Att få finnas. Att vara synlig. Räcker inte. Vi måste ta makten över imorgon.

Politik och poesi är svåra att hålla igång i vargtider. Politiken deprimerar, och poesi spirar inte i kylrum. Men i årets elfte månad skrev jag ”Ta de fattigas oro på allvar”. Den meningen är viktig. Ty om de fattigas oro tagits på allvar skulle inte fascismen än en gång hota Europa.

     Om de fattigas oro tagits på allvar skulle våra flerspråkiga förorter idag vara föredömen i regnbågsmodellen; de tre religionernas Jerusalem, konstsvallvågornas Paris eller ett Sarajevo helt utan krig.

”I stadens hårda mylla

planterade vi längtan

vi mejades och möttes

basala i basaren

Det var vår vägran, vädjan

Men vilketdera var det?

och vem av oss har svaret

Med varje gångsteg, stenlagt i vårt synfält

bytte vi enfalds gångart på ett byfält,

först leende i stegen

sedan ledan

och ändå gång på nästa gång, från början

tills alla sidor var synliga”*

Att leva tillsammans via möten borde vara moraliskt rättesnöre. Men eftersom vinstintresset är överordnat moralen är det för makten ointressant om och hur människor lever. Detta har de tre ovannämnda metropolerna, varav två sönderslagna, tvingats konstatera. I förorterna gäller detsamma: människor som lever tillsammans har inte makten, den är avlägsen och kapitalstark, oberörd av såväl död som skapande.

     Kanske trodde vi att det räckte med att synas. Kanske trodde vi att det komplexa, motsägelsefulla, lösningspågående, förhandlingsbara, skapande skulle te sig öppningsmöjligt för flera. Kanske förstod vi inte hur motbjudande det motsägelsefulla tedde sig. 

     Regnbågen trodde vi verkligen på. Hat förstod vi oss faktiskt inte på.

     Därför är följande dikt en utopi. Det kan för övrigt hela tanken på en morgondag vara, om inte de fattigas oro tas på allvar.

*”Imorgon

Att vi väntar -

ja kamrater!

Barn och barm och blast

dem har vi

så vår vilja

är för alltid.

För och alltid

finns imorgon.

Vem är du

med ditt imorgon?

Blott den dag

när

vi ska finnas”

* ur Manifestation, Duroj 2004

EU-SKIT strax innan Greklands folkomröstning

Detta är det mest oanständiga som Politik och poesi läst på sistone.

     Detta är nedlåtande, förbarnsligande, i det närmaste rasistiskt.

     Detta är Aftonbladet, som av liberala mångfaldsskäl har fått tillstånd att underhålla en ledarsida som är sjyst vänstersossig medan blaskan för övrigt är en gegga av infantilt medierad politik mixad med hälsotips.

     Enligt den länkade artikeln – märk väl på nyhetsplats, självklart inte på alibi-ledarsidan! – märk väl med ambitionen att lära analfabet-svenskar något om storpolitik, vilket idag betyder finanspolitik – enligt denna sanslöst ovederhäftiga skitartikel är Grekland ett olydigt barn som inte förstår sitt eget bästa. Ett naivt barn som slösat bort sina småslantar på trams medan storkapitalet i den europeiska unionen ansträngt sig för att hitta uppfostringsmetoder.

Politik och poesi brukar behålla fattningen och språket. Men nu är det svära och gråta!

     För jävla helvetes unionsjävel – lägg av med sovjetindoktrinering av oss dumma folket. Man ska göra det man är bra på, eller hur? Ta då för satan och visa oss din bästa värsta sida, kom igen med din välbekanta utrota-varenda-jävel-metod! Jag känner dig, unionsjävel, jag har alltid känt dig, som europé lärde jag känna dig innan du var född, så jag vet att det bara är utrotning du längtar efter. Det är ju så länge sedan sist, iallfall här på hemmaplan. 

     Du är inte dig själv utan den. Det är det som är så hemskt med att vara europé och mena något med det. Europa är geografi, men unionsjäveln är ideologi, den bygger på död och det enda den lärde av sovjetjäveln var propaganda mot alla oliktänkande.

Utrotning klarade unionens medlemmar av långt innan medlemskap i en union var på tal. Som enskilda nationer begagnade de alla tänkbara vedervärdigheter, från insamlade av infödingshänder till gaskamrar och askan som gödslar gräsmattorna på minnesmärkena. 

     När nationerna ingick i en union undertecknade de avtal om de västerländska värdena, vilka de trodde var någonting fint och anständigt, eftersom de aldrig bekymrat sig om vår egen satans nedärvda europeiska dödslista till erövringshistoria.

     Med påskrivna avtal kan man inte leva ut, det blir till att köra med nedskärningar. I Grekland på pensioner och mat för dagen. I det globala sammanhanget nedskalat till långdistansrobotar. På kontinenten att hålla sig på nivån utsvältning som bestraffningsmetod för mindervärdiga (såsom svarthåriga, barn och ickekapitalister).

     Under den tid som nödvändigtvis går åt kan man unna sig den företrädesvis EUSAnska  hobbyn att mästra, förmynda och förnedra.

     Hjälper det inte på det stackars förvillade Greklandsbarnet så bidrar det väl till att hålla de snälla nordvästeuropeiska barnen i kort tygel. 

Vill du läsa en mer behärskad skribent, välj Priftis eller Pascalidou

Senkommet PS: 4 juli var en jävligt bra dag att skriva detta på!

Dressyr av Pegasus eller Konsten ska slicka kapitalets hand

Nåddes av informationen att Bonniers startar en tjänst för egenutgivare. Jag upprepar: Sveriges största förlag startar en tjänst för oss som ger ut böcker på egen hand.

     Denna oanständighet drabbar kanske inte så många. Inte som när ett stålverk stänger. Men den är belysande för kapitalismen.

Bonniers har trots sin storlek en begränsad utgivning. De satsar på författare som de bedömer kan bli ”stora”, och sticker emellan med några ”små” namn för att behålla kvalitetsstämpeln.

     Bonniers refuserar nybörjare, vana amatörer och även publicerade författare enligt en löpande-band-princip som får en att tvivla på att de överhuvudtaget läst manus. Bonniers hävdar sin höga kvalitet, trots att det är Brombergs som står för de flesta nobelpristagarna.

     Nu ska samma Bonniers hjälpa oss som med ett vackert ord kallas egenutgivare. Det betyder att när Bonniers förkastat ett manus kan det ändå ges ut med deras hjälp om författaren betalar den som avvisat hen. Det som kallas att slicka den hand som slår en.

     Visst vore det till viss nytta, om Bonniers-loggan ingick i kostnaden. Men det gör den inte.

Det finns författare som frivilligt ger ut på eget förlag. De känner på sig att de blir lurade av jättarna och inte kan överblicka produktionskedjan. Säkert har de rätt. Samtidigt står de redan på första trappsteget; de har en produktionskedja att ta ställning till.

     De allra flesta av oss vill ingenting annat än att få betalt för det arbete vi lagt ned på att skriva en bok. Vi vill åtminstone slippa att betala för tryckning, när det ändå innebär att vi måste sköta marknadsföring och försäljning själva på vårt blygt introverta vis.

    

Att skriva en bok är som en lång graviditet. Helst ska det sluta med ett friskt barn. En opublicerad bok är ett missfall. Det blev inget. Bara smärta, något bortglömt som ännu gör ont.

     Det är därför vi vänder oss till de småföretagare som säljer publiceringstjänster. Det är en besynnerlig liten bransch där alla typer finns: från förvirrade raringar som tror på Konsten men inte på att betala moms, till slipade tryckare som kör allt från familjejulkort till nyandlig upplysning. Där finns också seriösa författarkooperativ.

Denna lilla bransch är det som Bonniers vill åt. Det stavas marknadsandelar!

     När storföretaget fattade att det cirkulerar småpengar därute, att typer som Helena Duroj lägger ner tolvtusen på att trycka en poesisamling, då såg de vad de gått miste om. Pengar som gick till någon annan!

    

Det finns fyra Bonnier på listan över Sveriges miljardärer. Det är den familjen och koncernen som är ute efter fattiga författares utgifter och små publiceringsföretagares inkomster, ty ingenting stör en kapitalist så mycket som några kronor som någon annan förtjänat.

Stora fiskar äter alltid små fiskar. Mångfald och variation på marknaden är inte kapitalistiskt.   

     Alltså är Bonniers, som största medieföretag, inte heller intresserade av annan mångfald i produktionen än den de själva producerar. Inte förrän författarna börjar satsa sina egna löner också, utöver sina ord, tankar, berättelser och dikter. 

     Säkert går det att förbilliga processen genom att använda storföretagets tryckteknik. 

     Så får de se oss komma krypande, så svälter de ut småföretagarna. 

För poesi i egenutgivning, se författarsidan för Helena Duroj