkit tillbaka till sitt tidigare tillstånd.
     Under hela mitt politiska engagemang har jag varit trygg i tron att borgarna på sitt sätt menar väl. De har faktiskt trott att låga skatter och generösa bidrag till företagare ger fler arbetstillfällen. De har haft en övertygelse om att en minimal gemensam välfärd och en ständig ovisshet om arbetsvillkoren gör att människor anstränger sig mer och åstadkommer bättre. Deras politik har varit i linje med deras syn på samhällsutveckling.
     Men de har förändrats.

Den 18 december skrev Politik och poesi att borgarna lagt en elak budget. Utöver de stora linjerna (skattesänkningar, nedläggning av progressiva myndigheter och en satsning på sämre klimat) passade man på att med synbart små åtgärder klämma åt unga, arbetande och funktionsvarierade. En demonstration av människoförakt.
     På så sätt har det fortsatt i kommunerna. Snart sagt varje dag går det att läsa om indragna busskort, nedskuren assistans och slutet för kulturverksamhet. I kommuner där Sd är med och styr blir det riktade åtgärder mot immigranter och deras barn.

Vad är det borgarna vill? Hur långt ska det gå? När barnfamiljer vräks och sjuka nekas vård, när ekonomiskt bistånd dras in samtidigt som överklassen skeppar sina pengar utrikes, vad har de uppnått? Ja inte det samhälle som de tidigare skisserade, där fria individer jobbar sig upp och köper massa grejer för pengarna.
     Kanske var den borgerliga visionen endast en parentes. Kanske var den en produkt av den korta vänstervågen, en tid när politiker av varje färg blev tvungen att uttrycka ett minimum av intresse för det arbetande folket.

Under industrialismens framväxt var det självfallet att överklassen struntade i folket, som ju ändå ansågs vara lata, smutsiga och tjyvaktiga. Män skulle slita ut sig, kvinnor skulle föda barn, och barn skulle arbeta. Möjligen kunde dessa massor disciplineras. Fullvärdiga medborgare kunde de aldrig bli. Överskottet räckte ändå inte åt alla, och ett fåtal tog sig den så att säga naturgivna rätten att leva i lyx.
     Kanske har borgarna bara återfallit. Nu när de kan. Nu när de lyckats få ord som solidaritet och gemenskap att framstå som suspekta. Nu när de har ett rasistiskt stödparti som delar upp folket i svarta och vita (vilket är praktiskt, då man vet vilka som är de första att malas ner). Dagens klassförakt ligger inte långt ifrån det som rådde vid förra sekelskiftet, även om överklassen idag inte hånar folk för att de är hungriga och smutsiga, utan för att de är feta och talar fel. Disciplineras måste de i alla händelser; jobba när de är sjuka/simulerar, slås ner av väktare när de åker tunnelbana/är i vägen.
     Ta sedan ett mer modernt fenomen, klimatfientligheten. Liknar den inte det gamla resonemanget om överskottet? Jordens resurser räcker ändå inte åt alla – låt dem som kan köpa sig fria och resten gå under.


Vi står inför en oerhört farlig tid. Låt oss öppna ögon och öron för vad borgarna står i färd att göra. Låt oss organisera för solidaritet och gemenskap – för mänskligheten.

onsdag, maj 01, 2019

Leve 1 Maj och dess eviga värden




 Landets största 1Maj-tåg är Vänsterpartiet Storstockholm. Det är rimligt, med tanke på att det är Sveriges största kommun och region - och det största partiet i landet regerar visserligen, men går för övrigt knackigt. Uppskattningsvis var vi idag 12000.
     En märkbar skillnad mot tidigare år är att fack- eller yrkesföreningarna inom Vänstern har ökat kraftigt. Det är deltagare med egen banderoll från Transport, Seko, Kommunal, Hamnarbetarna, Handels, Byggnads…
     Inte för att fackklubbar är något nytt inom Vänstern. Men det är nygammalt. Under några år minskade deras aktivitet, och kamrater övergick till politisk aktivitet inom sina kommuner där det finns en grund för parlamentariskt deltagande. Men i och med de förvärrade klassklyftorna ökar också behovet av organisering på facklig bas, och nya fack- eller yrkesklubbar har bildats. Det är välbehövligt och stärkande för den politiska medvetenheten på arbetsplatserna. 
Lärarvänstern på vandring
Även miljö- och klimataktivismen märks tydligare nu än någonsin, eller om det är vi som ser den tydligare. I synnerhet unga, rentav barn, bär sol- & vind-plakat eller ropar hjärtskärande om sin framtid. En förbipasserande frågar om det är här Greta Thunberg är? Jag vet inte ens om hon är vänster. Får senare reda på att hon är i Ludvika för att protestera mot nazisterna. Engagemanget för klimat och demokrati hör ihop!

För övrigt var där inga nyheter i 1Maj-tåget – och varför skulle det vara det, när problemen är de samma, år ut och år in. ”Kampen ska fortsätta, rasismen ska krossas!” ”Inga fascister på våra gator” ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!” ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet!”

För en socialistveteran (med >40 års medlemskap i Vänsterpartiet) är 1Maj en dag av gemenskap och nostalgi. Men inte bara det. Dagen är större än landets största 1Maj-tåg, dagen har sitt eget värde. Arbetarklassens internationella högtidsdag har firats i 130 år och är, liksom andra stora högtider under året, något mer än sina deltagare. Frihet och jämlikhet, solidaritet och rättvisa – i likhet med parollerna är de inte nya, utan lika viktiga för varje år som går. Hur kan man undgå att bli veteran, när det är eviga värden som står på spel, varje år. 


söndag, april 21, 2019

När kristna värderingar görs till slagträ


Ebba Busch-Thor, den jättepopulära partiledaren, sätter tydligen en ära i att spinna på aktuella trender. Nu har hon uppfångat att intresset för ”kristna värderingar” har ökat i samhället, främst hos nationalisterna. Genast är EBT där med en debattartikel om att ”förorten” skulle må bra av en ”kristen grund”.
     Var tar dom allt ifrån.

Till skillnad från EBT utger jag mig inte för att vara förortsexpert. Jag har bara vissa erfarenheter. I förort A levde kristna och muslimer tillsammans i trygghet, skyddade från ett samhälle de uppfattade som onödigt sekulärt eller ateistiskt. I förort B var befolkningen kristen, konservativ, inskränkt, hårt sluten inåt, fördomsfull, negativ till majoritetssamhället. I förort C levde mest irreligiösa människor som aldrig pratade om Gud och möjligen tittade in i kyrkan på 1 advent.
     Att förorterna A och B var fattiga berodde inte på deras värderingar, utan på ett orättvist samhälle. Så var det då, så är det nu.
     EBT tror att människors värderingar gör dem fattiga, ja till och med kulturlösa, och hennes lösning på samhällsproblemen är att på något vis kränga på folk en uppsättning värderingar som hon inte ens bekymrar sig om att specificera.
     Fast det var ju i förort C som folk inte brydde sig om religion!

Låt oss vara överens om att kristna värderingar bygger på:
·        Allt vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra för dem
·        Du ska älska Gud av hela ditt hjärta
·        - Du ska älska din nästa som dig själv
Vem tar på sig att med gott samvete gå ut i förorten och predika detta? (Jag menar, det finns ju vanligen en präst på plats i vilken ort som helst.) Och i vilken förort ska det predikas; i den kristna, den muslimska eller den sekulära?
     Och med vilket resultat – att människor slutar vara fattiga?

EBT menar att politiken inte längre handlar om höger och vänster. Hon lallar runt i sin konservativt-nationalistiska lekhage som hon kallar kristen, hon njuter av medvinden från de inskränkta väljare som hon lyckas lura. Hon gör dessutom detta lagom till Påsk!
     Men fattigdomen och ojämlikheten är ingenting annat än ett högerproblem, och de kan bara åtgärdas med vänsterpolitik. Sedan skadar inte lite sjysta värderingar, t ex om allas lika värde. Men värderingar kan vi inte äta.

fredag, april 05, 2019

Jurister som profeter för medborgarnas lag


Tonåringen som misshandlade en tiggare till döds döms för enbart grov misshandel, inte för att mannen dog. Rätten ansåg att ett barn inte förstår att slag och sparkar kan ha dödlig utgång. De anhöriga får inget skadestånd.
     Sannolikt hade domen sett annorlunda ut om den ihjälslagna personen varit en svensk pensionär på promenad runt Lötsjön. Detta är dock en ren spekulation.

Vänsterpartiet ställde idag en fråga till statsrådet Damberg: Kommer det att tas några initiativ för att höja kunskapen inom rättsväsendet om rasism, dess uttryck och konsekvenser?
     Exemplet som valts i frågan är en tingsrättsbedömning om att n-ordet inte är ägnat att utsätta någon för andras missaktning, hänvisande till de värderingar som gäller i dagens samhälle.

När vi vanligt folk ifrågasätter domslut tillbakavisas vi vanligen med att i juridiken tas ingen hänsyn till känslor. Där gäller endast Lagen, säger juristerna, fast förvissade om att vara dess profeter.
     Men det är inte deras lag! Den är vår, folkets. Den är instiftad till vårt skydd av den riksdag vi valt. Så profeterna måste skärpa till sig när de förklarar sina tolkningar för oss, så att vi inte förlorar förtroendet för rättsväsendet. 
     Och faktum är att det existerar ett utrymme för att närma lagen till medborgarna; det är bedömningen om en lag eller ett domslut stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen.

En gång i tiden var det förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att en man våldtog sin hustru. Idag är det inte det, och lagen har gradvis ändrats för att stämma överens med de värderingar som gäller i dagens samhälle.
     De värderingar som, enligt tingsrättsbedömningen ovan, inte anser n-ordet vara missaktande. I vilket samhälle lever den tingsrätten? Vilka medborgare anser de stå för normaliteten?

Spekulerar vi medborgare i en eventuellt rasistiskt färgad värdering när det gäller domen för tiggardråpet, då avfärdas vi med att man uteslutande har följt Lagen. Men den tingsrätt som får för sig att n-ordet har neutrala konnotationer är precis lika spekulativ! Visst följer de lagen, men de tror, de tolkar, de försöker avläsa omgivningen! Och vilken jävla omgivning de tycks vistas i…

Därför är den så väsentlig, frågan om rättsväsendets kunskap om rasism. Ser man inte rasism, då finns den inte.
     Det är i det närmaste hopplöst att få en fällande dom i ett diskrimineringsmål, nyanlända pojkar och män döms oftare och hårdare än infödda och assimilerade svenskar, och detta kanske rentav är förenligt med de värderingar som gäller i dagens samhälle – men samtidigt göds och befruktas då värderingar som inte är alldeles önskvärda.
     Varför är det bra att skärpa lagarna mot våldtäkt, men inte bra att sätta åt utlänningar hårdare i domstol? – Det hänger på värderingar, och vi är sannerligen skyldiga att hålla reda på vilka vi faktiskt har!

Kunskap om lagen är en god sak. Den förstärks om jurister, domare och nämndemän har kunskap om sitt samhälle och om hur vi människor och vår uppfattning om normalitet påverkas av att ingå i detta samhälle. Eftersom rasismen är mjukt nedbäddad i vårt samhälles strukturer är den svår att få syn på. Det krävs att man kan lite utöver lagen. 
     En invändning kan eventuellt vara giltig. Att spekulera kan vara att uppställa en hypotes.

Slutligen, angående domen i tiggardråpet: Ofrivilligt dömdes pojken till livslång idioti, eftersom det nu står skrivet att han inte fattade att den man slår på tillräckligt länge kan dö.

fredag, mars 08, 2019

8 Mars på jobbet


Internationella kvinnodagen. Helgdag i Sierra Leone, tämligen okänd på en normalsvensk arbetsplats. 
     Med lila tulpaner, några citat och en enkel fotoutställning försöker vi förhöja stämningen.
     Endast två personer (män) säger, Men varför finns det inte en mansdag?  - Vilket det gör. Lika många (kvinnor) säger, Vilket bra initiativ! - Vilket det kanske är. 

Arbetskamraterna sitter runt bordet, plockar med citaten, jämför med Kanelbullens dag. 
För längesen, i Rinkeby, var det fest och jippo på Chilenska föreningen. 
     Människor är så olika. 

En av bilderna är kvinnan i Gävle som röstades fram som en lämplig representant för kommunen, en av dem som är med på välkomstskylten vid infarten.
     Både skylten och kvinnan angreps snabbt av misogyna nationalister. Gissa varför? Hon bär hijab.
    
Därför behövs 8 mars, idag och alla dagar. Den var ett bra initiativ redan från start.
Lila tulpaner förändrar inte världen, men det blir lite nya infallsvinklar vid fikat.
Hela lönen, halva makten, och vilka klädesplagg vi behagar. Tack.

lördag, februari 02, 2019

Sekulär inkvisition


 Du har säkert sett det flera gånger på soc-medier. Ett kristendomstest som sägs användas för att avslöja asylsökande som påstår sig vara kristna. Testet gjordes som debattinlägg, det används inte av Migrationsverket. Men sedan kom vittnesbörd om frågorna. Frågor i olika versioner, de flesta befängda. Migrationsverket medger att de ”i vissa fall” används under intervjuer för att - just det - avslöja asylsökande som falskeligen utger sig för att vara förföljda kristna. 
     Den sekulära inkvisitionen.

De här frågorna fick jag av en pastor som säger att de använts vid intervjuer. Källa går inte att ange, eftersom Migrationsverkets protokoll är, och ska vara, sekretessbelagda.

”Vilka heliga sakrament finns inom kristendomen?
Vad skiljer din inriktning inom kristendomen från de andra?”
Som kristen kan jag inte med säkerhet besvara dessa frågor. Som svensk behöver jag inte heller göra det. Men jag undrar: om du svarar fel, innebär det att du är smygmusse?

”Hur ser man på gemenskap inom kristendomen?”
Barockt. Vi är 2.4 miljarder kristna i världen. Inbillar sig Migrationsverket att vi har samma uppfattning om humanistiska värden?

”Kände du att du hade tillräckligt med kunskap om kristendomen för att döpa dig?”
För det första döper man inte sig själv, man blir döpt. För det andra är dopet inget kunskapsprov. Migrationsverket sållar bort människor. Kyrkan gör det sällan, Jesus aldrig.

”Hur tillber du Gud?”
En oanständigt privat fråga. När inte ens en präst kan – eller vill – avgöra om jag tillber på rätt sätt, hur skulle då Migrationsverket kunna göra det?

”Vem är den heliga anden?”
Inte är det en person, iallafall. Den kan beskrivas som vind eller eld, som bruset i en orgelpipa eller havets dyningar. Är du religiös talar du inte om helig ande i termer av ”vem”.
Migrationsverket kan naturligtvis göra så om de vill, men de ska inte vänta sig svar som de förstår. Och det väntar de sig inte heller, eftersom frågorna är konstruerade för att snärja den tillfrågade.

Migrationsverket är och ska vara en sekulär, neutral myndighet. De ska inte ta ställning i trosfrågor, och förstår dem uppenbarligen inte.
     Kyrkan ska inte ta ställning i samhällsfrågor. Men om nu vårt land befinner sig i den utsatta situationen att våra gränser hotas av ett okontrollerbart antal pseudo-kristna, då kanske en präst – en yrkesutövare med erfarenhet av andlighet och insikt i sådana frågor – skulle avge ett utlåtande. 
     Risken är förstås att hen säger: ”Låt barnen komma till mig”, ty vi är alla barn inför Kristus.
     Riskerna med Migrationsverkets agerande är betydligt värre.

söndag, januari 27, 2019

Kulturskymning - Förintelsens minnesdag


Det är Förintelsens minnesdag. Att minnas är nödvändigt.
Såg nyligen om Sophie’s choice. Oscarsbelönad skräpfilm baserad på ganska pervers roman. På 80-talet ansågs den filmen vara ett sätt att hjälpa oss minnas. Idag lyssnar vi till de sista levande överlevande; vårt minne blir stadigare förankrat.
Att minnas är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste också leva med förståelsen att rasism och utrotning är en väl inbäddad tradition i den europeiska kulturen.


Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning
Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen
påhängt kött och artefakter
påklätt hudceller, sensibla
rede redo för kulturen
implantat i revbensburen

Hear hear!
Tillhörig plingplongar elfenben
högt över tandlösa vildar
på gluckande glyckliga ängder
spelas till glädjen Führer Elise

G för galopp, i dur, i dur
Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar
darra gåshud, fjädra g-dur!
Bara barbarer oberörs
Fioliolej, hur
ovetande felar!

Ess stöts i hornet
när jägarna går ut

i skymningen levereras hudarna
prydligt numrerade

söndag, januari 20, 2019

Fåna er inte - organisera!


Visst har vi hört alla argument för och emot att låta S & Mp regera på bas av en kapitalistslickande överenskommelse med C & L och med motvilligt medgivande av V.
Visst är argumenten bra! Från båda sidor, alltså.
Visst är det tröttsamt med tvärsäkerheten från dem som har alla de goda argumenten och vet att de inte bara har rätt utan kommer att rätt när historien skrivs.
Visst är det skönt att inte ha varit med om att fatta dethär beslutet.
Visst är det asigt irriterande att vanliga medborgare i radio och teve ideligen yttrar sig om  hur dumma, barnsliga och ovärdiga de politiker är som inte kan komma överens – som om det funnes någonting att komma överens om i den polariserade politiska miljö vi själva har röstat fram.

Med det valresultat vi hade gick det inte att bilda annat än en svag regering, och från vänsterperspektiv inget annat än en dålig regering. Det är därför milt talat poänglöst att vara missnöjd med att regeringen inte kommer att driva vänsterpolitik. Efter valet var en rättvis politik inte tänkbar.  
     Däremot har vi all anledning att vara missnöjda med att regeringen kommer att driva en politik som ökar orättvisorna i samhället och därmed riskerar stärka nationalism och fascism. Även om man är någorlunda tillfreds med att Sverigedemokraterna inte avgör politikens utformning nu.
     Hur det kommer att bli, det vet vi inte. Men dessvärre tyder det mesta på att fascismen gynnas av båda alternativen: en svag regering som ökar orättvisorna, lika väl som en regering som uttryckligen ger luft åt nationalisternas tolkningar.
     Vi måste stå ut med att leva i en tid när hotet om fascistiska lösningar ligger mycket nära.

Det är bara folkligt motstånd för vänsterpolitik som hjälper. Inte hur proffspolitikerna styr ihop det på regeringsnivå – hur viktigt det än är. Inte hur fritidspolitiker snickrar hyggliga överenskommelser för det lokala bästa – hur nyttigt det än må vara. Utan det är faktiskt ni, alla tvärsäkra argumentatorer och självgoda ring-P1-snackare, det är ni som måste organisera er. För rättvisa och solidaritet.
     Vill ni inte det, så gnäll inte sedan på folk som har energi nog att organisera för gemensamma intressen. Jag har faktiskt större respekt för en moderat som kör sitt ”inflytande för näringslivet” i fullmäktige eller en miljöpartist som bara surrar om stigarna i stadsparken, än för folk som aldrig tagit ett gemensamt ansvar och retar sig på alla som gör det.

Regeringsfrågan är oerhört viktig, men den är temporärt löst. Nu handlar det om vad vi gör själva. Det är bara solidaritet som kan hejda fascismen.

lördag, januari 12, 2019

Liberaler för statlig styrning, eller Socialdemokrater vinner på icke-fråga


Inte nog med att socialdemokraterna kan gå med på att leda en borgerlig regering. Nån jävla regering måste vi ju ha, och färre dör i kolera än i pest. Men dålig politik förblir det.

Den eventuella liberala regeringen nöjer sig inte med de stora frågorna som att försämra arbetsrätten och höja hyrorna. Nej de visar sannerligen omsorg om de små, fast på sitt eget vis. De kommer att lagstifta om skolans ordningsregler.
     Något liknande har aldrig hänt.
     Enligt skollag och läroplan är det rektor som fattar beslut som skolans ordningsregler, i samråd med eleverna.
     Att en liberal regering, som inte ens har tillträtt, yttrar sig i detalj angående vardagen på en arbetsplats, är oerhört.

Det finns goda skäl till att elever ska använda mobilen på lektionerna. Det finns goda skäl till att de ska låta bli. Vilket som ska gälla avgörs på plats.
     Ta upp mobilen, ni ska söka industricentra i Asien
     Stäng av mobilen, ingen annan vill höra din love-lista
     Ha translate igång när ni läser texten
     Har du inte hittat Selma Lagerlöf? Men få lite fart på google nu!
     Lägg ner dendär, du skulle vara färdigchattad på rasten!
     Målet med lektionen är…
Enligt läroplanen är det målet med lektionen som ska avgöra vilka metoder och hjälpmedel som ska användas, med läraren som ansvarig för lektionen och rektor som ytterst ansvarig för verksamheten.

Det finns synpunkter på detta, förstås. Från att allting ska utgå från elevernas intressen, till att staten ska styra det centrala innehållet för varje lektion. Men än så länge är det rektor som bestämmer reglerna, i samråd med eleverna. Det fungerar någorlunda. Hittills har iallafall ingen regering fått för sig att rita om rutorna för bollspel på skolgården, sätta upp hårtorkar i omklädningsrummen eller förbjuda glass till skolavslutningen.

Den blivande regeringen kommer att fatta mycket värre beslut än detta. Det mest väsentliga är inte omyndigas möjlighet att utnyttja en kommunikationsdevis – därför levererar jag heller inga sakargument för någondera sidan. Det är nämligen skolans sak att fatta beslut om detta. Den eventuella regeringen har valt ut detta som den symbolfråga det är. De vill verka regeringsdugliga och är berättigat osäkra på sitt underlag, visar därför någon sorts dådkraft genom att sätta in stöten mot ett tankekluster som de utgår från att väljarna uppfattar som hotfullt; bubblan modernitet-ungdom-teknik.

Idag fick jag reda på att det är Socialdemokraternas idé. Liberalernas skyddsande må förlåta, men nog låter förslaget alltigenom präglat av majoren?
     Om denna icke-fråga är vad Socialdemokraterna får igenom när de förhandlar, finns det än större skäl att hysa oro för dethär landet. Och tyvärr en liten ful strimma av förakt för vad socialdemokratin låtit sig barbapapa-omformas till.

tisdag, januari 01, 2019

Läsefrukter 2018


Att finna höjdpunkterna i läsningen under år 2018 är inte så lätt. För det första läste jag ovanligt lite. För det andra blir jag nästan aldrig imponerad av nya romaner, antingen författaren är Jonathan Safran Foer eller Eija Hetekivi Olsson. Visst är de skickliga, men inte berör det mig. På sätt och vis har jag större nöje av de få poängerna i en tramsbok som Stockholm rosé än att plöja igenom ordmassorna i kvalitetslitteratur i väntan på något relevant eller vackert.

Hans Roslings bok Factfulness skrevs när den var ny upp som måste-läsning. Sedan har jag sett den kritiseras för sin brist på maktperspektiv och att den ger förhoppningar istället för metoder för förändring. Även om jag instämmer i kritiken anser jag att Rosling gör rätt som ger oss någonting att hoppas på. Känner du dig uppgiven, ta till dig hans statistik. Metoderna för förändring lär vi fundera ut själva.

När det gäller omläsning av gamla favoriter rekommenderar jag Emily-serien av LM Montgomery. Det är en utvecklingsroman i tre delar som kommit lite i skymundan av den fantastiskt omtyckta Anne på Grönkulla. Emily-böckerna är mer självbiografiska, lite vassare och klarare. Romantik och poesi känns mer integrerade, och situationskomiken är nertonad för att i slutet av serien helt försvinna i vuxenblivandets kamp med ambitioner, sömnlöshet och osäkra förälskelser.

Biografier är nästan alltid givande. Jesper Höglunds Lusten och ensamheten, om Hjalmar Söderberg, är alldeles lysande i början med Stockholm-skildringar som motsvarar förebildens. Att andra halvan blir tråkig beror mest på att Söderberg levde ett rätt tråkigt liv.
Viktiga biografier för den som vill lära sig förstå sektmedlemskap och politisk fanatism är Älskade terrorist av Sundberg & Huer, om en kvinna som gifter in sig i IS, samt Utviks När Stalin var gud, om sektvänstern på 60-talet. Varning för längtan efter renhet och obeveklig konsekvens, som tydligen en del unga människor känner starkt behov av. Varning för instängda världar – då behövs det mer läsning!