Stefan Jonsson efterlyser i DN mer kunskap och mindre björklundsk magkänsla i integrationspolitiken – den politik som enligt Jonsson gavs en ny inriktning omkring år 2006. Det var då insikten om det strukturella förtrycket pratades bort till förmån för en individualistisk analys, som alltifrån valrörelsen till idag utmynnat i bullerbyns kulturarv som det gemensamma, med krav och rättning för den enskilde.
Runt -06 publicerades två stora statliga utredningar, Lappalainens om diskriminering och Kamalis om integrationens baksida. De togs emot med kyligt löje, och i synnerhet Kamali beskylldes för att inte behärska sitt jobb; vetenskapandet. Utredningarnas långa listor på sinsemellan olika åtgärdsförslag kom aldrig upp till behandling. För att citera Jonsson, en högst välfunnen plattityd som här ska läsas bokstavligt: ”Som vatten på en gås har slutsatserna runnit av den politiska och opinionsbildande klassen.”
Det fanns vissa slutsatser i utredningarna som jag inte delade. Hos Lappalainen betoningen av det juridiska; att få rätt i efterhand. Hos Kamali ett demokratianslag som var mer lokalt och tillfälligt än parlamentariskt och ideologiskt. Men att ge båda utredningarna politisk behandling och praktiskt genomslag hade varit bättre än att fräsa som en gås och vända näbben mot immigranterna.
Likaså finns hos Jonsson ett stycke jag inte kan instämma i. Han menar att det inte handlar om rasism utan om preferens för likhet; homosocialitet i alla tänkbara aspekter.
När denna preferens för likhet nyttjar vårt koloniala arv för att utesluta mörkhyade och andraspråkstalare anser jag att den ska benämnas rasism och ingenting annat. Men detta är inte det viktigaste i Jonssons artikel! Det viktigaste är att han lyfter fram den oerhörda kunskapsfientlighet som driver borgerliga politiker att när det passar dem stöda sig på folkliga sentiment.
Här i detta sammanhang är det obehagligt symtomatiskt att DN valde rubriken ”Problemet är inte rasism”. Om detta är vad redaktören anser viktigt att lyfta fram har vi att göra med ännu en halvtorr gås. Och då förblir förnekandet den tyngsta ingrediensen i integrationsdebatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar