Sveriges bistånd har rötter i kyrkornas och arbetarrörelsens solidaritetsarbete. Men regeringen vill ha en statlig styrning av biståndet, vilket betyder att en rad organisationer blir av med sina resurser och inte längre kan ge det direkta stöd som de gör idag. Det handlar om organisationer som Diakonia, Rädda barnen, Naturskyddsföreningen, ACT Svenska kyrkan, Kvinna till kvinna, Olof Palmes internationella center, Afrikagrupperna, RFSU, Världsnaturfonden, Civil rights defenders… För frivilligorganisationer utomlands betyder det att de inte kan lita på svenskt bistånd. Deras arbete för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter kanske inte kan fortsätta.
Vilket samhälle och vilken värld vill den
svenska regeringen ha? Ska vi vara solidariska och hjälpas åt? Ska vi ge
folkrörelserna möjlighet att bygga en hållbar framtid?
Biståndet och är en del av civilsamhället. Solidaritet och tillit är folkrörelsernas fundament. Risken för fascism ökar alltid när det frivilliga solidaritetsarbetet minskar.
Du kan mejla dessa politiker:
joar.forssell@riksdagen.se
(L)
gudrun.brunegard@riksdagen.se
(KD)
katarina.tolgfors@riksdagen.se
(M)
Ett förslag på mejltext har skickats ut av Diakonia:
Vad vill ni med biståndet?
Om Sida ska ta över folkrörelsebiståndet
klipper ni viktiga band mellan det svenska civilsamhället och civilsamhället i
biståndsländerna. Detta trots att regeringen i sin reformagenda pratar om att
prioritera ett starkt civilsamhälle. Det som händer nu går i motsatt riktning.
Jag hoppas att du verkar för att regeringen
snarast visar att ni menar allvar med det som står i reformagendan. Att
civilsamhället ska stärkas.
Hälsningar…
