Hur najs är detta?

Såg filmen Niceville. En stark historia. Långt borta och nära – sextiotalets Jackson, Mississippi, har inte mycket med vårt samhälle att göra.
Utom att vi som växte upp på 60-talet indoktrinerades till att beundra dem (”om de bara inte behandlade negrerna så illa!” som man sa).
Sedan började de behandla vietnameserna illa också, och vi som var barn började tänka.

Men på 60-talet framställdes USA som världens räddare eftersom de hade vunnit i andra världskriget och befriat koncentrationslägren (”om de bara inte hade fällt de otäcka atombomberna!” som man sa).
På 70-80-talet fick den usa:nska kulturen en renässans. Bilarna, musiken, hela hyggligheten, visst låg det något oemotståndligt i det?

Men på 60-talet var Nürnberglagarna ännu giltiga i flera usa:nska delstater. Raslagarna, alltså. Detta skildras tydligt i filmen Niceville. På 60-talet, när vi barnsliga idioter beundrade en stormakt för att den för somliga tillät en levnadsstandard med tvättmaskin och pool och pastellfärgade shantungklänningar. Samtidigt låg slavekonomin farligt nära i de delstater där hembiträdet inte fick flytta och inte fick gå på husbondens toalett och framförallt inte
fick sticka upp (hen hade inte pool heller, men hen fick sköta tvättmaskinen).

Femton år efter det att unga usa:nska män stod och spydde inför ashögarna i lägren, femton år efter det att usa:nska domare utmätte straff för folkmord i Nürnberg, staden som gav namn åt
alla raslagar, femton år efter detta levde somliga i USA högt på privatslaveri och hade i
vissa delstater laglig rätt att straffa hen som förespråkade jämlikhet mellan ”raserna”.

Wir gewussten ja nichts. Så sa många tyskar efter kriget: Vi visste ju inget. Kanske visste de inte, kanske spelade de ovetande, säkerligen är gränsen mellan vetande och medvetande flexibel.
Vi som var barn på 60-talet kan lugnt säga: Vi visste ju inget. Utom att det var synd om negrerna.
De usa:ner som kom hem från kriget visste. Men såg de några likheter? De som gjorde det hade krigsneuroser. De övriga ställde upp för den vräkiga levnadsstandard för de få som resten av den vita världen gjorde till demokratisk modell - eftersom vinnarna fick företrädet att definiera demokrati som marknad.
Här i landet lät vi dem bara lugnt hållas.
Vi visste ju inget?

På 2010-talet framställs USA fortfarande som föredöme för världens folk.
Tyskland har bett om ursäkt.
Ursäkter hjälper inte långt, men de visar en viljeinriktning.
Förenta Staterna har inte bett om ursäkt.
Inte heller har de skrivit på det fullständiga Genèveavtalet.

Igelkottaögon, Skytte och andra absurditeter

Skytte tror att pedagoger som säger ”hen” till och om små barn försöker sig på att skapa en ny människa. Han tror att vänsterpedagoger redan på 70-talet försökte göra små barn lika som bär, men att indoktrineringsförsöken, tack vare sunda förnuftet, misslyckades. (Skytte tror också att någon kommer att vilja ersätta orden bröder och systrar med det genusneutrala ”bröster”. Hans sunda förnuft tog aldrig in ordet ”syskon”.)

Antagligen tror Skytte att små barn föds till biologiskt betingade könsroller som får det ena barnet att le och lyda och det andra att bråka och klå. I denna samhällsbefriade bubbla är det endast beskäftiga pedagoger som med sina tvångsmedel får till det så att alla får sy.
Men få vuxna tror att pojkar saknar ögonfransar.

Lika många flickor som pojkar deltar i den teknikkurs som jag besökte i veckan. Barnen är i 6-7-årsåldern och ska bygga igelkottar som rör på huvudet och benen. De klarar det fint. På slutet ska de dekorera sina djur. Det blir rosa ludd till knappa hälften av igelkottarna och leopardfläckigt till dryga hälften. Sedan kommer turen till ögonen, och här finns en mängd miniplastplättar att välja på. Ganska fula allihop, ungarna kunde lika gärna rita dit en ögonmarkör. Men plastplättar finns och valet är fritt. Det är då jag får klart för mig vad som gäller på dagens ögonmarknad:
- Nej inte dom, det är ju tjejögon!
- Var är mina, jag ska ha tjejögon!

Pojkarna dissar plastplättar som flickorna begärligt söker.
Pojkarna vill inte ha en igelkott med tjejögon. Flickorna vill mestadels ha tjejigelkottar, men några få flickor vill ha killögon. Som är..? Jag måste fråga: Hur ser ni att det är kill- eller tjejögon?
- Dom har ju fransar ser du väl!!

Insikt: Igelkottakvinnor har långa ögonfransar.
Ett öga utan frans är det normala för barnen, och det är ingen som frågar efter eller kommenterar killögon bland plastplättarna. Killar har Ögon. Resten är tjejögon med högt spretande ögonfransar.

- Har inte pojkar ögonfransar? frågar jag och teknikpedagogen.
- Nääe! säger barnen bestämt.
En av de manliga pedagogerna visar sina. Barnen avfärdar det eftersom de vet hur det är: män har inte ögonfransar, det säger dem sunda förnuftet – eller den oabrutna ström av könade varor som fållat in dem från den första dagen i livet.

Hur är det Skytte: Är du en riktig karl? Eller har du ögonfransar?