När det gäller Nordiska
motståndsrörelsens framfart vid bokmässan i Göteborg för två år sedan påtalade
åklagaren att nazistiska kläder, symboler, fanor, sköldar och tal sammantaget
utgör hets mot folkgrupp. Många av oss trodde att den lag som gav fällande
domar i mitten av 90-talet än en gång skulle visa att den visst inte är så
tandlös som befarat. Den som utgör ett hot mot andra människors liv och säkerhet
enbart genom att visa sig, ska kunna straffas.
En skolelev som skriker ”jag ska döda dig”,
en lärare som säger ”snart sparkar jag ut dig!” kan straffas om någon drar dem
inför rätta. Och varför inte, båda har gjort fel. Brottet är ändå inte
jämförbart med en person som tillsammans med sina likasinnade skamlöst klär sig,
beter sig och talar så att det innebär dödshot.
Men nazisterna klarade sig.
När media glatt utropar att de blivit dömda, så gäller brottet oordning på gatorna och
ohörsamhet mot polis. Och varför inte, båda är ju fel. Men de gjorde sig,
enligt domstolen, inte skyldiga till hets mot folkgrupp.
Hur långt ska det alltså gå,
innan den lagen blir användbar? Vilket beteende vill domaren se, för att fälla
förövarna?
Ordningen på gatorna och
respekten för polisen är domstolen viktigare än medborgarnas skräck och
utsatthet.
Det har hänt något de senaste
tjugo åren. Det som var ett brott på 90-talet, ska det idag betraktas som normalt
demonstrationsbeteende?
Förbud mot nazistiska
organisationer? Kanske det, ja. Även om det blir bara ännu en svag liten lag
som nazister enkelt kan kringgå i sina hotmanifestationer.
Det är egentligen inte lagen
det är fel på. Det är de som dömer, som inte ser faran.
