Vi står inte ut!
När vi inte orkar längre, ”och
ändå inte mördar” som Bodil Malmsten en gång skrev.
När vi inte står ut och ändå
avstår från att ta till våld, då finns det de som har det mycket värre, men bara
har våld att vänta.
När barn och unga vuxna – och
vari består den stora, avgörande skillnaden mellan 17 och 19, den skillnad som är
nödvändig enbart juridiskt – när barn och unga vuxna inte står ut längre, när
de inte orkar längre, då är det för att de ska utvisas till ett land där de sällan
har något förflutet och definitivt ingen framtid.
Ena dagen: Jag vill studera, jag vill bli
läkare, jag vill bli ingenjör, jag vill göra något bra för Sverige som tog emot
mig, jag vill åka till fattiga länder och bygga upp!
Nästa dag: -
Barnet säger ingenting, men visar flygbiljetten
hen fått med posten.
Resultatet av vår skitregerings
nya migrationspolitik: Unga människor stöts ut ur systemet som de antas inte
höra till, systemet som antas kollapsa vid mötet med dessa igår så
entusiastiska personer.
Barnet medmänniskan slutar tala och visar
flygbiljetten.
Kommunala
tjänsteutförare når därför inte upp till kvalitetskriterierna. Ty vi står inte
ut.
Kvalitetskriterierna gäller. Lagar och
regler gäller.
Medmänniskan ska ut.
Därför står vi inte ut.
Vilket redan det är för mycket att säga, när det inte är vi som ska bort.
Därför orkar vi inte längre, ”och ändå
inte mördar” – det ligger inte i vår sak att ta till våld, vi går inte in i
terroristresonemang. Vi bara argumenterar, vi söker humanistiska eller kristna
eller juridiska eller normalt solidariska skäl för självklarheten att
medmänniskor ska mötas av just medmänsklighet, att de ska få ett andrum, att
åtminstone inte barn ska drabbas av vår egen fungerande kapitalisms interna
andliga systemkollaps.
Hur kändes det för
medmänniskor i gårdagens Tyskland när de såg grannar och medmänniskor köras ut
ur landet via lastbil eller tåg? Stod de ut? Eller vågade de inte säga emot?
Visst finns det stora skillnader mellan
den diktatoriska regimen för åttio år sedan, och dagens demokratiska svenska regering
som kör ut människor med en flygbiljett som de får med posten och tar med till
skolan som en förklaring till varför de inte längre orkar göra sitt bästa att klara
kunskapskraven. En skillnad är att barnen idag tror att det finns
någonstans där de kan söka skydd. Tyvärr illusoriskt.
En annan skillnad är att vi idag kan och
vågar protestera, utan att själva bli ivägkörda.
Så protestera är vad vi måste göra.
Någon djävla nytta ska man väl ändå ha av
en demokrati.
Gör vad du kan. Gör det idag.
