”Sista voteringen innan jul.
Av borgerligheten och SD fick landets arbetslösa nej till höjd a-kassa.”
Citat av en sorgsen riksdagsledamot från Vänsterpartiet. Några
dagar före jul, några månader före extravalet. Det val där det är stor risk att
fascisterna ökar ytterligare.
Nyss avslutade jag Stefan Jonssons bok Världen i vitögat. Den
innehåller tre reportageböcker som visar – från USA till Grönland – hur den
koloniala världsordningen genomsyrar vårt så kallade västerländska samhälle,
och ”ställer väsentliga frågor om kulturell identitet och mentala kartbilder”
enligt den träffande baksidestexten.
Du blir inte
gladare av att läsa den. Den är inte lättläst och spännande. Den fick mig att
ta ett halvårs paus efter utläggningen om ”katakres” – ja, det stod vad det
betyder och jag har redan glömt det.
Du blir mycket
klokare av att läsa den. Du får förhoppningsvis dina aningar om en världsbild bättre
befästa.
Jonsson uttrycker
och förtydligar postkolonialismens komplexitet: varken varken eller eller, utan
både både och och.
Europa har spritt universella
värden över världen, men det beror inte på att Europa är bäst, utan på att det
har haft makten att sprida dessa värden. Ty makt ger rätt. Den ideologi som
sprids kan vara bra utan att dominansen på något vis är bra.
Det är inte så
konstigt att feminister världen över har svårt att gå in i kolonialmakternas
språk för att göra egna anspråk.
Vad har Jonsson att säga om den växande fascismen? Till
exempel ett tänkvärt stycke där han beskriver det som en rävsax: staten ska
framhäva sina medborgares intressen, men när den gör det framstår den som en
broms för näringslivet (och EU-regler om företagarnas rättigheter).
Konflikten gäller demokratin, konstaterar
Jonsson; ”den förutsätter ju att nationens medborgare erkänner statsmakten som
sin legitima företrädare. Men idag måste staten ofta pantsätta medborgarnas
förvärvade rätt till utbildning, hälsovård och arbete för att frigöra
vinstmöjligheter åt näringslivet. Det är en riskabel situation eftersom
medborgarna ofta reagerar med att vända statsmakten ryggen.”
Det är här vi står
idag. Därför växer fascismen.
Vad har Jonsson att säga om den växande nationalismen? Han
har ett långt avsnitt om hem och tillhörighet, om husets betydelse i olika
samhällen och generationer.
Det var
nationalromantikern Heidenstam som skrev ”ett hem, det är fästet vi rest med
murar trygga”. Han hade rätt. Och hans sätt
att ha rätt skapade drömmar som vi omöjligen kan leva upp till.
Jonsson skriver: ”Frambesvärjelserna
av hemmet leder till en segregerande ideologi som genomsyrar - - rasismen i
dagens Europa. - - - fruktan och känslan av förlust är förståelig. - - - - - hemlängtan
är i grunden utopisk och likväl reaktionär.”
Det är här vi står
idag. På en i och för sig förståelig hemlängtan bygger nationalister och
fascister sitt program.
Det står envar fritt att längta tillbaka till något vi haft
eller inte ens haft. Jonsson har ett stycke om huset eller Huset, det som vuxit
till något utöver sig självt, till symbol för familj och levnadssätt. Det
stycket betydde mycket för mig personligen, eftersom jag skrivit Hundra år
av hemlängtan, en roman om det vita huset på åsen. Där är huset är minne och
illusion, familjesaga och poesi.
Inte politik.
Hundra år av hemlängtan saknar utgivare. Men för dem som gör
reaktionär politik av privata känslor finns det obegränsat mediautrymme, och i
sista riksdagsvoteringen före jul stöder sig borgerligheten på fascister för
att ytterligare försämra situationen för de arbetslösa.
Längre än så kan
ett land inte sjunka, skulle jag gärna säga. Men ack jo – det kan det.
