fredag, september 22, 2017

Rättsuppfattningen möter nazisternas utseende


Av den senaste veckans medialjus på nazister är det ettpar saker som behöver lyftas än en gång.

Enligt Nord, polisområdeschef i Göteborg, kan en demonstration möjligen utgöra hets mot folkgrupp om den ”ser ut som Nürnbergdagarna ungefär”. Polisen i Göteborg kan alltså strunta i vad en terrororganisation säger och vill göra eftersom de inte ser ut som nazister.
     Märk väl: Polisen i Göteborg har valt ut nazismens bäst iscensatta estetiska spektakel för att karaktärisera rörelsen och bortser från ölkällarbuller och SAs gatuslagsmål. Det spontana valet av måttstock antyder en högst betänklig fascination inför nazismen och dess kännetecken.  
     En måttstock som oftare förekommer är den som tillåter varenda nutida fascist och nazist och rasist att kalla sig för något annat än de är, är koncentrationslägren. ”Auschwitz la ribban” har en tänkare sagt. Ett obehagligt uttryck, men det pekar på fenomenet att om någon säger att det är fel att gasa ihjäl folk i industriell skala (”om det ens har ägt rum”) så kan hen inte vara fascist! vilket då skulle bevisa sig självt: Att gasa folk = rasism. Allt annat  = oskyldigt, enligt denna (brist på) logik.
     Den värsta synd de tyska nazisterna på 30-40-talen begick, förutom folkmordet, var att de genom folkmordets natur gjorde alla andra brott osynliga. Det blev bara litet vardagsdiskriminering kvar. Och det är någonting liknande som de svenska nazisterna på 10-talet håller på med. Genom att uttryckligen gapa om mord på folkförrädare gör de Sverigedemokraternas rasism osynlig, SD som ser allmänt hyggliga ut och bara vill yrkesberöva större delen av kultur- och mediautövarna och utvisa alla de inte gillar ur landet.
     När Nord säger att nazister inte begår brott eftersom de inte ser ut som nazister (vare sig under deras största högtid eller deras mörkaste helvete) kanske han tror på vad han säger, eller kanske vet att han har fel, och hans bevekelsegrund är inte så viktig eftersom han faktiskt kommer undan med att säga det. Han förlöjligas, men har någon bett honom förklara sig?

Det andra som måste lyftas är synen på juridik. När en sida säger: det finns ingen juridisk möjlighet att hindra nazister från att hota judar – och en annan sida säger: det finns juridisk praxis att sådant inte får ske – då är det väl dags att inse att man väljer tolkning. Det gör också jurister. Det finns ingen objektiv vetenskapsgud som sätter pekfingret på det objektivt rätta. Det finns grupper av erfarna jurister som gemensamt kan mejsla ut den textmässigt korrekta tolkningen som rimmar med tidigare domar och nutida rättsuppfattning, men ungefär två motsägande debattartiklar är tillräckligt för att begripa att det handlar om valbara tolkningar.
     Med ledning av sådana artiklar har jag fått uppfattningen att lagen på 90-talet i större utsträckning tolkades till rasisternas nackdel. Alltså samma lag som idag används för att ge nazister rätt att hota judar. Säger det något om nutida rättsuppfattning – eller om föreställningen om nutida rättsuppfattning?
     En god gissning är att så kallat vanligt folk inte alls vill se nazister på gatorna. Där har rättsuppfattningen inte förändrats. Men martyriska nationalister har lyckats få darrålar till liberaler att tro att yttrandefriheten hänger på att varenda jävel får säga vad fan som helst var som helst, och det är den lilla skälvande kompassnålen som fått vissa bedömare att tro att rättsuppfattningen har ändrats så lagtolkningen ska vara:
NAZISTER FÅR HOTA JUDAR

Efter 1945 är den meningen så makaber att den inte går att tro på.
Då är det lättare att få oss att tro, att de inte är nazister.

fredag, september 08, 2017

Den skammen, eller Hur man tolkar Lagen



Den skammen.
Hur ska vi stå ut att leva med oss själva när sådant här förekommer. När sådant här försvaras med att Vi följer lagen - vilket är den civiliserade tidsålderns variant av Vi lydde bara order.

Nazisterna får polistillstånd för en marsch genom Göteborg, förbi synagogan, på den stora högtidsdagen Jom Kippur. Församlingen invänder självklart att det är en provokation, att det skrämmer bort deltagare från högtiden och att det är en skymf mot Förintelse-överlevande. Den protesten viftar polischefen bort med en fnysning: symbolfråga!

Som om inte en stor del av dagens politik och dess förslag till blivande lagstiftning vore just symbolfrågor. Förbjud tiggarna! Stäng gränserna! Frågan är då förstås: vems symboler är det som räknas?

Polischefen anser inte heller att någon hänsyn ska tas till människors känslor. För honom står lagen, som han läser den, över sådant. Lagen som tillåter nazister att kränka judar. Går väl inte att blanda in känslor i det efter 1945.

Som om inte lagen i många fall vore tillkommen för att freda symboler och blidka känslor. Som om inte lagen vore skapad av människor i politiska sammanhang.

En polischef förväntas känna till hur man använder lagen. Ska den skydda människor, eller utsätta dem för fara? I dethär fallet valde polisen att göra en närmast antisemitisk tolkning. Det är Dom som håller sig med symboler, det är Dom som har känslor. I polischefens Vi ingår alla som skiter i Jom Kippur och förhåller sig svalt neutralt till nazister på uppmarsch.

Hur ska vi stå ut att leva med den skammen.

fredag, augusti 25, 2017

Folkmord - aldrig vår plikt



Det är ett folkmord vi är inblandade i.
Båtarna som förliser på Medelhavet. Lastbilarna där passagerarna kvävs i lastutrymmet. Utvisningarna till förföljelse, tortyr och död.
     Likgiltigheten inför de som dör.
     Rättfärdiggörandet av avvisningarna.
    
Vi lever i ett land och på en kontinent där det finns behov av att människor stängs ute med risk att dö. Vårt samhälle anses behöva det för sin egen bekvämlighets skull. Och i det läge när det finns behov av att människor avlägsnas till döds och beredvillighet att verkställa detta, om så endast genom underlåtenhet, då börjar det likna folkmord.

Trots intensiva protester från vänstern och från människorättsorganisationer valde riksdag och regering att stänga gränserna och inskränka asylrätten. Det var inte framtvingat, inte nödvändigt. De ville göra detta. För ett bekvämare opinionsläge.
     Nu säger migrationsminister Fritzon att Migrationsverket fattar egna beslut, så att hon inget kan göra. Men det är just det hon kan. Det är det hon ska! Det är politikens roll att stifta de lagar som myndigheter rättar sig efter. 
     Riksdag och regering kan återupprätta asylrätten. Men det är bara Vänsterpartiet som vill. Övriga partier tycker att situationen är nödvändig och riktig: människor ska avlägsnas!
   Därför är det ett folkmord vi är inblandade i.   


Vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen skriver: ”De ensamkommande som nu protesterar sökte asyl i ett Sverige där andra lagar rådde än de som gäller när deras asylskäl ska prövas. Lagar har ändrats retroaktivt och viktiga skyddsgrunder tagits bort. Genom den tillfälliga lagen är det nästan omöjligt att få uppehållstillstånd på grund av särskilt eller synnerligen ömmande skäl. Väntetiderna är så långa att många har hunnit fylla 18 medan de väntat på besked, medan andra har fått sin ålder uppskriven på oklara grunder.”
     Den beskrivningen ska föreställa det rättssäkra Sverige.
     Landet dit de ska skickas bedöms vara världens näst farligaste.
     Ser vi att en stor grupp människor far väldigt illa av de lagar vi stiftat, är det vår förbannade plikt att ändra lagarna” skriver Höj Larsen.

Vänsterpartiet föreslår
• Inför en amnesti för alla ensamkommande barn som har varit i Sverige mer än ett år. 
• Riv återtagandeavtalet med Afghanistan. Afghanistans flyktingminister har vädjat till Sverige om att inte utvisa människor till Afghanistan eftersom landet inte klarar av att ta emot de människor som tvingas återvända.
• Dra tillbaka den tillfälliga lagen som splittrar familjer, skapar otrygghet med tillfälliga tillstånd och försvårar för ensamkommande barn att få asyl i Sverige.

Förslagen löser inte situationen för alla människor på flykt i världen. Men genom att underlätta för några medverkar vi inte i folkmordet. 


söndag, juli 09, 2017

Aldrig mer Almedalen?



Almedalen är över för i år. Sällan har en vecka känts så lång med sina mer eller mindre nödvändiga politiska utspel. Media gjorde som vanligt sitt bästa att göra någon sorts tipstolva av det – om A säger B, kommer då C att samarbeta med D så att det påverka regeringsbildningen? När hela skiten i år endast handlade om en sak: Varför tillåts nazister medverka?
Det beryktade minglet då? Både media och privattyckare tjatar på om drinkar och småprat som om det vore en nationalangelägenhet - men även om det är lite onödigt att näringslivet smörjer in sig hos ännu fler publiker så angår småpratet faktiskt bara dem som är där.

Var fascisterna befinner sig angår däremot oss alla. Åkesson höll ett tal om den korporativistiska nationen. Den tänkta gemenskap där alla tänker ”svenskt” och ingen tänker klass (utom de rika förstås, de kan fortsätta tänka klass när de fattiga passiviserats). Om eller när Sverigedemokraterna kommer till makten (när, Kinberg-Batra?) kommer organisering på klassmässig grund att förbjudas. Det underlät Åkesson att säga, men själva meningen med hans Sverige liksom med Hitlers Tyskland är att alla är nöjda. De som i klassfrustrerad perversion inte är nöjda med enhetslösningarna som går ut över mångfalden, måste ges andra uppgifter.

Var nazisterna befinner sig angår också oss alla, och efter årets Almedalsskiva verkar det vara fler som förstått att nazister inte har något att göra i demokratiska sammanhang. Att de inte tänker låta sig påverkas, att de inte är där för att föra dialog, att de är kriminella och att de är stolta över att rätta sig efter helt andra värdeskalor än dem vi kan ha som minsta gemensamma nämnare i en borgerlig demokrati.
     Frågan är hur de någonsin kom så långt som att vara på plats utan att mötas av avsky. Somliga lägger skulden på myndigheternas naivitet, andra på strömningar av fascism inom poliskåren, åter andra skyller på klicktokiga media, och alla förklaringarna har sitt värde. Samtidigt får vi inte glömma att såväl nazism som rasism bortdefinierades efter andra världskriget.
    
När lägren befriades och plågan för vittnena var som mest akut fanns två val att göra. Antingen se det som det var: detta är den europeiska bristen på civilisation dragen till sin spets, på detta har vi byggt våra imperier.
     Eller buteljera det som skett under etiketten De Andras Oförklarliga Ondska som Aldrig kommer tillbaka.
     Vi vet alla vilken slutsatsen var. Vi vet att en övervintring har skett. Vi ser uppvaknandet idag. Läs gärna Vera Oredsson som sedan 1938 har hållit på sin rätt.