lördag, mars 17, 2018

Ta ansvar, socialdemokrater!



Förstärkning och bekräftelse är vad det handlar om i den politiskt-mediala världen.
Någon säger ”ta människors oro på allvar”, och inom kort förstår alla precis vilken oro det gäller (oron över utlänningarna) och börjar ta den på allvar. När man istället kunde ha valt att ta på allvar den både vanligare och mer relevanta oron för att bli arbetslös, utförsäkrad eller förklarad oduglig.
Någon säger ”vad människor vill ha är lag och ordning” – vilket är en helt rimlig önskan, för övrigt, som inte många är emot! – och vips så är de på, de borgerliga partierna, en allians dit socialdemokratin gör sitt bästa att bli tillhörig, och travar repressiva förslag på varandra. Från att sätta in militären till att dra in försörjningsstödet.

Arbetsmarknadsminister Johansson sa det till och med själv: Det är inget stort problem att immigranter inte lär sig svenska. Men hon ville ändå lova att den ringa procenten ska bestraffas! Ty Johansson tror att det är en klok taktik att låta som alla andra borgerliga partier och ge alla oroliga svenskar ännu en chans att få se någon annan sate sättas dit. Så som Alliansen gjorde i fusk-valet – ja, de fuskade inte i själva valet, men de lovade att jaga och klämma åt alla som fuskar. Såklart att ”människors oro” dämpades då, när de fick känna sig lite duktiga av att ha fyllt i alla blanketterna rätt så de skulle få behålla sjukpenningen ännu en tid medan ”fuskarna” råkade illa ut. Det gick nästan att skapa en sorts folksolidaritet på så vis: hederliga mot fuskare.
     Idag går gränsen mellan etniska svenskar och resten. Och en efterklang av ”fuskar”-resonemanget ekar här.
     De borgerliga och S vill med alla medel skapa en sorts folksolidaritet av vi mot dem, där oroliga människor ska låta sig lugnas av att någon annan åker dit.
     De borgerliga har aldrig velat att solidariteten omfattar hela arbetarklassen med udden riktad uppåt, mot dem som lever gott på andras arbete, mot de sviniga ärkefuskare som gömmer våra skattepengar i miljardärsparadis. Hur socialdemokratin hamnade på samma linje är delvis oförklarlig.

En förklaring är att de suttit vid makten för länge, är bästisar med storfinansen och byter styrelsepositioner som samlarbilder. 
En annan förklaring är den om förstärkning och bekräftelse. De tror faktiskt att det går att vinna ett val genom skyddande likhet – någon hjärnkraft att tala om har väl inte funnits inom S sedan Palmes tid.

Den delvisa oförklarligheten ligger i förhållandet till immigranterna. Det gigantiska kvaddandet av all logik som krävs för att sparka bort ”vi bygger inga murar” och kasta in dagens stängsel- och strafftänkande. Vad var det som hände? I vems skalle började det spöka?

Socialdemokratin brukar berömma sig av att ”ta ansvar”. Finns det INGEN kvar där i bunkern på Sveavägen som kan göra det?
Media har redan bestämt att vi kommer att få ett rasse-val i september. Istället för att ta ansvar hänger de fegt på, de som tidigare var ett arbetarrörelseparti.