Rosengård igen

Den mest intressanta iakttagelsen i Rosengårdsstudien är att omflyttningen har eskalerat så att halva befolkningen i stadsdelen byts ut inom fem år. Myndigheterna vet inte alltid vilka som bor där och isåfall var, vilket försvårar situationen för alla. Redan i skolan minskar möjligheten till identitet och vikänsla när klassen hela tiden förändras.
Att påverka flyttmönster och bostadstillgång är inte en religionsfråga.

En katastrofal iakttagelse i studien är underkännandet av hela yrkesgrupper. De så kallade brobyggare eller kulturtolkar som anställs för att förbättra dialogen sägs ha fått tjänsterna av ”fel anledning” eftersom de har felaktiga värderingar. Uselt rekryteringsförfarande, kanske? Respondenterna i studien vill också kointrollera modersmålslärarna som ”används till allt”, ”går hem och medlar i familjekonflikter” med mera trots att ”man inte vet vilka värderingar de förmedlar”. Om det är sant att arbetsgivaren utnyttjar sin personal till uppgifter de vare sig har betalt för eller kompetens till är det skandalöst.
Det är möjligt att Malmö kommun begår dessa misstag. Till dess försvar kan sägas att vi hittills tagit avstånd från åsiktsregistrering av personalen, och vilka ska man kolla först? Muslimerna, poliserna, cheferna?

När jag helt nyligen talade med en polis (av den sorten som inte pratar om apejävlar) om extremistproblematiken sa hon: Hitta gärningsmännen!
Belysande i sin enkelhet. Rapporten handlar om ett hotfullt, namnlöst kollektiv (så som muslimer ofta framställs i svensk press). Men sagespersonerna backar ändå, säger att det rör sig om enskilda, något som framstår ännu tydligare i Rosengård-rapportens appendix, redogörelserna från Köpenhamn och Amsterdam.
När rapportens ansvariga samt Sabuni tar till orda får de det att låta som att vi andra tvivlar på existensen av åsiktskontrollanter eller imamer som är översittartyper. Sabuni frågar om vi tror att respondenterna ljuger – vilket är enbart fånigt, när kritiken går ut på att det är åsikter det handlar om.
Vad samhället måste göra, istället för att sprida farhågor kring en hel grupp, är att söka reda på dem som går att anklaga för något; alltså hitta gärningsmännen!

Extremism är farlig, men behöver inte vara gåtfull, hotfull och främmande. I stort sett är det ett sektbeteende. Flykten in till de likasinnade. Att ta sig ur en sekt är svårt för den enskilda, och omöjligt om världen utanför inte har något att erbjuda. Så som goda livsmöjligheter, arbete och makt över sin situation, självaktning och hopp.

Antagliga antaganden

Kritiken mot Rosengårds-utredningen måste tyvärr fortsätta. Aldrig har jag sett så många ”antydde, misstänkte, uppgav, uppskattade, utger sig för” i en text som ändå gör anspråk på vetenskaplighet. Utredarna visar ingenting, drar inga slutsatser. De återger vad ett trettiotal anställda har sagt om stadsdelen där de jobbar. De anställda är försiktiga och antar och misstänker en hel del. Bland annat misstänker de att objektet för undersökningen, de potentiella islamisterna, utger sig för att vara något annat än de är, uppger halvsanningar om sin verksamhet och döljer fakta.
Vad får du ut av ett antagande om ett antagande som antas vara falskt? Filosofer, kom an!

Forskning från Holland visar att högerextremism är en orsak till ökningen av muslimsk extremism (s 10). Denna intressanta teori varken kommenteras eller följs upp i rapporten, vars författare har nog med att rada upp lokala missförhållanden:
- Ungdomar som förvirrat försöker följa Koranens levnadsregler vilka automatiskt betecknas som ”stränga” (s 16)
- Femton ”källarmoskéer” där hat mot Sverige predikas (s 17), fastän man inte riktigt vet vad som pågår där
- Kulturföreningar som ljuger om sin könssegregerade verksamhet medan kommunen saknar möjligheter till uppföljning (s 18), utan att det framgår vem som som handlägger föreningsbidrag så klantigt
Här finns fler lösliga yttranden som jag inte bryr mig om att upprepa, eftersom utredningens stora och farliga svaghet är dess oförmåga att skilja på orsak-verkan.

Utredarna säger att segregationen leder till utanförskap, arbetslöshet osv (s 12), trots att det är den oönskade segregationen, omöjligheten att välja bostad, som är ett tecken på fattigdom*. De menar (s 15) att kommunala skolor har problem att hantera kulturkrockar eftersom allt fler elever väljer privata skolor, och gör därmed konfessionella privatskolor till problemets källa, utan att se att det är konkurrensförhållandet skolor emellan som hindrar varje skolenhet från att upprätthålla normer som går emot föräldrarnas önskemål.
För att inte tala om att många muslimer ”upplever” ett hot från världens största krigsmakt eller övergrepp från ”Väst” – en upplevelse som i rapporten (s 12 & 16) förefaller sakna faktisk grund utan förorsakas av att målgruppen ser för mycket teve från hemlandet med ocensurerade våldsinslag!
Går vi över till åtgärdssidan är ett av förslagen att ”förebygga radikalisering”. Majoritetssamhället måste lära sig känna igen tecknen, skolorna måste ha någonstans att vända sig när de ser ”indikatorerna” (s 19). Ett mer övergripande och långsiktigt sätt att förebygga vore att allvarligt och politiskt försöka hejda fattigdomens utbredning, utvidga demokratin, lindra rasismens verkningar och bryta kvinnors underordning. Först när detta ger effekt undanröjs orsakerna att söka tröst och identitet i extremism.

Gå på roten, inte symtomen! Men det är symtomen regeringen bryr sig om. Befolkningen på Rosengård fick väl trängas, vrenskas och försaka så länge de gjorde det i tystnad. Det är när utanförskapet rekylerar som utredningar tillsätts.

*Inom urbanforskningen finns visserligen teorier om en självförstärkande segregationsspiral, men det verkar inte som om det är den som åsyftas

Politik & politik

På SVT Opinion har Kalle Larsson (V)ett inlägg där han kritiserar Rosengårds-utredningen. Han talar om vi istället måste bryta kvinnodiskriminering och erbjuda fullvärdiga livsmöjligheter, och han tar upp hur desperation kan födas av att människor känner sig ”chanslöst utestängda”

Sabuni (Fp)lyckas i sitt svar konstra till det som att Larsson är emot människors grundläggande fri- och rättigheter, och att han struntar i utanförskapet!

Politik & poesi och andra inom vänstern har undrat vilka reformer Sabuni föreslår? Nu får vi veta det: ”fler i arbete, en kunskapsbaserad skola, trygga områden och kamp mot diskriminering”. Inga konstigheter där. Så fullkomligt normalpolitiskt att jag undrar om det är ett svar på Larssons förslag: ”tillgång till service och välfärd på samma vilkor som alla andra, satsa på full sysselsättning, en likvärdig skola för likvärdiga framtidsmöjligheter”.

Det är sådant här som får den oerfarna att tro att alla politiker säger samma sak. Det är skada. De här två vill att människor ska ha det bra, men är djupt oense om vägen dit. En liberal, eller en socialistisk politik?
De mindre oerfarna visste detta innan, liksom vi visste att livsbetingelserna på Rosengård är svåra på många sätt. Alltså har vi inte fått reda på någonting.
Sabuni tillsatte en diskutabel undersökning och drog slutsatsen att hennes partis politik är den bästa.

Med viss tillfredsställelse noterade jag (Dagens Samhälle på papper) att Sabuni ska tillsätta en utredning också av extremism och våldsbenägenhet i Vit-makt-miljöerna samt hos de så kallade autonoma. Denna gång en granskning utan inblandning av försvarets hot- och terrorismavdelning, utan av BRÅ och SÄPO.
Jag hoppas att den undersökningen ger mer! Även om ovanstående har visat att det inte är undersökningarna som är svaret -
"det är politik, dummer!"

Att vara eller en vara?

”Alla har ett varumärke” påstår fortbildningsföretaget Rektorsakademien. ”All kommunikation är varumärkesbyggande” – och för 7000 kronor åtar de sig att lära mig ta kontroll över mitt varumärke.
Som jag alltså inte har, tvärtemot vad dessa entreprenöriella kommersfanatiker föreställer sig.

Människor är inte varor.
Jag önskar att jag kunde säga: människor är inte till salu, men det vore inte sant. Vi säljer vår tid, våra händer, vårt förstånd och våra ord till arbetsköparen som har rätt att utnyttja den resurs vi avyttrat.
Men vi är människor som är till salu – det är därför termen löneslaveri finns. Och människor är inte varor, ty att göra en människa till ett ting är den enda synden, säger författaren Pratchett.
Hur är det med den som gör sig själv till ett ting?

Nu kan jag höra välanpasslingen säga att jag inte ska ta det så allvarligt. Att det bara är reklam. Men jag kräver att den firma som vill kursa kurser till mig ska tåla att bli tagen på allvar!

Dessutom är det andra gången på samma dag jag i människohandelsbranschen hör uttrycket varumärke. En liten smula originalitet, varför är det för mycket begärt?

Vit makt i Falun

Nazister med grönsvarta flaggor demonstrerar sitt människoförakt på gatorna i Falun och andra orter i Dalarna.
När Radio Dalarna för ungefär ett år sedan undersökte saken fann de att åtminstone 84 nazister går att identifiera i länet, och mer än en tredjedel av dem är dömda för brott.

Rektorer i länet säger att de har märkt att det rekryteras på skolorna, bland annat genom rasistiskt klotter, och ungdomar med utländsk bakgrund har hotats till och med på ungdomsgården. Medlemmar i Ung Vänster känner sig också utsatta, efter trakasserier och hot.

En talesperson för Nationalsocialistisk front viftar undan brottsligheten med att det handlar om hets mot folkgrupp och olaga affischering som enligt hans uppfattning ”inte är brott över huvud taget” utan ett sätt att leva upp till de nationalsocialistiska idealen. Men radions granskning visar att det visserligen förekommer hets mot folkgrupp, men att de vanligaste brotten är rån och misshandel. Allra vanligast är våldsbrott och olika vapenbrott.

Varför tar jag upp dethär, ett år efter granskningen? Därför att nazisternas närvaro fortfarande är ett hot i dalastäderna.
Och därför att det handlar om en företeelse som i dagarna blivit aktuell, nämligen ”radikalisering”. Säpo säger att folk i vit-makt-miljön har blivit mer benägna både att förespråka våld och att använda det i praktiken. Det faktum att deras rörelse är splittrad gör dem inte mindre farliga, eftersom fokus på att krossa motstånd förstärks.

Det är så den beryktade radikaliseringen ter sig i några fina svenska småstäder.

Dumheter

När en grupp inom Folkpartiet lägger ett illa underbyggt, inskränkt och diskriminerande förslag och det blåses upp på tidningens förstasida – då måste väl orsaken vara att avslöja deras interna missförhållanden så vi kan få håna och häckla? För det kan väl inte vara redaktionens avsikt att vi seriöst ska diskutera att några folkpartister motsätter sig undervisning på modersmålet?

Det är djupt oroande att de här elementen finns inom Fp, som för tiotalet år sedan var en human-liberal värnare av mänskliga rättigheter, möjlig att samarbeta med för oss som tar dessa frågor på allvar.
Idag är Fp ett parti som profilerat sig på skolfrågor utan annan grund än föräldragenerationens minnesbilder, och på kunskap utan att ha tagit in det mest elementära om hur barn lär sig.

Därför är Fp viktiga och farliga när de börjar bedriva regeringspolitik. Men om en grupp i detta förvirrade lilla parti gör ett utspel kan det inte vara viktigare än Vänsterpartiets utbildnings- och jämlikhetsfråga: ”utbildning i och på modersmålet ska erbjudas från förskolan till och med gymnasiet”.

Konst, en konvention

Läste en för en gångs skull en intressant artikel om konst.
För en gångs skull befann sig en intressant artikel om konst i Fokus, apropå Odell som i konstnärligt syfte skaffade sig ett psykbryt.
I artikeln intervjuades Ernst Billgren, vars mosaikdjur jag är tämligen förtjust i, och han gav sin syn på vad det eventuellt kan vara att göra konst.
Vilket låg nära ”jag gör en konst i det” som man sa på 1700talet när man sket i nåt.

Billgren anser att den som rånar banker, skriver in sig på hispan eller kladdar fula ord på andras hus möjligen utövar konst, men att detta inte på minsta vis hindrar att personen ifråga ställs inför rätta om konstutövningen strider mot lagen. En hållbar eller snarare balanserad ståndpunkt…
”jag försöker hålla balansen / ihärdigt viftande” som Majakovskij sa, ty konst som verkligen inte bör vara balanserad i sig, går i stort ut på att upprätthålla en själslig balans i förnuftets vidriga kamrar.

Billgren har skrivit en hel bok om vad som kan sägas vara konst, och han vägrar att enkom för Fokus korta ned den till en enrading, vilket jag finner respektingivande. För övrigt yttrar han sig fullkomligt redigt om spänningen mellan kreativitet och provokation, hur tyngdpunkten mellan vad som är eftersträvansvärt har förskjutits under seklerna, och att vad som är vad beror på vem som ser, lyssnar, häpnar, skriar eller skiter i.

Konst kan vara en handling, men alla handlingar är inte konst. Det låter ganska enkelt, men vem avgör det? frågar Fokus. Billgren svarar att det är samma sak som vem som bestämmer att det är en stol? Det vill säga att det ligger i språket, i begreppen, och vad vi väljer att göra av dem.
Jag kallar det konventioner, här i betydelsen överenskommelser.

Att gå på Konstfack och lägga in sig på sjukhus må vara konst. Att stillsamt knäppa på sin dator som vore det en gammal cittra må vara konst. En tidigare överenskommelse om vad som är konst är det som avgör, en överenskommelse som senare kan upphöra att gälla när gränserna har flyttats och värdena förändrats.

Det är därför vi aldrig kommer att kunna fånga in vad som är konst, aldrig kan nåla fast det i en monter. Och det måste finnas något som vi inte kan fånga. Annars funnes ingen konst.

Vill du läsa mer om Odell, se Salvans blogg.

Jag var själv lite förvånad över att inte lägga mig i Marklund-Gömda-debatten. Men antagligen berodde det på att den inte handlar om det jag bedömer som konst.