Att finna höjdpunkterna i
läsningen under år 2018 är inte så lätt. För det första läste jag ovanligt
lite. För det andra blir jag nästan aldrig imponerad av nya romaner, antingen
författaren är Jonathan Safran Foer eller Eija Hetekivi Olsson. Visst är de
skickliga, men inte berör det mig. På sätt och vis har jag större nöje av de få
poängerna i en tramsbok som Stockholm rosé än att plöja igenom ordmassorna i
kvalitetslitteratur i väntan på något relevant eller vackert.
Hans Roslings bok Factfulness
skrevs när den var ny upp som måste-läsning. Sedan har jag sett den kritiseras
för sin brist på maktperspektiv och att den ger förhoppningar istället för
metoder för förändring. Även om jag instämmer i kritiken anser jag att Rosling
gör rätt som ger oss någonting att hoppas på. Känner du dig uppgiven, ta till
dig hans statistik. Metoderna för förändring lär vi fundera ut själva.
När det gäller omläsning av
gamla favoriter rekommenderar jag Emily-serien av LM Montgomery. Det är en
utvecklingsroman i tre delar som kommit lite i skymundan av den fantastiskt
omtyckta Anne på Grönkulla. Emily-böckerna är mer självbiografiska, lite vassare
och klarare. Romantik och poesi känns mer integrerade, och situationskomiken är
nertonad för att i slutet av serien helt försvinna i vuxenblivandets kamp med
ambitioner, sömnlöshet och osäkra förälskelser.
Biografier är nästan alltid
givande. Jesper Höglunds Lusten och ensamheten, om Hjalmar Söderberg, är
alldeles lysande i början med Stockholm-skildringar som motsvarar förebildens.
Att andra halvan blir tråkig beror mest på att Söderberg levde ett rätt tråkigt
liv.
Viktiga biografier för den som
vill lära sig förstå sektmedlemskap och politisk fanatism är Älskade terrorist
av Sundberg & Huer, om en kvinna som gifter in sig i IS, samt Utviks När Stalin
var gud, om sektvänstern på 60-talet. Varning för längtan efter renhet och
obeveklig konsekvens, som tydligen en del unga människor känner starkt behov av.
Varning för instängda världar – då behövs det mer läsning!
