Förstärkning och bekräftelse är
vad det handlar om i den politiskt-mediala världen.
Någon säger ”ta människors
oro på allvar”, och inom kort förstår alla precis vilken oro det gäller (oron över utlänningarna) och börjar ta den på
allvar. När man istället kunde ha valt att ta på allvar den både vanligare och mer relevanta oron
för att bli arbetslös, utförsäkrad eller förklarad oduglig.
Någon säger ”vad människor
vill ha är lag och ordning” – vilket är en helt rimlig önskan, för övrigt, som
inte många är emot! – och vips så är de på, de borgerliga partierna, en allians
dit socialdemokratin gör sitt bästa att bli tillhörig, och travar repressiva förslag
på varandra. Från att sätta in militären till att dra in försörjningsstödet.
Arbetsmarknadsminister
Johansson sa det till och med själv: Det är inget stort problem att immigranter
inte lär sig svenska. Men hon ville ändå
lova att den ringa procenten ska bestraffas! Ty Johansson tror att det är en klok
taktik att låta som alla andra borgerliga partier och ge alla oroliga svenskar ännu
en chans att få se någon annan sate sättas dit. Så som Alliansen gjorde i fusk-valet
– ja, de fuskade inte i själva valet, men de lovade att jaga och klämma åt alla som fuskar. Såklart
att ”människors oro” dämpades då, när de fick känna sig lite duktiga av att ha
fyllt i alla blanketterna rätt så de skulle få behålla sjukpenningen ännu en
tid medan ”fuskarna” råkade illa ut. Det gick nästan att skapa en sorts folksolidaritet
på så vis: hederliga mot fuskare.
Idag går gränsen mellan etniska svenskar
och resten. Och en efterklang av ”fuskar”-resonemanget ekar här.
De borgerliga och S vill med alla medel
skapa en sorts folksolidaritet av vi mot dem, där oroliga människor ska låta
sig lugnas av att någon annan åker dit.
De borgerliga har aldrig velat att solidariteten
omfattar hela arbetarklassen med udden riktad uppåt, mot dem som lever gott på
andras arbete, mot de sviniga ärkefuskare som gömmer våra skattepengar i miljardärsparadis.
Hur socialdemokratin hamnade på samma linje är delvis oförklarlig.
En förklaring är att de
suttit vid makten för länge, är bästisar med storfinansen och byter styrelsepositioner
som samlarbilder.
En annan förklaring är den om
förstärkning och bekräftelse. De tror faktiskt att det går att vinna ett val genom
skyddande likhet – någon hjärnkraft att tala om har väl inte funnits inom S
sedan Palmes tid.
Den delvisa oförklarligheten
ligger i förhållandet till immigranterna. Det gigantiska kvaddandet av all
logik som krävs för att sparka bort ”vi bygger inga murar” och kasta in dagens
stängsel- och strafftänkande. Vad var det som hände? I vems skalle började det
spöka?
Socialdemokratin brukar
berömma sig av att ”ta ansvar”. Finns det INGEN kvar där i bunkern på Sveavägen
som kan göra det?
Media har redan bestämt att
vi kommer att få ett rasse-val i september. Istället för att ta ansvar hänger
de fegt på, de som tidigare var ett arbetarrörelseparti.
