Ont lymmel och grunk

I dystra stunder tror jag inte att folket vill ha det så värst mycket bättre. Iallafall inte om det innebär att vi måste göra något själva. Mycket bekvämare och enklare är att fnysa över felen som begås av odugliga politiker. För lilla jag har ju inte gjort nåt.

Nej det var just det. Bristen på aktivitet märks sannerligen.

Under Johan III:s långa och hetsiga regeringstid var det som uppfattades ur svenska hjärtans djup mestadels misstro och motstånd, då för tiden formulerat som ”ont lymmel och grunk”. Visst kan man se oss för sig: i femhundra år har vi trögrörliga bonnläppar stått med tårna i lerjorden, lymlandes och grunkandes.

Den svåröversättliga gamla frasen låter ändå som att den står för något mer än självgott fnysande i soffan. Den låter som ett folk som åtminstone börjat titta sig om efter hötjugan.

Johan III försökte tillfredsställa adeln och skaffa makt i Östersjöområdet. Vår regering försöker tillfredsställa näringslivet och utmärka sig inom unionen. Arrogansen gentemot bonnläpparna här hemma är ungefär densamma. Så vad jag önskar inför denhär valrörelsen är mindre av grums och grymt och grunk, och betydligt mera lymmel.

Visa regeringen inte bara vad vi vill, utan att faktiskt vi tänker göra det. Gärna med en liten hötjuga klädsamt bakom örat.

GLAD 8 MARS

För kvinnors rörelsefrihet och rätt till sina kroppar - mot prostitution, mot mäns våld. Idag firas 8 mars med namninsamling, flygbladsutdelning, manifestationer och temamöten över hela landet.

Det tog tid innan jag blev feminist. Långt innan Göran Persson blev det föralldel, men jag tog ändå god tid på mig för att inse och acceptera att jag redan från början tillhörde en förlorargrupp. Det kan delvis bero på att jag hela uppväxten spelade teater. Där var det alltid fler flickor än pojkar, och pojkarna hörde inte till de mest uppumpade hockeyoffren. Även om de förde lite mer oväsen behövdes faktiskt alla, för rollbesättningarna. Adamsäpple är inte klädsamt på prinsessor. Senare skrev vi egna pjäser för rollerna A, B, C så att ingen fast uppsättning krävdes utan vi kunde byta med varandra. När vi repeterade tänkte vi knappast på A:s eller C:s könstillhörighet, det var en kort unisex-period. Den övergick i perioden när vi låg på golvet och skrek "det är jag som är mest avantgardistisk!" En kanske inte så fruktbar, men på inget vis förtryckande inställning.

Att gå ner från scenen var att komma ut i en värld där kvinnor inte behövdes. Inte ens till prinsessrollerna. Män kunde göra allting bättre själva. Om kvinnor skulle vara med, var det något särskilt. Ett måste, något besvärligt. Blev det en plats över kunde vi kanske kvalificera oss för den.

Jag har fortfarande inte accepterat det: att det ska särskild ansträngning till för att vi ska få vara med och spela bland män som inte ens är så värst avantgardistiska.

"Män är inte djur, men hade vargar orsakat så här mycket skada och död skulle en viss avskjutning utan tvekan bli aktuell"

Lars Lindström, Expressen

Konst och politik

Kultur som bärare av förändring - det var temat för ett vänsterkafé på ett kommunalt slott. Se där, redan i inledningsfrasen har vi klarat av två kulturella sammansättningar: vänstern driver kaféverksamhet, kommunen håller ett slott. Utmärkt!
Med rappare under barocktaket, Amelin i trapphuset, en landstingspolitiker och en estradpoet blir det inte sämre. Blandning är bravo. Kultur är förändrande och föränderligt.

Vänstern rymmer åtminstone två kultursyner, möjligen fler. I detta sammanhang syftar jag inte på odling eller matvanor eller barnuppfostran eller idrott, utan det mer begränsade ”konst”. Och menar att ena vänstern säger att konsten är något som ska erövras från överklassen och användas som ett verktyg, medan andra vänstern, dit jag hör, ser konst som frigörande i sig.
På vänsterkaféet i slottet sa jag: politiken är vårt verktyg för att förändra samhället, konsten är det vi gör för att bli mer och mer människa. Genom ord, färg, ton, steg och form berättar vi för oss själva vilka vi är.

En obetingad och primitiv tro på den ädla människovilden kan leda till uppfattningen att vi skulle klara oss bäst utan samhällsbygge, civilisation och därmed politik. En motsatt men lika obetingat primitiv tro på förnuftskonstruktioner kan leda till en uppfattningen om att konst är lyx eller att den går att reducera till enbart verktyg.

Men människan har alltid, oavsett stadium av primitiv civilisation, byggt samhällen och skapat konst. Vi tycks inte ha kunnat existera ett halvsekel på jorden utan att göra det.
På något vis har de båda som mål att vi ska stå ut med varandra. Politiken begränsar oss, konsten gör oss fria. Båda är nödvändigt.