fredag, december 19, 2014

Världen och hemmet - en postkolonial julgåva till de arbetslösa



”Sista voteringen innan jul. Av borgerligheten och SD fick landets arbetslösa nej till höjd a-kassa.”
Citat av en sorgsen riksdagsledamot från Vänsterpartiet. Några dagar före jul, några månader före extravalet. Det val där det är stor risk att fascisterna ökar ytterligare.

Nyss avslutade jag Stefan Jonssons bok Världen i vitögat. Den innehåller tre reportageböcker som visar – från USA till Grönland – hur den koloniala världsordningen genomsyrar vårt så kallade västerländska samhälle, och ”ställer väsentliga frågor om kulturell identitet och mentala kartbilder” enligt den träffande baksidestexten.  
     Du blir inte gladare av att läsa den. Den är inte lättläst och spännande. Den fick mig att ta ett halvårs paus efter utläggningen om ”katakres” – ja, det stod vad det betyder och jag har redan glömt det.
     Du blir mycket klokare av att läsa den. Du får förhoppningsvis dina aningar om en världsbild bättre befästa.
     Jonsson uttrycker och förtydligar postkolonialismens komplexitet: varken varken eller eller, utan både både och och.
     Europa har spritt universella värden över världen, men det beror inte på att Europa är bäst, utan på att det har haft makten att sprida dessa värden. Ty makt ger rätt. Den ideologi som sprids kan vara bra utan att dominansen på något vis är bra.
     Det är inte så konstigt att feminister världen över har svårt att gå in i kolonialmakternas språk för att göra egna anspråk.

Vad har Jonsson att säga om den växande fascismen? Till exempel ett tänkvärt stycke där han beskriver det som en rävsax: staten ska framhäva sina medborgares intressen, men när den gör det framstår den som en broms för näringslivet (och EU-regler om företagarnas rättigheter).
     Konflikten gäller demokratin, konstaterar Jonsson; ”den förutsätter ju att nationens medborgare erkänner statsmakten som sin legitima företrädare. Men idag måste staten ofta pantsätta medborgarnas förvärvade rätt till utbildning, hälsovård och arbete för att frigöra vinstmöjligheter åt näringslivet. Det är en riskabel situation eftersom medborgarna ofta reagerar med att vända statsmakten ryggen.”
     Det är här vi står idag. Därför växer fascismen.

Vad har Jonsson att säga om den växande nationalismen? Han har ett långt avsnitt om hem och tillhörighet, om husets betydelse i olika samhällen och generationer.
     Det var nationalromantikern Heidenstam som skrev ”ett hem, det är fästet vi rest med murar trygga”. Han hade rätt. Och hans sätt att ha rätt skapade drömmar som vi omöjligen kan leva upp till.
     Jonsson skriver: ”Frambesvärjelserna av hemmet leder till en segregerande ideologi som genomsyrar - - rasismen i dagens Europa. - - - fruktan och känslan av förlust är förståelig. - - - - - hemlängtan är i grunden utopisk och likväl reaktionär.”
     Det är här vi står idag. På en i och för sig förståelig hemlängtan bygger nationalister och fascister sitt program.

Det står envar fritt att längta tillbaka till något vi haft eller inte ens haft. Jonsson har ett stycke om huset eller Huset, det som vuxit till något utöver sig självt, till symbol för familj och levnadssätt. Det stycket betydde mycket för mig personligen, eftersom jag skrivit Hundra år av hemlängtan, en roman om det vita huset på åsen. Där är huset är minne och illusion, familjesaga och poesi.
     Inte politik.

Hundra år av hemlängtan saknar utgivare. Men för dem som gör reaktionär politik av privata känslor finns det obegränsat mediautrymme, och i sista riksdagsvoteringen före jul stöder sig borgerligheten på fascister för att ytterligare försämra situationen för de arbetslösa.
     Längre än så kan ett land inte sjunka, skulle jag gärna säga. Men ack jo – det kan det.