fredag, februari 06, 2015

Dressyr av Pegasus eller Konsten ska slicka kapitalets hand



Nåddes av informationen att Bonniers startar en tjänst för egenutgivare. Jag upprepar: Sveriges största förlag startar en tjänst för oss som ger ut böcker på egen hand.
     Denna oanständighet drabbar kanske inte så många. Inte som när ett stålverk stänger. Men den är belysande för kapitalismen.

Bonniers har trots sin storlek en begränsad utgivning. De satsar på författare som de bedömer kan bli ”stora”, och sticker emellan med några ”små” namn för att behålla kvalitetsstämpeln.
     Bonniers refuserar nybörjare, vana amatörer och även publicerade författare enligt en löpande-band-princip som får en att tvivla på att de överhuvudtaget läst manus. Bonniers hävdar sin höga kvalitet, trots att det är Brombergs som står för de flesta nobelpristagarna.
     Nu ska samma Bonniers hjälpa oss som med ett vackert ord kallas egenutgivare. Det betyder att när Bonniers förkastat ett manus kan det ändå ges ut med deras hjälp om författaren betalar den som avvisat hen. Det som kallas att slicka den hand som slår en.
     Visst vore det till viss nytta, om Bonniers-loggan ingick i kostnaden. Men det gör den inte.

Det finns författare som frivilligt ger ut på eget förlag. De känner på sig att de blir lurade av jättarna och inte kan överblicka produktionskedjan. Säkert har de rätt. Samtidigt står de redan på första trappsteget; de har en produktionskedja att ta ställning till.
     De allra flesta av oss vill ingenting annat än att få betalt för det arbete vi lagt ned på att skriva en bok. Vi vill åtminstone slippa att betala för tryckning, när det ändå innebär att vi måste sköta marknadsföring och försäljning själva på vårt blygt introverta vis.
    
Att skriva en bok är som en lång graviditet. Helst ska det sluta med ett friskt barn. En opublicerad bok är ett missfall. Det blev inget. Bara smärta, något bortglömt som ännu gör ont.
     Det är därför vi vänder oss till de småföretagare som säljer publiceringstjänster. Det är en besynnerlig liten bransch där alla typer finns: från förvirrade raringar som tror på Konsten men inte på att betala moms, till slipade tryckare som kör allt från familjejulkort till nyandlig upplysning. Där finns också seriösa författarkooperativ.

Denna lilla bransch är det som Bonniers vill åt. Det stavas marknadsandelar!
     När storföretaget fattade att det cirkulerar småpengar därute, att typer som Helena Duroj lägger ner tolvtusen på att trycka en poesisamling, då såg de vad de gått miste om. Pengar som gick till någon annan!
    
Det finns fyra Bonnier på listan över Sveriges miljardärer. Det är den familjen och koncernen som är ute efter fattiga författares utgifter och små publiceringsföretagares inkomster, ty ingenting stör en kapitalist så mycket som några kronor som någon annan förtjänat.

Stora fiskar äter alltid små fiskar. Mångfald och variation på marknaden är inte kapitalistiskt.   
     Alltså är Bonniers, som största medieföretag, inte heller intresserade av annan mångfald i produktionen än den de själva producerar. Inte förrän författarna börjar satsa sina egna löner också, utöver sina ord, tankar, berättelser och dikter. 
     Säkert går det att förbilliga processen genom att använda storföretagets tryckteknik. 
     Så får de se oss komma krypande, så svälter de ut småföretagarna. 

För poesi i egenutgivning, se författarsidan för Helena Duroj