Den allierade journalisten

Jag önskar att jag tidigare under valrörelsen hade upptäckt Den allierade journalisten: de grävande murvlar som med rader av exempel visar hur media med en sorts naiv självklarhet jobbat för det borgerliga blocket.

Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.

Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.

Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.

Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.

Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.

Imorgon är det val.

De rädda barnen

Gick förbi Malmö igår. Så som vi kan göra i denna energislösande men snabba era.
På Stortorget laddades det för politik. Nio polisbussar, två illa fungerande högtalare, några uppretade vänsteraktivister och en hjälplöst råmande rasist som inte hördes. Föga inspirerande, tyckte jag.

Obehagligt blev det först när jag drog mig till minnes att i Malmö är Sverigedemokraterna – de som jobbade på att göra sig hörda – ett alldeles normalt fullmäktigeparti. De är folkvalda. En del av malmöiterna vill att de ska bestämma. Fastän det på Stortorget mera såg ut som ett krismöte. Och detta kan vara oroande; om de som gärna vill höra rasisterna inte får en chans att göra det.
Men Stortorget var märkligt öde, bortsett från poliser och högljudda rop. Det var på Lilla torg som malmöiterna satt och drack kaffe och öl som de brukar. De tog inte strid för mänskliga rättigheter åt något håll, utom rättigheten att få umgås på torget. Vilket de ju gjorde, ty i en storstad finns flera torg.

Så den politiska dimensionen kom efteråt. Den kom när skolungarna från förorten sprang till sin rektor, ryckte honom i armen, snyftade och skrek eftersom de hade blivit rädda på Stora torget.
De hade hört någon som inte ville ha dem här.
De hade hört, trots att det var så svårt att höra, att de är aggressiva och inte passar in.
De hade förstått att det finns normala folkvalda politiker som vill att de ska åka ”hem” till något föreställt hem, mycket längre bort än den storstockholmsförort som vi var på väg tillbaka till.

Skolungarna var rädda för att Lasermannen skulle komma igen. Lasermannen är någon som de har hört talas om av sina föräldrar. Föräldrarna är de som flyttade till Sverige på 80- eller 90-talen, de som upplevde den tid då han var fri att roa sig med laserljus och skarpladdat.
Skolungarna som var nyfödda då har ändå förstått att någon tar sig rätten att bedöma dem som fel, i det land dit deras föräldrar flyttat.

Ja säg varifrån får de allt, de små liven?
De små liven, varav en har sjal.
Varifrån får de allt? Från oss vuxna.
Varför blir de då så rädda - säg?
Vilken partiledare, Jimmy, tar på sig ansvaret för att barnen är rädda?
Och hur förklarar han att någon sorts demokrati skulle vara förborgad i barn som är rädda?
- - -
Hörde större delen av partiledardebatten. Rödgröna var bra.

Reinfeldt vill avskaffa politiken

I en lång, intressant artikel i SvD:s papperstidning beskriver Sven-Eric Liedman den ideologiskt sluttande utvecklingen hos dagens svenska partier. Bäst lyckas han med de stora partierna - möjligen är vi småpartier samtidigt lätta att missa och för intrikata i och med att en liten förändring kan få stora resultat. Vänsterns ideologiska debatt har alltså inte handlat om regeringssamarbete mot kommunism, och jag ser då inte att Centern bryr sig särskilt om bönder sedan de upptäckt att anarkokapitalism är chicare. Men i det stora hela är Liedmans skildring god, både av den socialdemokrati som lämnat folkrörelsen bakom sig för att fixa saker åt samhällskonsumenterna, och av ett högerparti som med megalomana anspråk går in för att vara arbetarnas parti, det statsbärande partiet och de enda realisterna.

Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.

Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!

Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.

Bidragsmyten och de fattigas kamp mot sig själva

Delat Sverige - förstasidan på DN visar hur det är.
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.

Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.

Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!

Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.

Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!

Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.

Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.

Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”

Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft

Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?

Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.

- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad