Nåddes av informationen att
Bonniers startar en tjänst för egenutgivare. Jag upprepar: Sveriges största
förlag startar en tjänst för oss som ger ut böcker på egen hand.
Denna oanständighet drabbar kanske inte så
många. Inte som när ett stålverk stänger. Men den är belysande för
kapitalismen.
Bonniers har trots sin
storlek en begränsad utgivning. De satsar på författare som de bedömer kan bli
”stora”, och sticker emellan med några ”små” namn för att behålla
kvalitetsstämpeln.
Bonniers refuserar nybörjare, vana amatörer
och även publicerade författare enligt en löpande-band-princip som får en att
tvivla på att de överhuvudtaget läst manus. Bonniers hävdar sin höga kvalitet,
trots att det är Brombergs som står för de flesta nobelpristagarna.
Nu ska samma Bonniers hjälpa oss som med ett vackert ord kallas egenutgivare. Det betyder
att när Bonniers förkastat ett manus kan det ändå ges ut med deras hjälp om författaren betalar den som
avvisat hen. Det som kallas att slicka den hand som slår en.
Visst vore det till viss nytta, om Bonniers-loggan
ingick i kostnaden. Men det gör den inte.
Det finns författare som frivilligt
ger ut på eget förlag. De känner på sig att de blir lurade av jättarna och inte
kan överblicka produktionskedjan. Säkert har de rätt. Samtidigt står de redan
på första trappsteget; de har en produktionskedja att ta ställning till.
De allra flesta av oss vill ingenting
annat än att få betalt för det arbete vi lagt ned på att skriva en bok. Vi vill
åtminstone slippa att betala för tryckning, när det ändå innebär att vi måste sköta marknadsföring och försäljning
själva på vårt blygt introverta vis.
Att skriva en bok är som en
lång graviditet. Helst ska det sluta med ett friskt barn. En opublicerad bok är
ett missfall. Det blev inget. Bara smärta, något bortglömt som ännu gör ont.
Det är därför vi vänder oss till de
småföretagare som säljer publiceringstjänster. Det är en besynnerlig liten
bransch där alla typer finns: från förvirrade raringar som tror på Konsten men
inte på att betala moms, till slipade tryckare som kör allt från familjejulkort
till nyandlig upplysning. Där finns också seriösa författarkooperativ.
Denna lilla bransch är det
som Bonniers vill åt. Det stavas marknadsandelar!
När storföretaget fattade att det cirkulerar
småpengar därute, att typer som Helena Duroj lägger ner tolvtusen på att trycka
en poesisamling, då såg de vad de gått miste om. Pengar som gick till någon annan!
Det finns fyra Bonnier på
listan över Sveriges miljardärer. Det är den familjen och koncernen som är ute efter
fattiga författares utgifter och små publiceringsföretagares inkomster, ty
ingenting stör en kapitalist så mycket som några kronor som någon annan
förtjänat.
Stora fiskar äter alltid små
fiskar. Mångfald och variation på marknaden är inte kapitalistiskt.
Alltså är Bonniers, som största
medieföretag, inte heller intresserade av annan mångfald i produktionen än den
de själva producerar. Inte förrän författarna börjar satsa sina egna löner också, utöver sina ord, tankar, berättelser och dikter.
Säkert går det att förbilliga processen
genom att använda storföretagets tryckteknik.
Så får de se oss komma krypande, så
svälter de ut småföretagarna.
För poesi i egenutgivning, se författarsidan för Helena Duroj
