Ko-tack

Det dummaste jag hört på länge: att skolmatsalarna ska affischera för att få oss att tacka EU för mjölken. Ännu har inte affischerna nått min arbetsplats, och gör de det kommer jag inte att tillåta att de sätts upp. Fullt så fula bilder behöver vi inte ha på väggen i våra nedslitna lokaler. Istället har jag några bra bilder på kor.

För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.

Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!

Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.

Men om vi också vill ha utsikt och öppna landskap (och inte för min skull föralldell, utan för upplevelseindustrins!) då är bete enda räddningen.

För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.

Ja till kor! Nej till EU!

Andra som bloggat: Lasses blogg

Kamrater

Till dem som förnöjsamt konstaterar organisationernas död
och till dem som hånar en vänster som inte kan mobilisera
- har de i sin nedlåtande självgodhet ställt sig frågan varför?

Svaret är: Politiskt arbete är ansträngande.
Utsugna under arbetsdagen och söndertramsade av livspussel
riskerar vi tillslut bli immuna mot politikens med nödvändighet inskärpta:
Dethär är viktigt!

Allting är viktigt.
Till exempel att läsa Hanna (v) som funnit uråldrig visdom
på temat att vi också måste ta hand om varandra, kamrater.

Ur samlingen Artefakter

Åldrad och övergiven
men inte oanvändbar

Mindre hisnande underhållning
än perfekt glättighet

Tack vare denhär masten uppe på åsen
kan jag blogga här och nu

Vems sak är vår?

Tusentals drabbade lider i det tysta - så inleder SvD sitt nya rekord i sentimentalt USA-fjäsk, och låter mystiken förtätas i den Stand-up-for-America-anda som svenska media präglas av.

På årsdagen av attentatet mot Twin towers skadar det inte att bli påmind om hur fasansfullt det vore att bli utsatt för något sådant.
På årsdagen av militärkuppen i Chile skulle det inte heller skada att bli påmind om att USA legat bakom snart sagt varje reaktionär kupp i Latinamerika.

Ett dubbeluppslag med närbilder på lidande usa:ner är emotionellt ocker. Varför ska vi luras tro att det är dessa människor vi ska sympatisera med – både starkare och mer utbrett än med krigsflyktingar i Rwanda eller trafikskadade i Härnösand?
Plötsligt minns jag att min mamma på 1940-talet satt och stickade bebisockor under mottot ”Finlands sak är vår”; hoppeligen var det sockor som behövdes. Men när blev USA:s sak vår? Klarar sig inte världens kvarvarande supermakt utan mentala bebisockor från vår välvilliga avkrok?

”De 184 offren i Pentagon har, kanske, hamnat lite i skuggan av de många gånger fler (2751) omkomna i World Trade Center-katastrofen”, konstaterar SvD. Kanhända det. Ska vi reflektera över det också? Eller reflektera över USA:s aggression, den som – antingen det varit direkta krigshandlingar, aktivt materiellt stöd till fascistiska militärförband eller moraliskt stöd till diktatoriska regimer – har förorsakat hundratusentals dödsoffer. Offer som kanske hamnat lite i skuggan av de många gånger färre omkomna i ett vanvettsdåd utfört i Förenta Staterna.

Nyhetsvärdering kallas det fenomen som gör att jag kan namnen på fähundarna som kandiderar till USA-president, trots att jag skiter i vem det blir, samtidigt som jag ingår i den majoritet av befolkningen som inte kan säga namnet på Kinas premiärminister. Den ena nyheten kan jag inte värja mig emot, den andra borde jag anstränga mig att ta reda på.

Citat ur Flamman som citerat http://www.iraqbodycount.org/080907: ”Sedan slutet av maj har ungefär 2000 civila dödats i Irak. Över 7000 sedan början av året, varav 317 barn.”

Tusentals drabbade lider i det tysta.

Skyddande likhet

Helt nyligen föreslog Ohly grupparbeten med block-kollegerna. Ett resultat av det är, kan man förmoda, den voluminöst pösmunkiga DN-artikeln av två partisekreterare på väg från sitt block.

Om en partiföreträdare vill föra en annorlunda politik är det normala att man byter parti och börjar om från början med att dela flygblad på Sundbybergs torg tills man skaffat ny förankring och respekt i sitt nya parti och kan kandidera till fullmäktige. Antagligen verkar detta vara en för lång väg att gå om man blivit vald till p-sek. Då föreslår man istället, som en rent karriäristisk åtgärd, att ens eget parti imiterar Alliansens politik. Temat är Alla ska med! kantänka. Ett politiskt alternativ, en regering, en väg = Många ministerposter.

”Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen” börjar gubbarna. Vi andra väntar i första hand på förklaringen: Varför då?

”Vi två lärde känna varandra 1998-2002.” En personlig touch! Fascinerande. Nästan intimt.

Utan större intresse för sitt eget yrke, nämligen politik, lyckas sedan p-sekarna koka ned Alliansens framgång till att de hade en gemensam borgerlig kravlista och glada miner i varandras närhet.
Logik för makthungriga: Då ska vi också ha det!
Men sedan har Alliansen begått misstag: ”misslyckade ministerutnämningar, FRA-trassel och andra exempel på oskicklig hantering”. Amatöriskt klant, alltså. Inget fel på politiken, om det bara var S och Mp som finge verkställa den!

”Om en regering ska vinna och behålla förtroendet fordras framför allt gemensamma och långsiktiga utmaningar och program” – det låter jävligt tungt. Men är pinsamt innehållslöst.

”Alliansen har lyckats lösa många mindre frågor, men i de stora och långsiktiga frågorna är det tyst.”
Läs ovanstående som: På a) säger vi smickra, på b) låtsas vi att vi inte hört på.

”Miljöpartiet och socialdemokraterna är två olika partier. Det behöver inte vara ett problem”. I parlamentariska demokratier brukar det rentav betraktas som en fördel. Har de inte hört på under de senaste hundra åren?

”Den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska.” En plattitydisk och ogrundad slutsats som iallafall inte tyder på bildning - inte med denna åtrå till skyddande likhet.

”Viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Så länge vi ser invandring som ett bekymmer lär det vara svårt åstadkomma en politik med rättvisa åt alla.”
Det är helt riktigt. Så mycket tråkigare att de inte vill vara med.

Andra som bloggat: Jinge, Reza Javid

PS: Jo jag vet, det finns S-bloggare därute som tycker att V-bloggare inte ska klaga på Det Stora Partiet när vi har Alliansen att kämpa emot. Men idag har jag svårt att formulera beundran, om ni ursäktar.

Poesin lever, gässen flyttar

I SvD recenseras Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson. En bok som jag vågar hoppas är en välbehövlig insats! Valdemar Bernhards minnesbok hör absolut till standardverken, men den är gammal och saknar av förklarliga skäl koppling till hur man kan läsa Andersson idag. Därför tror jag på Greiders bok. Han är tillräckligt insatt i både poesi och väster-Dalarna för att kunna förstå det särpräglade i Anderssons diktning och uttrycka det som recensenten kallar ”diktarens kluvenhet”.

Dan Andersson är poeten vars läsare genom tiderna har korrigerats med ett uppfordrande ”Men...” För det första är det lätt att se honom som vildmarkspoet. Men glöm inte att han som vuxen levde i staden, lika hemma på Göteborgs hamnkrogar som i Klara! Han hyser djup solidaritet med det fattiga folket i skogarna. Men glöm inte att han fick gå i skola, han slet inte så många år med vare sig mila eller timmer. Hans rättvisekänsla uppskattades varmt inom arbetarrörelsen. Men glöm inte att han var djupt religiös, färgad av kristendom och intresserad av hinduism. Ja, han var något av en idealistisk svärmare eller grubblare. Men glöm inte att han var en jordnära humorist, en festare och dagsverssatiriker. Men glöm inte hans veka sida och längtan efter kärlek. Men...

Jag skulle inte tro att Greider ägnar sig åt att tillrättavisa läsarna om diktarens kluvenhet. Dan Andersson finns så det räcker till oss alla. Detsamma gäller sångskatten - vem som ska tolka Andersson och hur? Hemma hos mig ansågs det lite ytligt att knäppa på gitarr. Dikter skulle deklameras. Men poeten själv drog gärna en låt, och Gunde Johansson förde arvet vidare med inspelningar som idag är lite lantligt gungiga. Av de dussintals tolkare som följt i deras spår har Sofia Karlsson gjort skön sensation, men jag föredrar ännu den dovt skrovlige Thorstein Bergman.

Dan Andersson-sällskapet (tack för lån av foto!) hittar du här
En av de dikter av Dan Andersson som förmedlar det kärva landskapets läkande kraft är
Gässen flytta:

”När de gamla såren heta tära
och din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar
se med mig mot bleka blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar
när de vilda gässen flyga över byn!”

Andra som bloggat: Kulturbloggen

Konsekvent inkonsekvens

Samarbetet med den mest aggressiva militärmakten i världen förstärks varje år - alltså, Sveriges skamlösa stöd till Förenta staterna.

Det är ingen nyhet föralldel. Även under andra världskriget satsade vårt lilla land på den starkare. Idag gör vi det dessutom under en mantel av hyckleri. En enig riksdag har beslutat att inte sälja vapen till krigförande länder - utom till länder som USA och Storbritannien, och det till och med när de har rollen som angripare.

Läs Lars Ohlys utmärkta artikel: Avbryt det militära samarbetet med USA!

Där finns endast en mening jag kan invända emot. ”Sveriges utrikespolitik saknar konsekvens” skriver Ohly. Men visst är det med viss konsekvens landet fullföljer sin hycklande, inkonsekventa, förtäckt ideologiska linje.

Kort & gott

Ena veckan sabbade jag naglarna med att riva bort nasse-lappar från väggar och stolpar.
Nästa vecka såg jag att det kan sägas enklare: