En tom påsk. En konstig 1 Maj.
Hittills har vi inte
påverkats mycket av corona, vi som lever i glesbygd och kan vara ute. Men
smittan och rädslan finns runt om och stämmer ned humöret. Det blev en tom
påsk, en konstig 1 Maj.
Varje dag hör vi nyheterna för att följa med i de registrerade
dödstalen och uppdatera oss på rekommendationerna, dem som vi i början trodde
var rådgivning men som nu framstår som nödvändiga krav. Mer hårdfakta om corona
lär vi inte kunna ta till oss helt och fullt förrän efteråt – om det kommer
något efteråt.
Jonas Sjöstedts 1
Maj-tal i webbsändning var alldeles utmärkt. Men det var sångaren Stefan
Sundström som yttrade den mening som gjorde starkast intryck: denhär krisen är
bra för att öva oss, så vi vet hur vi ska göra nästa gång.
Det har faktiskt stått i nyheterna under rätt lång tid att det kommer
svåra pandemier, nya virus, att antibiotikaresistensen ökar… nyheter som jag
inte brydde mig så mycket om, då jag trodde det var ett framtidsproblem som
medicinvetenskapen skulle lösa.
Nu bryr jag mig. Framtiden
är här. Det kommer fler kriser.
Nu övar vi oss.
Att äldreboenden och hemtjänst lämnades åt sitt öde på tidigt
stadium är en skam, en skam som bottnar i politiska beslut på ännu tidigare
stadium. I en verksamhet som haltade fram redan innan, finns inga resurser att
ta till. En personalstyrka, delvis outbildad, med osäkra arbetsvillkor och
ständig stress, kan inte jobba mer. Vad de behöver är skydd för att
hålla sig friska. Det fick de inte.
De största misstagen
detta land har begått var utförsäljningen av äldrevård och apotek, och
nedläggningen av beredskapslager. På så vis blir man lätt ett offer för en
pandemi.
Så Sverige har mycket att öva på, och många beslut att fatta för
att få saker att fungera med skyddsnät också i svåra tider.
Mitt i pandemin är det
skrämmande att ta del av människors efterfrågan på stränga besked, order
istället för rekommendationer, starkare kontroll. Som om strängheten i sig vore
en del av lösningen. Eller som om det är en tröst, i svåra tider, att höra
ledaren tala med befallande stämma.
Vi vet ännu inte om fel
beslut har fattats i Sverige, eller vilka beslut som var fel och vilka som var
rätt. Men en sak vet vi:
När vi ska ta ställning
till hur Sverige ska fungera i framtiden, är det folket som ska ta ställning.
Inte den starke ledaren. Och folket måste vid det laget ha fått klart för sig
att det är solidaritet och gemensam samhällsplanering som stabiliserar
omsorgsverksamheter och fyller våra förråd.
