lördag, februari 02, 2019

Sekulär inkvisition


 Du har säkert sett det flera gånger på soc-medier. Ett kristendomstest som sägs användas för att avslöja asylsökande som påstår sig vara kristna. Testet gjordes som debattinlägg, det används inte av Migrationsverket. Men sedan kom vittnesbörd om frågorna. Frågor i olika versioner, de flesta befängda. Migrationsverket medger att de ”i vissa fall” används under intervjuer för att - just det - avslöja asylsökande som falskeligen utger sig för att vara förföljda kristna. 
     Den sekulära inkvisitionen.

De här frågorna fick jag av en pastor som säger att de använts vid intervjuer. Källa går inte att ange, eftersom Migrationsverkets protokoll är, och ska vara, sekretessbelagda.

”Vilka heliga sakrament finns inom kristendomen?
Vad skiljer din inriktning inom kristendomen från de andra?”
Som kristen kan jag inte med säkerhet besvara dessa frågor. Som svensk behöver jag inte heller göra det. Men jag undrar: om du svarar fel, innebär det att du är smygmusse?

”Hur ser man på gemenskap inom kristendomen?”
Barockt. Vi är 2.4 miljarder kristna i världen. Inbillar sig Migrationsverket att vi har samma uppfattning om humanistiska värden?

”Kände du att du hade tillräckligt med kunskap om kristendomen för att döpa dig?”
För det första döper man inte sig själv, man blir döpt. För det andra är dopet inget kunskapsprov. Migrationsverket sållar bort människor. Kyrkan gör det sällan, Jesus aldrig.

”Hur tillber du Gud?”
En oanständigt privat fråga. När inte ens en präst kan – eller vill – avgöra om jag tillber på rätt sätt, hur skulle då Migrationsverket kunna göra det?

”Vem är den heliga anden?”
Inte är det en person, iallafall. Den kan beskrivas som vind eller eld, som bruset i en orgelpipa eller havets dyningar. Är du religiös talar du inte om helig ande i termer av ”vem”.
Migrationsverket kan naturligtvis göra så om de vill, men de ska inte vänta sig svar som de förstår. Och det väntar de sig inte heller, eftersom frågorna är konstruerade för att snärja den tillfrågade.

Migrationsverket är och ska vara en sekulär, neutral myndighet. De ska inte ta ställning i trosfrågor, och förstår dem uppenbarligen inte.
     Kyrkan ska inte ta ställning i samhällsfrågor. Men om nu vårt land befinner sig i den utsatta situationen att våra gränser hotas av ett okontrollerbart antal pseudo-kristna, då kanske en präst – en yrkesutövare med erfarenhet av andlighet och insikt i sådana frågor – skulle avge ett utlåtande. 
     Risken är förstås att hen säger: ”Låt barnen komma till mig”, ty vi är alla barn inför Kristus.
     Riskerna med Migrationsverkets agerande är betydligt värre.

söndag, januari 27, 2019

Kulturskymning - Förintelsens minnesdag


Det är Förintelsens minnesdag. Att minnas är nödvändigt.
Såg nyligen om Sophie’s choice. Oscarsbelönad skräpfilm baserad på ganska pervers roman. På 80-talet ansågs den filmen vara ett sätt att hjälpa oss minnas. Idag lyssnar vi till de sista levande överlevande; vårt minne blir stadigare förankrat.
Att minnas är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste också leva med förståelsen att rasism och utrotning är en väl inbäddad tradition i den europeiska kulturen.


Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning
Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen
påhängt kött och artefakter
påklätt hudceller, sensibla
rede redo för kulturen
implantat i revbensburen

Hear hear!
Tillhörig plingplongar elfenben
högt över tandlösa vildar
på gluckande glyckliga ängder
spelas till glädjen Führer Elise

G för galopp, i dur, i dur
Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar
darra gåshud, fjädra g-dur!
Bara barbarer oberörs
Fioliolej, hur
ovetande felar!

Ess stöts i hornet
när jägarna går ut

i skymningen levereras hudarna
prydligt numrerade

söndag, januari 20, 2019

Fåna er inte - organisera!


Visst har vi hört alla argument för och emot att låta S & Mp regera på bas av en kapitalistslickande överenskommelse med C & L och med motvilligt medgivande av V.
Visst är argumenten bra! Från båda sidor, alltså.
Visst är det tröttsamt med tvärsäkerheten från dem som har alla de goda argumenten och vet att de inte bara har rätt utan kommer att rätt när historien skrivs.
Visst är det skönt att inte ha varit med om att fatta dethär beslutet.
Visst är det asigt irriterande att vanliga medborgare i radio och teve ideligen yttrar sig om  hur dumma, barnsliga och ovärdiga de politiker är som inte kan komma överens – som om det funnes någonting att komma överens om i den polariserade politiska miljö vi själva har röstat fram.

Med det valresultat vi hade gick det inte att bilda annat än en svag regering, och från vänsterperspektiv inget annat än en dålig regering. Det är därför milt talat poänglöst att vara missnöjd med att regeringen inte kommer att driva vänsterpolitik. Efter valet var en rättvis politik inte tänkbar.  
     Däremot har vi all anledning att vara missnöjda med att regeringen kommer att driva en politik som ökar orättvisorna i samhället och därmed riskerar stärka nationalism och fascism. Även om man är någorlunda tillfreds med att Sverigedemokraterna inte avgör politikens utformning nu.
     Hur det kommer att bli, det vet vi inte. Men dessvärre tyder det mesta på att fascismen gynnas av båda alternativen: en svag regering som ökar orättvisorna, lika väl som en regering som uttryckligen ger luft åt nationalisternas tolkningar.
     Vi måste stå ut med att leva i en tid när hotet om fascistiska lösningar ligger mycket nära.

Det är bara folkligt motstånd för vänsterpolitik som hjälper. Inte hur proffspolitikerna styr ihop det på regeringsnivå – hur viktigt det än är. Inte hur fritidspolitiker snickrar hyggliga överenskommelser för det lokala bästa – hur nyttigt det än må vara. Utan det är faktiskt ni, alla tvärsäkra argumentatorer och självgoda ring-P1-snackare, det är ni som måste organisera er. För rättvisa och solidaritet.
     Vill ni inte det, så gnäll inte sedan på folk som har energi nog att organisera för gemensamma intressen. Jag har faktiskt större respekt för en moderat som kör sitt ”inflytande för näringslivet” i fullmäktige eller en miljöpartist som bara surrar om stigarna i stadsparken, än för folk som aldrig tagit ett gemensamt ansvar och retar sig på alla som gör det.

Regeringsfrågan är oerhört viktig, men den är temporärt löst. Nu handlar det om vad vi gör själva. Det är bara solidaritet som kan hejda fascismen.

lördag, januari 12, 2019

Liberaler för statlig styrning, eller Socialdemokrater vinner på icke-fråga


Inte nog med att socialdemokraterna kan gå med på att leda en borgerlig regering. Nån jävla regering måste vi ju ha, och färre dör i kolera än i pest. Men dålig politik förblir det.

Den eventuella liberala regeringen nöjer sig inte med de stora frågorna som att försämra arbetsrätten och höja hyrorna. Nej de visar sannerligen omsorg om de små, fast på sitt eget vis. De kommer att lagstifta om skolans ordningsregler.
     Något liknande har aldrig hänt.
     Enligt skollag och läroplan är det rektor som fattar beslut som skolans ordningsregler, i samråd med eleverna.
     Att en liberal regering, som inte ens har tillträtt, yttrar sig i detalj angående vardagen på en arbetsplats, är oerhört.

Det finns goda skäl till att elever ska använda mobilen på lektionerna. Det finns goda skäl till att de ska låta bli. Vilket som ska gälla avgörs på plats.
     Ta upp mobilen, ni ska söka industricentra i Asien
     Stäng av mobilen, ingen annan vill höra din love-lista
     Ha translate igång när ni läser texten
     Har du inte hittat Selma Lagerlöf? Men få lite fart på google nu!
     Lägg ner dendär, du skulle vara färdigchattad på rasten!
     Målet med lektionen är…
Enligt läroplanen är det målet med lektionen som ska avgöra vilka metoder och hjälpmedel som ska användas, med läraren som ansvarig för lektionen och rektor som ytterst ansvarig för verksamheten.

Det finns synpunkter på detta, förstås. Från att allting ska utgå från elevernas intressen, till att staten ska styra det centrala innehållet för varje lektion. Men än så länge är det rektor som bestämmer reglerna, i samråd med eleverna. Det fungerar någorlunda. Hittills har iallafall ingen regering fått för sig att rita om rutorna för bollspel på skolgården, sätta upp hårtorkar i omklädningsrummen eller förbjuda glass till skolavslutningen.

Den blivande regeringen kommer att fatta mycket värre beslut än detta. Det mest väsentliga är inte omyndigas möjlighet att utnyttja en kommunikationsdevis – därför levererar jag heller inga sakargument för någondera sidan. Det är nämligen skolans sak att fatta beslut om detta. Den eventuella regeringen har valt ut detta som den symbolfråga det är. De vill verka regeringsdugliga och är berättigat osäkra på sitt underlag, visar därför någon sorts dådkraft genom att sätta in stöten mot ett tankekluster som de utgår från att väljarna uppfattar som hotfullt; bubblan modernitet-ungdom-teknik.

Idag fick jag reda på att det är Socialdemokraternas idé. Liberalernas skyddsande må förlåta, men nog låter förslaget alltigenom präglat av majoren?
     Om denna icke-fråga är vad Socialdemokraterna får igenom när de förhandlar, finns det än större skäl att hysa oro för dethär landet. Och tyvärr en liten ful strimma av förakt för vad socialdemokratin låtit sig barbapapa-omformas till.

tisdag, januari 01, 2019

Läsefrukter 2018


Att finna höjdpunkterna i läsningen under år 2018 är inte så lätt. För det första läste jag ovanligt lite. För det andra blir jag nästan aldrig imponerad av nya romaner, antingen författaren är Jonathan Safran Foer eller Eija Hetekivi Olsson. Visst är de skickliga, men inte berör det mig. På sätt och vis har jag större nöje av de få poängerna i en tramsbok som Stockholm rosé än att plöja igenom ordmassorna i kvalitetslitteratur i väntan på något relevant eller vackert.

Hans Roslings bok Factfulness skrevs när den var ny upp som måste-läsning. Sedan har jag sett den kritiseras för sin brist på maktperspektiv och att den ger förhoppningar istället för metoder för förändring. Även om jag instämmer i kritiken anser jag att Rosling gör rätt som ger oss någonting att hoppas på. Känner du dig uppgiven, ta till dig hans statistik. Metoderna för förändring lär vi fundera ut själva.

När det gäller omläsning av gamla favoriter rekommenderar jag Emily-serien av LM Montgomery. Det är en utvecklingsroman i tre delar som kommit lite i skymundan av den fantastiskt omtyckta Anne på Grönkulla. Emily-böckerna är mer självbiografiska, lite vassare och klarare. Romantik och poesi känns mer integrerade, och situationskomiken är nertonad för att i slutet av serien helt försvinna i vuxenblivandets kamp med ambitioner, sömnlöshet och osäkra förälskelser.

Biografier är nästan alltid givande. Jesper Höglunds Lusten och ensamheten, om Hjalmar Söderberg, är alldeles lysande i början med Stockholm-skildringar som motsvarar förebildens. Att andra halvan blir tråkig beror mest på att Söderberg levde ett rätt tråkigt liv.
Viktiga biografier för den som vill lära sig förstå sektmedlemskap och politisk fanatism är Älskade terrorist av Sundberg & Huer, om en kvinna som gifter in sig i IS, samt Utviks När Stalin var gud, om sektvänstern på 60-talet. Varning för längtan efter renhet och obeveklig konsekvens, som tydligen en del unga människor känner starkt behov av. Varning för instängda världar – då behövs det mer läsning!