fredag, oktober 06, 2006

Kamrater

Än en gång begravdes en kamrat. Frid lystes under den röda fanan. I enlighet med hennes önskan spelades Cornelis och Totta Näslund. Alla sorters blommor smyckade kistan, inte minst nejlikor. Det var anspråkslöst och mycket värdigt.

Den värdigheten är det som de aldrig kan ta ifrån oss, de som spottar på röda fanor. Vissheten om att vi gemensamt har varit delar i en världsomfattande rörelse för solidaritet.
Ett litet parti av stora ord: Värld. Rörelse.
Vi var i det tillsammans. Vi måste gå ur det var för sig. Det är då, när en av oss går, som vi erfar betydelsen av ett annat stort litet ord: kamrater. När en kamrat är borta saknas hon, och samtidigt ser vi varje kamrats betydelse. Den lilla i det stora.

Sedan spelades Jösses flickor - Ååå tjejer. Ettpar av oss som varit med länge grep tag i varandras händer och hörde våra 70-tal fladdra förbi med tunna röster. Röda fanor, hår och sjalar, banderoller och stjärnor - en hälsning ur rörelsens och vårt eget förflutna. Så stora och små vi har varit - och så modiga - vi kamrater.

Detta är vårt. Det kan aldrig tas ifrån oss.

”Det finns en värld och vi ska vinna den / där vi kan leva våra liv
och vi ska söka den och finna den / den ska bli din och min”
Mikael Wiehe

torsdag, oktober 05, 2006

Sydsvenska känslor

I Sydsvenskan (1004) kan vi läsa om varför gamla hamnarbetare röstar på Sverigedemokraterna: De är trötta på gäng och kriminalitet, och oroar sig (”helt berättigat”) för islams utbredning.

Kriminalitet är onekligen tröttsamt, rent av förargelseväckande. I synnerhet om den bedrivs i tätt sammanhållna klickar utanför samhällets kontroll. Detta oavsett om gängen utgörs av öststatsmaffia, pingstvänner på avvägar eller skattesmitande cocktailbröder på Sällskapet. Men jag ser ingen logik i att av frustration lägga sin röst för en utarmning av samhällets resurser av internationell kunskap och yrkesfärdighet.

I artikeln beskrivs arbetarrörelsens gemensamma ”skötsamhetskultur”, och frågan ställs varför det är fel att kräva densamma av de nya svenskarna. För att uttrycka det drastiskt: om skötsamhet är en kultur kan den inte befallas fram, oavsett klass- eller etnisk tillhörighet.
Om den däremot är en överenskommelse mellan individen och samhället måste vi se till att ha ett samhälle där sådana överenskommelser innehåller något väsentligt gott för individens levnadsvillkor.

Vidare efterlyses en ny debatt om den ”värdegrund” samhället bör vila på. Men samhället vilar inte på värderingar, utan på människors arbets- och levnadsvillkor (förhållandet mellan arbete och kapital, om man vill vara petig). Det visste den tidiga arbetarrörelsen. Varför brister den insikten idag? Kan vi inte diskutera det istället? Diskutera varför det blivit legitimt att skylla samhällsproblem på immigranter? Den arbetarrörelse jag kände skulle inte ha lånat sig till det.
Eller... iallafall inte så billigt. Inte utan att få ut något bättre av det än en stunds känsla av överlägsenhet. Är känslor det vi kämpar för idag?

Slutligen utmålas den ”naiva kulturrelativismen” som en grogrund för högerextremism. Men återigen, grunden för idéer och ideologier utgörs av människors arbets- och levnadsvillkor. Jag tror till och med att grogrunden för en kulturrelativistisk ståndpunkt kan härledas till de konformistiska framgångsår när vi blev itutade att utvecklingen skulle göra det bättre för alla. Det var både klass- köns- och etniskt blint att tro det.

Det är faktiskt en riktig skitartikel. Jämlikhet mellan könen som ”grundläggande västerländskt värde” finns minsann också med, det vore liksom tomt utan det. De refererade karlarna tror sannolikt själva på det. För vidare kommentarer se Adrian Kabas blogg, där jag hittade artikeln.

onsdag, oktober 04, 2006

Kriget är slut

Kriget är slut nu.
Det brukar sägas att rasismen inte blev politiskt och mänskligt inkorrekt förrän efter andra världskriget, när dess konsekvenser avslöjades. (Det som kolonialismen tidigare uppenbarat ansågs inte på samma sätt graverande.) Men sextio år räckte för att återigen beslöja konsekvenserna, och idag är det åter politiskt möjligt att vara rasist. (Fast man kan kalla det något annat.) Det skulle då innebära att kriget, det som vi åt och kräktes under hela min uppväxt och som definierade en stor del av mitt vuxna liv, äntligen är över.


Europa består fortfarande av fascistoida småstater. Tidigare bekämpade staterna varandra. EU gör sitt bästa att sätta stopp för detta, eftersom handeln störs om definitionen av varandra är på minsta vis oklar. Och eftersom kolonialismen sedan länge har gått in i en mer förfinad fas, är det enda som återstår för fascistoida småstater att leta efter fienden inom gränserna. Det är bara människor som har utrotats. Inte idéer.

Så nu när det europeiska omfördelningskriget äntligen är slut, ser vi bara början.

tisdag, oktober 03, 2006

Lesbisk honnör

Har varit på semester i Amsterdam med vandringar i timtal längs kullerstengator och kanaler, över broar, upp- och nedför trappor, hela tiden förbi det ena lutande 1600tals-huset efter det andra. En sällsam harmoni vilar över staden - så länge man inte är funktionshindrad, nerdrogad eller prostituerad.

På Stadsmuséet visades bilder och film från den första kända lesbiska baren. Redan på 1930-talet drogs den igång av en kvinna som struntade i vad folk tyckte, enligt hennes syster som var intervjuad i filmen. Hur hon undgick vad folk tyckte under krigsåren är obegripligt, men baren var öppen tills nångång på 60-talet. Män var välkomna en gång om året. Det var på Drottningens födelsedag.

Så ska dom tas. Män, eller drottningar, eller folk som tycker.

När vi senare satt i en taxi pekade chauffören inåt rödljus-distriktet och sa apropå ingenting alls: ”Därinne låg den första lesbiska baren. Hon som drev den är död, men systern bor kvar. Hon har stängt baren, men allting därinne är kvar som på 60-talet. Hon bor ovanpå, jag tror hon är 90 år nu. Ibland är hon ute med hunden om nätterna. Mitt i denhär skiten, bara hallickar och porno-shops. Men det är ingen som rör henne. Alla vet vem hon är, och där hon går med sin hund är hon nog den enda som är respekterad i hela detdär kvarteret.”
Tyst gjorde vi honnör för nonkonformism och gamla systrar.