Tack, Rostsverige!

En av de vackraste, mest tankeväckande bloggarna är nedlagd – Rostsverige. Den ligger kvar på nätet, så du kan ännu forska dig igenom deras lager av utmärkta foton med underfundiga texter från en lång rad av vårt lands halvstora tätorter.
Rostsverige funderade över rekordåren, framstegs- och teknikoptimismen, marknadskrafterna och de oundvikliga nedläggningarna. Där fanns besvikelse och uppkäftighet och saknaden av det gemensamma byggandet av gemensam välfärd.
Kalla det industri- och folkhemsnostalgi om du vill – men jag vet inte varför det skulle vara nostalgiskt att drabbas av lätt överraskning när en livskraftig ort med goda arbetstillfällen slås ut inom loppet av tjugo år.

Hela landet ska kunna bärga sin försörjning. Om det är en utopi – om den enda vägen är att trycka ihop befolkningen i några nogsamt projekterade affärsregioner – då närmar vi oss Guillous dystopi; att ettpar-tre stora företag kan förorsaka jordens undergång om den är det mest lönsamma. Här några foton som en sista hälsning till en fantastisk blogg. Leve Rostsverige!

Apoteket har tagit ned skylten

Lanthandeln är stängd

Butikerna på bruket slår igen










Kiosken där jag köpte kola som barn verkar ha kolat av

Men Folkets hus är ännu inte stängt. Med avflagad neon kör de ungdomsverksamhet

Dyster läsning om alls

Det politiska bloggandet är inte lika roligt när det inskränks till länkförmedling. Mer än en gång klickar jag på lovande rubriker bara för att mötas av en länk. Visst, det är som att ha en pressklipptjänst. Någon som har utblicken sprider sina fynd vidare. Men jag saknar själva läsningen, bloggarens ståndpunkt och formuleringar.

Men med tanke på hur få läsare jag ändå har, varför anstränga sig?

Dyster läsning hos Fotolasse om maktkoncentration och likriktning

"Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum - ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit."

Flammans ledare om Europas utrikesminister med uppgift att gentemot resten av världen bevaka europeiska intressen


Privatbloggandet har jag hittills inte ägnat mig åt. Men om så önskas ställer jag förstås upp:
Imorse åt jag frukost, mina nya byxor är fina, tvättstugan är undermålig, idag är det fredag och nu blir det reklaminslag:
Läs SvD, den är ganska bra.

Vad gör man inte för publiken så säg.

Till minne av Miep Gies

Miep Gies dog, hundra år gammal.
I sin ungdom var hon kontorist på en marmeladfabrik. Det var hennes uppskattade arbetsgivare som bad henne att med största risk för liv och säkerhet ställa upp och försöka rädda två familjer från etnisk rensning.
Gies fuskade med ransoneringskort och svarta-börs-affärer. Hon smög och ljög och teg inför polis och militär och skötte sitt dagliga jobb i ständig oro för att ljud eller ljus skulle avslöja gömstället. Om nätterna låg hon vaken med ångest under flyganfall och bortforsling av människor. Efter jobbet gick hon upp på vinden och tog emot tunga personliga förtroenden och instängdhetens fasa från skyddslingarna, som ivrigt krävde henne på nyheter samtidigt som hon försökte skona dem från att höra de värsta vedervärdigheterna.
Under två år bar hon och hennes make denna psykiska press - endast för att tvingas konstatera att det inte räckte till. Familjerna Frank och van Daan hämtades av Gestapo i augusti 1944.
Gies hittade Anne Franks dagboksanteckningar och gav dem till fadern som var den ende av de gömda som överlevde vintern i koncentrationsläger.
Hon plågades resten av sitt liv av känslan av att ha misslyckats, inte ha gjort tillräckligt. Som om en ensam kvinna kunde övervinna nazismens terror och utrotning.

Miep Gies var en enastående människa. En alldeles vanlig människa som gjorde det hon tyckte var rätt. Nu är hon borta efter ett långt och intensivt liv.
Läs här på svenska.
Läs hennes minnen som hon själv har berättat dem!

Vart ska Moderaterna leda oss?

Moderaten Schlingmann skriver om morgondagens utmaningar. Eller, vilka vackra ord ska hjälpa högern vinna ett val till? Mycket allvar och framtid är det. Moderaterna har inte svalt populistmyten att vanligt folk bara vill prata om sitt eget kvarter och det hedrar dem. Men när Schlingmann inskärper att politikerna har en ”skyldighet att berätta vilket Sverige vi vill se”, lever han inte upp till sina egna krav.

Frihet är åtminstone det viktigaste, och det är bra. Jag gillar frihet och börjar genast fundera på hur den ska utformas, vad den ska inrymma, vilka som ska omfattas av den - men det berättar inte Schlingmann. Jo, han vill se likhet nför lagen. Tänker han ta itu med diskrimineringen? Framgår inte.

Arbete ger frihet! Nåja, så säger inte Schlingmann. Men han är tydlig med att alla som kan arbeta också ska göra det. Givetvis - men hur det ska uppstå arbeten som alla kan utföra aktar han sig för att tala om.
Sålänge arbetsgivarna har sin fulla frihet att inte anställa halvgamla gubbar med ryggproblem eller nyförlösta mödrar med taskig svenska kan friheten att arbeta inte garanteras.
”Vi måste inkludera unga, kvinnor och människor med invandrarbakgrund bättre,” skriver Schlingmann. Vilka vi är det som ska göra det? Om en arbetstidsförkortning genomförs kan vi som har en anställning dela med oss. Hur inkluderingen annars ska gå till framgår inte.
Också de äldre ska motiveras att arbeta längre, och här är frågan hur? enkel att besvara även om Schlingmann inte gör det. Pensionerna måste förstås hållas så låga att folk som närmar sig de 70 ändå inte har råd till välförtjänt vila. Ett lumpet exempel på utsugning av människor som inte gjort annat än arbetat i sina dar.

Att få balans i statsfinanserna ”kräver ansvar och ledarskap”. Men inte av oss, dig och mig. Det är Moderaterna som kräver att få det. Ansvaret och ledarskapet. I stycket om klimatet beontar de ansvaret, i stycket om välfärden poängterar de ledarskapet. Detta har Moderaterna haft framgång med tidigare när det räckte med att framstå som de ansvarstyngda, de som vet och kan, för att väljarna skulle gå med på att bli ledda. Och ju större ledare man är, desto mer grandiosa proportioner får uppdraget och desto svårare blir det att tala om för människor vart det är de ska ledas. En sjukförsäkringsdebatt senare hoppas jag att medborgarna fått upp ögonen för den saken.

Varning för dem som talar om ansvar och ledarskap på dethär sättet.
De vill alltid få dig att tro att de gör något mycket svårt för din skull. Men så är det inte.
Det svåruthärdliga och i djup mening ofria, det är att bara bli ledd.

Fredrik Pettersson skriver: ”Regeringspartiernas dalande opinionskurva beror varken på internationell finanskris eller regeringens fantastiska förmåga att fatta långsiktiga beslut, utan är snarare resultatet av en de allt mer uppenbara orättvisorna i regeringens politik”

Missa inte de nya Moderaternas bajslinje!