Solidariteten synliggjord - men inte vänstern

Röda rummet! Denna sedan Strindberg odödliga alliteration utspelades i onsdags på Abbes pizzeria.

Abbes pizzeria är nog inte odödlig, men ett omtyckt hak vid bruksgatan i Långshyttan – och aldrig har Abbes pizzeria varit så fullsatt som denna kväll. Vi är åtminstone 60 personer som trängs vid långbord för att dricka öl och äta rågbröd med hästkorv.

Tidningen Dalademokraten är arrangör och samtalsledare, och de har bjudit in två av arbetarrörelsens artister.

Stefan Sundström, Jenny Wrangborg, Dalademokraten

Stefan Sundström sjunger sina ironiska visor och blir mest uppskattad för sin lokalpatriotiska Vikmanshyttetrall. Mellan låtarna pratar han lite strunt, fast professionellt. När både personal och publik har misslyckats med att få tyst på dendär ständigt återkommande sabotören som bara vill surra själv hela tiden (för annars har han inte yttrandefrihet och det är som Putin), då klarar Sundström det med ett vänligt men bestämt: ”Försök och ta dig samman nu!” Faktum är att det funkar.

Jenny Wrangborg talar om facklig sammanhållning och läser finstämda stycken från bostadskrisens Stockholm. Märkligt nog går texterna hem i jobbkrisens Långshyttan, fastän fina funkisvillor här reas för halva priset mot en garderob på Södermalm.

I Stockholm jobbar folk häcken av sig utan att ha någon särskild stans att bo. Men när Långshyttans valsverk för specialstål slår igen kommer folk inte att ha så mycket annat för sig än bara att bo. 

Märk väl att verket inte gick med förlust. Det gick bra. Men ökningen av vinsten var inte den förväntade. Aktieägarna kan bli besvikna!

Bättre då att hen som jobbar i verket, hen som lever på orten, hen som handlar på Mathyttan och tar en öl på Abbes och har barnen i skolan, blir besviken.

Förutom pizzaugnens väsande och Wrangborgs klara röst blir det alldeles tyst på Abbes pizzeria.

Stockholms bostäder säljs ut. Jobben i Långshyttan ramlar ner i Tyskland. Sextio personer trängs vid långbord för kultur och solidaritet och lite mänsklig värdighet i vårkvällen.

Kris som kris. När det verkligen gäller, då är du alltid ensam – utom i det röda rummet.

Tack till artisterna! Röda rummet-turnén går också till Smedjebacken och Borlänge. Dalademokraten har tagit ett fint initiativ.

Därför vore det tacksamt om Dalademokraten höll stilen. Om tidningen vill bidra till ett rött rum inte bara här och där på brukens kulturaftnar, utan helst också i sin huvuduppgift; att vara tidning. Dagens ledare  är bra, den tar upp klassföraktet på DN:s kultursidor och konstiga förhållningssätt gentemot de så kallade näthatare som finns mitt ibland oss. Men texten misspryds å det grövsta av den inbitna vanföreställningen att vänstern, den består av ”15 socialdemokratiska ledarsidor, några röda kultursidor och en handfull avlönade vänsterintellektuella”.  OHOJ! – vart tog vi vägen? Vi i vänstern som finns, den vänster som tar kampen mot hat och hot både på nätet och i omvärlden, som skriver visor och dikter för solidaritet, som faktiskt försöker förändra samhället. Vi finns, men vi syns inte. 

Vänstern är ingenting man låtsas om. Inte i DN, vilket är väntat. Och inte ens i Dalademokraten.   

Interiör valsverket. Från Brukets dag 2012

Fula promenader

Många kilometer måste man traska för att försörja sig
och hålla sig frisk och rask. 

Fula promenader blir det dessvärre ofta.  

Ibland kommer man inte ens ur bilen. som här, i ett regnigt Alby.

Den glada fritidsgården är ändå helt acceptabel jämfört med en... 

tja, alltför vanlig promenadväg i Botkyrka

Men låt oss då ta en tripp till Skärholmen! Shopping piggar väl alltid upp -

iallafall nästan alltid

                                   

Men låt oss inte förhäva oss. Också här i Hedemora
kan vi gå fula promenader.

Också i det ljusaste av solsken kan en silo och ett staket
 se ut som ett fångläger.            

Om detta blogginlägg bygger på någon som helst tänkbar förklaring,

står den att finna på ett elskåp i Solna: 

Olika varför-frågor. Och King lever

Ibland får jag frågan hur jag blev antirasist. Vilken besynnerlig fråga – varför skulle jag någonsin ha varit någonting annat? Så urbota gammal är jag inte att jag var med på den tid då det var normalt att vara antisemit i Sverige. Och så pinsamt ung är jag inte att jag är hemma i den tid då det tydligen har blivit normalt att vara rasist.  

Född tio år efter de svartvita fotona från Belsen.

Född i en tid då vi små lekisungar pekade på mörkhyade personer och kallade dem negrer, eftersom de var så ovanliga i förorten. Då hyschades vi ner, eftersom det var fult att peka. Men det var inte fult att säga neger.  

Född medan de svarta i Förenta staterna krävde sina rättigheter. Gick mellanstadiet när Martin Luther King mördades. Klart jag blev antirasist.

Född in i en tid när FN fortfarande hade respekt med sig, när deklarationen om de mänskliga rättigheterna hölls fram som den norm den är och ska vara.

I tonåren läste jag Katarina Taikons böcker – nej, inte Katitzi, så ung är jag inte. Det var boken Zigenerska!, ett stolt och trotsigt utrop. Att bli antirasist var det som låg närmast tillhands.

Inte för att den tiden ska glorifieras. När jag gick lågstadiet fick vi lära oss att tycka synd om alla de fattiga barnen i Afrika som inte fick någon mat, utan att man sa någonting om vem som tagit maten ifrån dem. Vi lärde oss att vi var toppen på evolutionen, uuutvecklingen som det hette. En vacker dag skulle alla de stackars människorna i underutvecklade länder bli precis som vi, vilket antogs vara den bästa tänkbara målsättningen. 

Det var en inskränkt tid. Men det var en tid som uppriktigt försökte vara bättre än vad den var.

Idag lever vi i en tid som borde vara liberal men som går in för att vara betydligt sämre än så. Idag menar somliga att opartiskhet och neutralitet innebär att rasister inte ska motsägas. Idag ska den som skjuter Martin Luther King få berätta om sina motiv i teve och hålla valkampanj på torget och marschera på arbetarrörelsens egen helgdag.

Idag har de anställda på en rad arbetsplatser protesterat mot rasism i allmänhet och mot Sverigedemokraternas besök i synnerhet, och mötts av förbud och förtäckta hot från sina chefer. När det gått för långt måste facket Kommunal försvara sina medlemmar med texten: ”De som har nålar med texten #vårdpersonal mot rasism har helhjärtat stöd. Vi har lagen på vår sida. Om en medlem får en varning eller dylikt för vägran att ta bort knappen så kommer vi från Kommunal att ta detta vidare till förhandling.” Det är bra, Kommunal.

Men sedan när ska det behövas?

När blev jag antirasist? – Vet inte riktigt, det var självfallet.

När blev det en fråga om bristande neutralitet att vara antirasist? – Vet inte, men det måste vi ta reda på. Det är den frågan som är den viktiga.

I vilken kamp är det vi ska föreställa opartiska?

Det handlar om någonting mycket större än den svenska supervalrörelsen. Det handlar om att chefer, media och myndighet förletts att tro att det är finkänsligt opartiskt att ifrågasätta FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den som var, och ska vara, norm. 

Såhär på påskdagen avslutar vi: Martin Luther King lever än idag.